: Berättelsen om Askungen

Den europeiska folksagan om Askungen/Cinderella, som handlar om en person som blir orättvist utnyttjad, sträcker sig tillbaka ända till 1634 i skriftlig form. Som den stora entusiast Walter Elias Disney var av europeiska folkäventyr, försäkrade han sig snabbt om att få filmrättigheterna till sagan. Framgångarna med den tecknade filmen Cinderella (1950) var faktiskt helt avgörande för att rädda företaget från att gå under – och sägs också ha varit en av Walt Disneys personliga favoriter.

På senare år har Disney börjat ge nytt liv åt sina största animerade klassiker, till exempel Alice in Wonderland (2010) och förra årets Maleficent. Med Berättelsen om Askungen, med den stora Shakespeare-regissören Kenneth Branagh vid rodret, får vi ett överflöd av pompa och ståt, prakt, färger och paljetter – vilket gör det ursprungliga äventyret full rättvisa, men också ger det mer djup och substans.

Branagh och manusförfattare Chris Weitz är oerhört trogna mot originalet och den tecknade klassikern från 1950, men tar små men effektfulla grepp som fördjupar och förstärker historien. De ger oss också den tragiska förhistorien om hur Askungen (Lili James från Downton Abbey) hamnade hos sin styvmor och hennes två elaka döttrar, och så får till och med den elaka styvmodern (en lysande cynisk Cate Blanchett) en chans att ”förklara” sin ondska. Samtidigt som filmen går mer på djupet är den full av förlösande humor och roliga biroller, inte minst en brinnande, fräck och sarkastisk, god fe (Helena Bonham Carter) som är en av filmens höjdpunkter tillsammans med ett par möss och galna ödlor.

Det verkar som om kostymavdelningen har haft en obegränsad budget, vi har sällan sett mer spektakulära klänningar och otroliga kulisser. Askungen måste vara en våt dröm för alla klänningfetischister, och extasen når klimax när den söta Askungen dansar med prinsen (Richard Madden från Game of Thrones) i slottets stora balsal och den extravaganta sagoklänningen blir en egen karaktär. Överdrivet och svulstigt, javisst, men oj så ”korrekt” äventyrligt.

Lilly James är perfekt som den söta, lite naiva och alltid så levnadsglada Askungen, vi har sällen sett någon som har så smittsamt leende och utstrålar så mycket charm – söt och bestämd, men tyvärr alldeles för förlåtande och vill göra alla till lags, en kontrast som James får fram på ett subtilt sätt. Filmens äss i rockärmen är dock Cate Blanchett som den extremt manipulativa och fullständigt skrupellösa styvmodern. Med närvaro och finess stjäl hon varje scen hon är med i. Richard Madden som spelar prinsen har fått en lite ynklig ”statist-roll” vars största uppgift är att vara Askungens ”prince charming” – inte mycket att spela på, men han klarar sig fint. Hans far, kungen, gestaltas av en av filmhistoriens största karaktärsskådespelare och det är synd att vi inte får se mer av Derek Jacobi. Dessutom kan vi glädja oss åt svensk närvaro med Stellan Skarsgård som playmakern Storhertigen. De karikerade styvsystrarna är inte mycket annat än komisk utfyllnad.

Vi såg element av Branaghs förkärlek för extravagans i Thor (2011) men den gången havererade alltihop på grund av en usel handling och ointressanta karaktärer. I Askungen har Branagh tagit extravagansen till nya höjder samtidigt som han håller en stram regi med väldigt få döda stunder, han har uppenbarligen lekt sig igenom den fascinerande historien. Och jämfört med den animerade versionen har den här filmen mer för oss vuxna, utan att för den skull tappa bort barnen. När Branagh får vältra sig i ett klassiskt äventyr och fått en blanco-check till kostymer, kulisser och imponerande specialeffekter (som fyller en funktion) och sedan kryddar det hela med innovativt och fräscht foto (Haris Zambarloukus) så blir helheten en stor filmisk underhållningsbomb – för både stora och små.

Visst är filmen ”gammaldags” och uppmuntrar föråldrade könsroller där kvinnor blir lyckliga och får framgång i livet genom att skaffa en framgångsrik man – men det är ju precis så härligt gammaldags som sagan faktisk är. Egentligen är det riktigt befriande att man inte absolut måste anpassa alla historier efter vår ”moderna” tid. Och dessutom var den ursprungliga historien faktiskt ganska så radikal på sin tid: prinsen väljer att gifta sig av kärlek, med en kvinna från en helt annan social klass.

Man kan gilla eller ogilla handlingen, men man kan faktiskt inte ogilla filmen för att den tar sagans premisser på allvar! Berättelsen om Askungen är förmodligen ingen film som är särskilt populär bland rödstrumpe-feminister. Hopplöst flickaktigt romantisk? Kanske det, men vem har sagt att man inte får lov att drömma sig bort på den vita duken? Drömmande magi på hög nivå premieras med fem gedigna sagostjärnor! Vi har redan börjat längta efter nästa års nyinspelning av Djungelboken.

PS. Se för all del Askungen i originalversion också!