: McIntosh C47 och MC152

Att lyssna på de stora förstärkarna från den amerikanska highend-legenden är som att bli smekt längs ryggen samtidigt som man får en blöt kyss och en spark på ballarna. Det stora, varma, fylliga ljudet känns som en omfamning, men kan utan förvarning skicka chockvågor genom kroppen.

Det är något visst med kombinationen av flera hundra watt och stora transformatorer, och det gör förstärkarna från McIntosh till ett livslångt monogamt äktenskap för många ägare. Även om det kostar så är det värt det.

Men vad händer om man tittar längst ner på prislistan och samlar ihop den billigaste förstärkarkombinationen från Binghamton? Blir det som en slängkyss och en handskakning jämfört med de dyrare kombinationerna från McIntosh?

Det finns nämligen förhållandevis billiga förstärkare med samma teknik som de dyrare modellerna, fast nedskalad för att hålla priserna i schack. Som den nya förförstärkaren C47 med inbyggd digitalomvandlare, skivspelaringång och många analoga ljudingångar. Tack vare färre ingångar och komponenter är detta McIntoshs billigaste förförstärkare som har en kombination av analoga och digitala ingångar.

Relativt kompakta MC152 är den billigaste stereoeffektförstärkaren. Den är till och med billigare än den ikoniska rörförstärkaren MC275 (med 75 watt) och lämnar 150 watts effekt till varje kanal. Man kan bli förvånad över hur tung den smala förstärkaren är: 34 kilo. Vikten beror på McIntoshs autoformers – transformatorer – som ska göra förstärkaren mer stabil vid olika högtalarimpedanser.

Kombinationen C47 och MC152 hamnar på ungefär 100 000 kronor, vilket faktiskt är billigare än den integrerade MA8000, som vi utsåg till årets highend-förstärkare.

Den summan låter kanske avskräckande, men om man synar specifikationerna i sömmarna så ser man att man får mycket highend för pengarna.

Digitalomvandlare och skivspelaringång

För mig är förförstärkaren intressant eftersom den har ett RIAA-steg för MC- och MM-pickuper samt en seriös inbyggd DAC och analoga ingångar – och en prislapp som inte är orimlig.

Två balanserade och tre obalanserade ingångar, samt separata ingångar för Moving Coil- och Moving Magnet-pickuper, gör att C47 passar nostalgiker som mig som har skivspelare och analoga ljudkällor. Och med en USB-port och en koaxial och två optiska ingångar kan jag koppla in Mac-datorn med Amarra for Tidal-appen och strömma musik till den inbyggda digitalomvandlaren. Som även stöder högupplösta musikfiler upp till 24 bit/192 kHz via den optiska och den koaxiala ingången, och DSD-filer via USB-porten. Som stöder högupplösta musikfiler upp till 32 bit/384 kHz från DSD64, DSD128 eller DSD256 och DXD 352,8/384 kHz. Den här förförstärkaren har kort sagt en DAC som är redo för det allra mesta.

Den har DIN-ingång också, som är avsedd för avspelning av SACD-skivor. Den kallas för MCT (som står för McIntosh MCT450 CD-transport, se separat test) och matar DSD-signalen från SACD-skivor rakt in till omvandlaren i förförstärkaren. Det är inte så vanligt, C47 är faktiskt en av få DACar som klarar digital överföring av SACD-signaler från CD/SACD-spelare.

De flesta av ingångarna kan konfigureras med nya namn, man kan ange volym för varje ingång och skivspelaringången har grundläggande inställningar av kapacitans och belastningsimpedans. Jag ska inte glömma bort att nämna att här också finns två par utgångar för effektförstärkare, om man skulle vilja bi-ampa med en extra effektförstärkare – eller koppla in en subwoofer.

Behöver man fler ingångar eller justeringar, kanske en EQ, är den mer än 30 000 kronor dyrare C52 ett givet val. Den är nästan identiskt rent teknisk, så några stora ljudmässiga förbättringar kan man knappast förvänta sig jämfört med C47, fast den är mer flexibel för dem som har många signalkällor.

Big, Bold, and Brutal

Försteget och slutsteget är en välljudande kombination som inte behandlar högtalarna med silkesvantar. Behöver man inte flera hundra watt för att drivna ett par tungdrivna monsterhögtalare så kan musklerna i MC152 räcka och bli över.

Jag märkte att den inte hade samma järnkoll som MA8000 när jag spelade högt, och ljudbilden var inte lika raffinerad och luftig som med Audio Researchs integrerade GSi75, men skillnaderna var mindre än jag hade trott.

Varningslamporna på förstärkaren blinkade inte förrän jag passerade 100 decibels ljudtryck i rummet (på ett par Sonus faber Olympica III) och då var basen slappare i kanterna än om jag sänkte volymen en smula. Då försvann också tendensen till förvrängning och jag kunde höra att klangen blev renare och lenare och upplösningen i den stora ljudbilden kom tillbaka.

Eftersom det ofta är lockande att lyssna på klassisk musik när man testar, kan jag ta ett exempel med Mozarts violinkonsert med Hilary Hahn och Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, under ledning av Paavo Järvi. En vacker inspelning på Deutsche Grammophon där stråkarna lät luftiga och mjuka som silke, med solofiolen skarpt fokuserad i en luftig och framför allt enorm ljudbild.

Ljudbilden hade kanske inte riktigt samma djup som GSi75 levererar, men det finns oändligt mycket mer guts i den här kombinationen. Bas- och trumsolot i första låten på livekonserten med Keith Jarrett i Montreaux lät brutalt tufft, med ett sällsynt bra grepp om djupbasen. Jag minns att jag tänkte att det låter som en mycket kraftigare förstärkare. Samma sak upprepades med den livliga ”Live from the Detroit Jazz Festival” med Mack Avenue Superband (med bland annat Kirk Whalum och Aaron Diehl), orkesterjazz med tempo och tryck som lätt kan låta för hårt och gällt.

Men inte här. Kolla till exempel in saxofonsolot från konserten och dra upp volymen. Hos mig lät det skrämmande levande (för en som har spelat sax i yngre dagar) och ljudbilden var förbluffande rymlig och gav en härlig känsla av att faktiskt vara på en konsert.

Klangbilden är varm, fyllig och stor, utan att det låder luddigt eller tillbakadraget. En SACD med Bob Dylans ”The Man in the Long Black Veil” framkallade rysningar. Detta är det allra, allra bästa jag har hört från en DSD-fil hittills, och den kristallklara klangen gav mig den saliga känsla av eufori som man kan få av highend. När allt stämmer.

Skivspelaringången är värd att nämna. Jag använde bara MC-ingången och ställde in grundvärdena med fjärrkontrollen. Jösses! Jag vet inte vad de har hittat på i Binghamton, men det här RIAA-steget är fullt i klass med dyra skivspelarförstärkare som befinner sig i en prisklass obehagligt nära C47. Tyst och brusfritt, med en klangkaraktär som klär en förstärkarkombination från McIntosh, där man hör att det finns tyngd bakom dynamiken även när man lyssnar på vinyl.

 

Dunderkombo

Jag ska erkänna att jag inte hade så stora förväntningar på effektförstärkaren MC152. I det här testet hade jag räknat med att förförstärkaren skulle vara stjärnan av de två, men effektförstärkaren tog mig med storm direkt från första takten. Med järnkoll och finess portionerar den ut rytmer i ett tempo som kan få högtalarna att tappa andan, och tillsammans med den dugliga och särdeles välljudande förförstärkaren är detta en dynamisk duo som åtminstone har vunnit mitt hjärta. Tack vare en lysande DAC och ett utmärkt RIAA-steg får man det bästa av två världar med McIntoshs billigaste förstärkarkombination.