Recension: Svart krabba

Netflix har gradvis fått en omfattande lista av nordiskproducerade serier och filmer – tyvärr är det dock inte alla som har lika högt underhållningsvärde. Den svenska thrillerfilmen Svart krabba faller så definitivt i den nedre änden av kvalitetsskalan.

Manuset (skrivet av regissör Adam Berg) är baserat på Jerker Virdborgs dystopiska roman, och tar oss med till ett dystert, närmast postapokalyptiskt Sverige under ockupationen av en främmande, fascistisk militärmakt.

Det kommer aldrig helt tydligt fram vem fienden – den påtagligt undertryckande ockupationsmakten – är, men det mer än antyds att vår mäktiga granne i öst (förvisso en passande/tidsenlig tematik, sett i sken av Rysslands pågående ”frigöring” av Ukraina) står bakom helvetet på svensk mark.

Tyvärr är plotten, karaktärerna och händelseförloppet lika gammalmodig som kalla kriget – och långt ifrån lika spännande!

Handlingen har satts till vår nära framtid, där några få, hårdbarkade gerillakrigare fortsätter kampen med ett hopp om att krossa den överlägsna fienden. Under ledning av den kompromisslöse krigsveteranen överste Raad (David Dencik, Kastanjemannen) rekryteras stentuffa Caroline Edh (Noomi Rapace, Prometheus, Män som hatar kvinnor) och yrkessoldaten Nylund (Jakob Oftebro), samt ett brokigt gäng legosoldater, för att leverera ett okänt ”paket” mitt i fiendens läger.

Utmaningen är att de måste komma sig helskinnade över isen. På klassiska skridskor ska räddningsgruppen lägga bakom sig ca. 100 nautiska mil (!) i öppet landskap och över osäker is – utan att drunkna, frysa ihjäl och/eller bli sönderskjutna av fienden. Uppgiften blir inte mindre krävande med en viss friktion inåt i gruppen.

I romanen framkommer att världen är förstörd, delvis av klimatförändringar och krig – utan att klimat blir ett viktigt element i filmen. Jordens klimatiska kollaps har slängt Norden in i en närmast ändlös vinter, något som lägger grunden för spännande lek med vinter och krig, samt häftiga actionscener. Filmen missar dock på det allra mesta.

Rent scenografiskt bjuder krabbjakten på några verkligen läckra scener, med nordisk vinternatt och genomfrusen is i ett kallt, blått, magiskt ljus. Fotografen får stort spelrum – och är den som imponerar mest. Dessvärre framstår alldeles för många av kulisserna och snöscenerna som studioproducerade; plastiga och överdrivet onaturliga.

Långt värre är tillståndet med de endimensionella karaktärerna, hopplösa, föga trovärdiga plottvister och lurvig dialog. Det är på den nivån att vi varje ögonblick förväntar att Jean-Claude van Damme eller Dolph Lundgren ska komma hoppande fram ur ett hörn, skjutande och skrikande.

Den vanligtvis så solida Rapace framstår i Svart krabba som oengagerad och obekväm i rollen som klichéaktig, supertuff actionhjältinna. Hon får heller inte mycket draghjälp från kollegorna, som alla begränsas av schablonmässiga karaktärsdrag och pinsamt platt dramaturgi.

Alldeles för ofta förefaller filmen mer ”kul” än spännande och viril. Vi antecknar att Netflix här har serverat årets första, iskalla kalkon. Undvik denna!

Svart krabba har världspremiär på Netflix den 18 mars.