En kamera utan zoom har en begränsat kundkrets. Lägg till ett väldigt högt pris så krymper den ytterligare. Strunta i pekskärm och 4K-video, och lägg till ett skrattretande litet batteri, så börjar det lukta katastrof.
Men Sonys nya proffskompakt med fullformatsensor drämmer till med en bildkvalitet som kommer att få dina ögon att tåras och ditt hjärta att slå fortare.
RX1r II är nämligen så bra att jag inte kan komma på någon annan utom Leica Q som är lika lockande för professionella fotografer som behöver en liten kamera med högsta möjliga bildkvalitet.
Sony-kameran ser ut som den första versionen av RX1 från 2013 och det är bara kosmetiska förändringar som skiljer årets version som heter RX1r II, bortsett från att den senaste utgåvan har fått en riktig elektronisk sökare där RX1 hade sin blixt. Det är ett välkommet och praktiskt tillskott till en kamera som bara haft sökare som extrautrustning.
Sökaren är uppfällbar och har diopterjustering men inte den lite klumpiga lösning som den mindre Sony RX100 IV har. Där man måste dra ut okularet efter ha fällt upp det ur kameran. Sökarbilden är stor och högupplöst med 0,8 gångers förstoring och 2,36 Mp-upplösning.
Den vridbara skärmen är ny, men dessvärre ingen pekskärm. Sony har inte heller brytt sig om att förbättra batteritiden. 220 bilder på en laddning är obegripligt för en kamera som kostar 35 000 kronor. 4K-video finns inte här, men däremot full-HD-video med god kvalitet och upp till 50 Mbit/s överföringshastighet.
Sonys välfungerande bildstabilisator i a7 II-serien har inte heller hittat till RX1r II, men det har däremot den fantastiska 42 Mp-sensorn som debuterade i Årets systemkamera, Sony a7r II.
Variabelt lågpassfilter
Bortsett från den fina sökaren som förenklar skötseln har Sony satsat alla resurser på bildkvaliteten. Bildsensorn med 24 x 36 mm fullformat säger det mesta, men den har också en unik funktion som inte finns i någon annan kamera. Nämligen ett variabelt optiskt delningsfilter.
Lågpassfiltret är ett glasfilter som sitter framför fotosensorerna och dämpar effekten av moiré och färgartefakter som kan uppstå på bildsensorer med Bayer-mönster. Vilket de flesta kameror har. Ändå finns det flera kameror som säljs utan lågpassfilter, det gäller särskilt de dyrare systemkamerorna. Men även alla Fujifilm-modeller med X-Trans CMOS-bildsensor. Som inte har det traditionella Bayer-mönstret.
I Sony-kameran kan lågpassfiltret stängas av helt genom att ström tillförs ett tunt skikt med flytande kristaller, som är placerat mellan två lågpassfilter. Fotografen kan välja mellan det högsta läget som ger mest detaljskärpa, hög som aktiverar lågpassfiltret och dämpar moiré samt standard som är ett mellanting. En mildare variant av lågpassfiltret.
Skillnaden mellan de tre inställningarna är inte så våldsamt stor, så standardläget är ett bra utgångsläge för de allra flesta motiv.
Autofokussystemet med 399 fokussensorer och påtagligt snabbare autofokus kommer från toppmodellen a7r II och fungerar utmärkt även när man försöker fånga rörliga motiv. Det kan också registrera ögon för att fokusera skarpt och har en närgräns på 14 cm när man vrider fokusringen till makro.
I övrigt finns det inte mycket annat nytt, bortsett från att det går att lagra råfiler i 14-bitars okomprimerat format för maximal filkvalitet. Ett större handgrepp eller fler programmerbara knappar är förbättringar som Sony, i likhet med bättre batterikapacitet och pekskärm, har utelämnat från den här versionen av RX1.
Exceptionell bildkvalitet
Sony har däremot behållit det utmärkta 35 mm-objektivet med manuell bländarring från f2,0. Det finns all anledning att vara glad för detta, eftersom optiken ihop med den extrema, bakbelysta 42 Mp-sensorn ger kameran den skarpaste bildkvaliteten vi har sett hittills från någon kompaktkamera.
Visserligen en dyr sådan, men ändå.
Bildkvaliteten är inte oväntat på samma nivå som vad vi såg från systemkameran a7r II, som har samma BSI-CMOS-fullformatsensor. Jag skulle nästan vilja påstå att RX1r II kan uppvisa ännu lite bättre detaljskärpa om man håller sig till minst bländare 4 eller 5,6.
Då är skärpan så grym – i hela bildytan – att man måste gnugga sig i ögonen. Med full bländaröppning finns en synlig tunnformig förvrängning följd av tydlig vinjettering. Båda avtar märkbart när man bländar ner till 2,8, och från bländare 4 är orenheterna nästan borta. Åtminstone så små att de inte märks annat än på testplanscher.
Precis som i a7r II är upplösningen och färgåtergivningen jämn ända upp till ISO 3200, och sjunker inte nämnvärt förrän vid 6400 och därefter mycket från 25 600. Då syns även kraftigt brus i JPEG-filerna. Ljuskänsligheter över ISO 25 600 bör alltså bara användas när man är tvungen, eller om man är ute efter en grynig effekt i svartvita bilder.
I praktiken betyder detta att man kan använda auto ISO nästan hela tiden, kanske med ISO 6400 som max (går att ställa in i menyerna) om man är känslig (pun intended) för brus.
Med ett inaktivt lågpassfilter får man marginellt bättre detaljskärpa än från Sony a7r II, fast skillnaden är som sagt inte stor. Färgmättnaden och dynamikomfånget är betydligt bättre än i originalet från 2013 med 24 Mp och något av det bästa vi har sett hittills från en digitalkamera.
Närmaste rivalen, Leica Q, har lika hög bildkvalitet. Fast med lite mindre detaljupplösning. Å andra sidan har den bättre ergonomi, pekskärm, högre bildhastighet på 10 bilder/s och en överlägsen sökare.
Vår åsikt
Sony RX1r II är tyvärr inte perfekt. Den passar helt enkelt inte alla fotografer eftersom den bara har 35 mm till förfogande och saknar 4K-video. Men som stillbildskamera för krävande fotografer är det ingen tvekan om att bildkvaliteten är så hög den kan bli med dagens teknik. Att den dessutom är blixtsnabb på att fokusera betyder att man kommer att få många fler knivskarpa bilder än med föregångaren. Så om priset inte är avskräckande är detta kameran man ska ha om man är ute efter optimal bildkvalitet. Kom bara ihåg att ta med en handfull extra batterier.
