Recension: Babylon

År 2018 återupplivade och förnyade Damien Chazelle musikalgenren med gulity-pleasure filmen La La Land – där charmiga Emma Stone och Ryan Gosling sjöng och dansade sig in i solnedgången.

Nu är Chazelle tillbaka – och denna gång med en betydligt större budget, mer omfattande ensemble och betydligt större ambitioner och mål.

Babylon har verkligen blivit ett överväldigande ymnighetshorn och ett visuellt festfyrverkeri. Med det sagt, borde nog någon borde ha lugnat ner / tyglat Chazelle en smula …

 

 

En konstform i sin linda

Vi tas med på en förtrollande tidsresa, tillbaka till Hollywoods barndom. I drömmarnas stad Los Angeles, i början av 1920-talet, blomstrar den innovativa filmindustrin. Det produceras korta stumfilmer och de största stjärnorna blir snabbt bland våra första kändisar och lever ett omsvärmat liv i sus, fylleri, fest och dus.

Det lockande glamourlivet drar till sig massor av hoppfulla ungdomar, som strävar efter att bli en del av den fängslande cirkusen, antingen framför eller bakom kameran. Bland dem är den yppiga Nellie LaRoy (Margot Robbie, The Wolf of Wall Street), som har rest från landsbygden i New Jersey, antagit ett ”kungligt” artistnamn och är störtsäker på att hon kommer att lyckas.

Det är absolut inget fel på hennes självförtroende och hon lyckas också, med en blandning av flört och hot, in på en av de extravagant utsvävande överflödsfesterna för en av stadens största filmmoguler. Hennes partner-in-crime är hennes personliga assistent, Manny (Diego Calva), som dagdrömmer om att få jobb på en filminspelning – oavsett position.

Den livsbejakande dagsländans fåfänga liv

Efter otaliga kilo kokain, Gin Rickeys, urinerande prostituerade, supande elefanter (!) och festande till gryningen, beordrar filmstjärnan Jack Conrad (Brad Pitt, Once Upon a Time… i Hollywood) Manny att köra honom hem. Det ena leder till det andra, och plötsligt är han på en filminspelning och stiger snabbt i graderna.

Conrad är en kvinnokarl av den gamla skolan, som byter älskarinnor (och fruar) oftare än folk byter skjortor. Han är en ständig flörtare, alltid välklädd, välfriserad och lite ytlig – men Conrad har självinsikt. Han är medveten om sitt slit-och-släng-förhållande med unga vackra kvinnor, sin position som studions lysande stjärna och (så småningom) sina brutalt uppenbara begränsningar. När den äventyrliga resan obevekligt går mot sitt slut drar han själv slutsatsen.

Häri ligger filmens bittra ironi, att alla ”viktiga” människor tycker att de är oumbärliga och oersättliga; men det går inte upp för dem förrän det är för sent att de bara är en liten kugge i det väloljade Hollywood-maskineriet, som kommer att spotta ut dem så snart de blir ”överflödiga”.

Även Nellie går från rags-to-riches med ljusets hastighet. Efter att hon av en slump får sin chans imponerar hon på regissörer och producenter och blir snabbt en av Hollywoods mest eftertraktade stjärnor.

Men vad händer med en sårbar själ som omedvetet kastas in i denna virvelvind av stjärnglans, glamour, festande och idoldyrkan? Och nej, du vinner faktiskt inte 10 000 genom att gissa svaret …

Lägg därtill alla de utmaningar som uppstår för något livströtta, falnande, enkelspåriga stjärnor, när filmmediet går från korta stumfilmer till långfilmer med ljud. Alla kan inte hänga med på den turbulenta resan.

Hyllning

Med det sagt är inte Chazelles mål att ta itu med medaljens mörka baksida av Hollywoods magi; den följer, oavsett om du vill eller inte, med på köpet.

Han har skrivit och regisserat Babylon som en ren hyllning till filmpionjärerna, filmnostalgin och magin som han envist hävdar att filmkonster ger mänskligheten – en slags amerikansk (modern) version av Cinema Paradiso; fast på speed!

Den första timmen är en ihållande hyllning till filmmediets barndom, med en fascinerande inblick i den komplexa processen bakom allt, alla människor som är inblandade, kaoset, uthålligheten och entreprenörsmentaliteten som kännetecknade en bransch i en omvälvande tid.

Resan genom de smått kaotiska filminspelningarna hos Warner och Paramount är en fröjd för ögat och en filmteknisk bragd av rang. Vi sugs in i denna djupt fängslande värld, där allt är möjligt och bara fantasin sätter gränserna.

Att Hollywood, och dess många uttråkade stjärnor, är kända för en dekadent livsstil är inget nytt, men det var nog ett hack värre ”livligt” på 1920-talet. Chazelles version av Hollywoodfest utan gränser, varken pengamässigt eller moraliskt, är ett nöje att få uppleva. Bara kokainlagret får Tony Montana (Scarface) att framstå som en pojkscout.

Här får en frenetisk Robbie möjlighet att glänsa och visa upp vilken mångsidig skådespelerska hon är.

Manus utan begränsningar

Men efter en timme ändrar Babylon tempo och fokuserar mer på huvudpersonerna än själva branschen. Det är också här den gåtfulla stumfilmsikonen Fay Zhu (Li Jun Li), inspirerad av verklighetens Anna May Wong, och den fantastiska afroamerikanska jazzmusikern Sidney Palmer (Jovan Adepo) kommer in på scenen.

Så småningom blir det väldigt många sidohistorier och karaktärer som ska fylla de drygt tre timmar filmen varar – och både Chazelle och vi tittare tappar fokus och riktning. Om du är uppmärksam kommer du också, i ett flertal korta sekunder under hela filmen, att få syn på Max Minghella (The Handmaid’s Tale).

Vi misstänker att det från början funnits många vilda idéer och påhitt – och alla har hamnat på duken. Chazelle har så mycket på hjärtat, och är uppenbarligen så personligt engagerad i den fascinerande historien (-erna) att han förlorar siktet på målet.

Något som blir ganska uppenbart med både Palmer och Zhu, som båda är med för att berätta hur illa Hollywood behandlade minoriteter, men sedan inte får tid att utvecklas som karaktärer på egna ben – det finns faktiskt varken tid eller utrymme för det.

Istället fortsätter Chazelle att bombardera oss med nästan fristående sekvenser från stjärnornas utsvävande liv, kryddade med intressanta anekdoter från filmmediets utveckling och syrliga kommentarer från skvallerkolumnisten, divan Elinor St. John (en lysande Jean Smart).

Vi får bland annat en härlig scen som avslöjar utmaningarna med att lägga till live-ljud till en filminspelning, men även här har Chazelle inte kunnat begränsa sig och dragit ut på scenen till den bara blir frustrerande.

Och varför i hela friden han plötsligt valt att göra Nellie till en karikatyr i komedistil á la Monty Pythons Meningen med livet, framstår som smått obegripligt och övertydligt.

 

Ett rufsigt kärleksbrev

När vi till sist närmar oss crescendot anar vi att Chazelle inte riktigt har vetat hur han skulle knyta ihop alla trådar och avsluta cirkusen. In på planen kommer en absurd maffiaboss i Tobey Maguires skepnad. Maguire är visserligen imponerande, men hans karaktär tillför ingenting till vare sig persongalleriet eller handlingen, annat än att dra oss in i en dyster och upprörande värld á la Guillermo del Toro.

Innan ridån faller får vi en mycket osubtil, kaotisk speed-version av filmhistoriens höjdpunkter (enligt Chazelle), men han misslyckas med att engagera oss i vad som ska föreställa en djupt känslomässig hyllning. I stället schabblar han bort både Nellies och Mannys sorti så den blir något mycket oförlöst.

Men trots dess uppenbara, kaotiska svagheter (främst ett ofokuserat manus) tror vi absolut att Babylon är en film du kommer att fascineras av. Filmfyrverkeriet är så smockfullt av sensationella, mycket fängslande påhitt och otroliga härligheter, nostalgiska filmikoniska tillbakablickar och begåvade skådespelare, att det är en film du bara måste se – och säkert inte kommer att vara likgiltig för.

Helt enkelt ett tilltufsat kärleksbrev, som vi belönar med 4 stjärnor.

Babylon hade premiär på SkyShowtime den 6 juli.