Att Sony menade allvar 2009 när de utmanade Canon och Nikon med sin första fullformatkamera (A900) gick inte upp för oss förrän 2013 när de släppte sina första spegellösa fullformatkameror (a7 och a7r). Men till och med då var det något som saknades.
Trots ett anmärkningsvärt kompakt kamerahus – jämfört med Canons och Nikons spegelreflexer i fullformat – så var den inte lika lättskött och saknade många väsentliga brännvidder i objektivsortimentet. Men bildkvaliteten gick det inte att klaga på.
En stor del av anledningen är Sonys styrka som tekniktillverkare med stor produktion av bildsensorer. Svagheterna är bristen på ett förflutet i branschen. Till skillnad från de två stora märkena hade inte Sony någon lång tradition av kameratillverkning, och inga proffsfotografer i sitt stall som kunde dela med sig av sina erfarenheter.
Men Sony har varit ovanligt villiga att lära sig och har på kort tid intagit en ledande position som en av de mest intressanta kameratillverkarna. Både när det gäller teknik och prestanda.
När vi testade andra generationens fullformatkameror i alpha-serien – a7 II – blev vi milt sagt förbluffade över hur långt Sony hade kommit på så kort tid. Nu är det dags för andra generationen av toppmodellen: a7r II – som kanske är den bästa kameran vi har testat någonsin.
Nya a7r har fått samma välkomna förbättringar av ergonomi och prestanda som övertygade oss i a7 II. Men här är kamerans fullformatsensor en hel ny konstruktion, med hela 42,4 megapixlar utan lågpassfilter fördelade på en 24 x 36 mm stor bakbelyst sensor. Den första i en fullformatkamera.
En sådan bildsensor har större yta än vad som är vanlig för systemkameror, som har 15 x 23 mm bildyta (även kallat APS-C-format). Sony-kameran har 24 x 36 mm – precis samma storlek som de gamla spegelreflexerna med 135-film hade.
Detta är den femte i raden av Sonys kompakta systemkameror med fullformatsensor, den har samma attraktiva storlek som får en spegelreflex att se enorm ut om man ställer den bredvid a7r II. Även med något av Sonys anpassade FE-objektiv – som det blir allt fler av – är kameran så kompakt att den blir väldigt lätthanterlig.
Lyckad förbättring av ergonomin med rejält handgrepp utan att kameran har svällt ut.
Enklare skötsel
Eftersom kameran är andra generationens alpha är ergonomin starkt förbättrad, med ett generöst handgrepp och stora knappar. Flera av dem är programmerbara och egentligen är det bara videoinspelningsknappen som känns opraktiskt placerad.
Kamerahuset av lätt magnesiumlegering är naturligtvis väderskyddat och känns väldigt rejält hopskruvat. Som vanlig, höll vi på att säga, för fullformatkameror.
Den ljusstarka och skarpa skärmen med 1,23 Mp-upplösning är vridbar här också, men inte beröringskänslig. Som vanligt måste man trycka på Fn-knappen på baksidan för att aktivera funktionerna på skärmen. Man vänjer sig, men får inte pekskärmens fördelar med direktinställning av fokus, ljusmätning och exponering med bara en beröring.
Den elektroniska sökaren är enorm och har klassens största förstoring, och överträffas bara av optiska sökare i starkt solljus. Den lyckas nämligen inte visa motivet med samma klarhet som en optisk sökare gör i bra ljus. I dåligt ljus är saken en helt annan. Då har Sonys skarpa OLED-sökare en fördel, med linselement från Ziess för bättre insynskvalitet utan reflexer.
Integrerad bildstabilisator och 4K
Sony-kameran har samma typ av fokussensorer som a7 II, med samma sorts faskänsliga sensorer i kombination med kontrastkänsliga sensorer som täcker nästan halva bildytan.
Hybridfokuseringen fungerar även om man använder Sony A-objektiv ihop med någon av Sonys objektivadaptrar (LA-E3) och det finns adaptrar som kan användas med Canon-optik. Då har man full autofokus och kamerans integrerade bildstabilisator med upp till 4,5 exponeringsstegs stabilisering fungerar även med tredjeparts objektiv.
Även om autofokuseringen känns snabbare än vi är vana vid från fullformatkameror så är inte hastigheten på måttliga 5 bilder/s något att skriva hem om. Detta är ingen actionkamera, snarare en kamera för dem som behöver den högsta bildkvaliteten och detaljskärpan man kan få på den här sidan mellanformatkameror.
Eller 4K-video. Som inte längre är reserverat för Sony a7s – som behöver en extern inspelare för att lagra 4K-filmerna på. Här kan man lagra 4K-video direkt på minneskortet och kameran stöder även okomprimerad 4K-video från kamerans HDMI-utgång.
Knivskarp, men tyvärr ingen pekskärm.
Den filmar även Full HD-video med 1920 x 1080/50p-upplösning och upp till 50 Mbit/s och XAVC-S-format som ger en mycket högre filkvalitet, men för många fotografer är 4K-video en av anledningarna att ens fundera på att lägga 35 000 kronor på en kamera.
a7r kan använda sampling av hela bildytan för att generera 4K-video i 3840 x 2160-upplösning (25p och 100 Mbit/s XAVC-S) och har även Super 35-inspelning. Som beskär bildsensorn och använder 1,8 gånger så många av pixlarna för att generera 4K-filer utan pixelbindning (som sätter ihop flera bildpunkter till en enda), moaré eller hackiga konturer.
Yrkesfotografer nickar förmodligen uppskattande till stödet för bildprofiler, S-gamut, S-Log Gamma och tidkodning av videofilerna, vilket underlättar arbetsflödet i professionella miljöer.
Bästa bilden vi har sett
Sony-kameran saknar inte rivaler. Canon EOS 5Ds och Nikon D810 ligger strax över och strax under i upplösning och alla tre undviker fallgroparna som extrem upplösning kan leda till. Brus är en sak som alla har mycket god kontroll över, en annan sak är oskärpa som beror på vibrationer och rörelser. Slutaren och spegeln är bättre dämpad i kameror i den här klassen, just för att undvika att små vibrationer från rörliga delar ska försämra detaljskärpan.
Sony a7r II har en fördel eftersom den inte har någon traditionell spegel som vinklas upp och ned innan och under exponeringen. Den integrerade bildstabilisatorn kompenserar för rörelser oberoende av vilket objektiv som är påmonterat, och är man riktig galen så kan man vrida upp ljuskänsligheten ända till ISO 102 400.
Då riskerar man naturligtvis att motivet drunknar i brus, men man kan gå högre upp med a7r II än med de flesta andra.
Upplösningen och färgåtergivningen reduceras inte på något synligt sätt upp till ISO 3200, men sjunker gradvis från 6400 och brant från 25600, där bruset ökar markant i JPEG-filerna. Allt över ISO 25600 bör användas med försiktighet, men kameran gör ett fenomenalt jobb med bildbehandlingen och brusegenskaperna är nästan i klass med den allra bästa vi har testat: Sony a7s.
Kompakt och kompetent fullformatkamera med egenskaper som matchar – och överträffar – de bästa.
Upplösningen och detaljskärpan är fullt i klass med de allra bästa fullformatkamerorna och den bakbelysta bildsensorns avsaknad av ett aktivt lågpassfilter ger en detaljskärpa som bara Canons EOS 5DsR lyckas matcha.
Färgdjupet och dynamikomfånget är inte sämre än det bästa i klassen och tangerar Nikon D810 – men slår den med sina brusegenskaper.
Dessutom levererar kameran fantastiska 4K-filer, kanske de bästa vi har sett, det enda vi saknar är utökad färgrymd, större bit-djup och högre frame rate. Fast något får väl Sony spara till nästa generation.
Vi tycker
Det är lockande att sammanfatta med att ingen annan kommer i närheten av a7r II. Men vi nöjer oss med att konstatera att vi hittills inte har testat något mer komplett kamera. Sony a7r II är nästan banbrytande med sin kombination av professionella egenskaper, snyggt förpackade i ett kompakt kamerahus som är enastående välbyggt. Den passar inte alla, man måste veta vad man håller på med för att utnyttja a7r II:s prestanda, men då är å andra sidan belöningen stor.
