: Yamaha CX-A5000 och MX-A5000

Det är med hemmabio som med allt annat här i livet: det finns inga genvägar till himlen. Det har Yamaha också insett när de konstruerat sitt hemmabioflaggskepp i två delar. Separat processor och effektförstärkare ger mycket bättre arbetsvillkor för elektroniken under pansaret, och ger därför som regel ett bättre ljud. Och inte minst optimal flexibilitet om man vill bygga ut anläggningen.

Förstärkarkombinationen från Yamaha består av en 11-kanalig effektförstärkare, stor som ett tröskverk, och en nästan lika stor processor. Tillsammans ska de kunna bjuda på film- och musikupplevelser som de flesta av oss bara kan drömma om att få hemma i vårt eget vardagsrum.

Fast det är klart, vardagsrum och vardagsrum. En sådan här fullblodsanläggning kan inte visa sig från sin bästa sida förrän den står i ett riktigt biorum där man har tagit hänsyn till akustiken – och helst isolerat för grannarna. Först då kan man blåsa på med full kraft i explosioner på filmduken, enorma pukor och en hel symfoniorkester i musiken – och fortfarande höra tystnad som i graven mellan utblåsningarna. Sådant kräver förstås högtalare av ganska så hög kvalitet också. Om du tänker bränna hela semesterkassan och krossa spargrisen för att köpa den här förstärkarkombinationen så hoppas jag att du har lagt undan pengar till både akustik och högtalare. Och gärna lite ordentliga kablar.

Vi funderade ett bra tag på hur lång tid det skulle ta innan Yamaha lanserade efterföljaren till sin gamla flaggskeppsförstärkare DSP-Z11. Sex år har Yamahas ingenjörer jobbat med den här förstärkarduon, och hann precis lansera den i tid till sitt 125-årsjubileum. När jag var i Hamburg i slutet av maj förra året fick jag en liten provlyssning som gav mersmak, milt sagt.

Effektförstärkaren MX-A5000
Slutsteget MX-A5000 har som nämnts ovan hela elva förstärkarkanaler, som antingen kopplas till lika många högtalare eller bi-ampar ett färre antal för att ge mer och renare kraft till dem. Det är en stor bjässe på över 25 kilo, med ett kabinett av tjock aluminium och ett chassi med H-formad ram för extra stabilitet. En förstärkare utsätts för mekaniska vibrationer från bland annat strömförsörjningen, vilket kan smitta ljudsignalen med elektromagnetism. Yamahas ingenjörer har därför varit extra noggranna med chassits stabilitet i MX-A5000, samt naturligtvis skärmat av nätdelen.

Konstruktionen på insidan är helt symmetrisk för varje kanal, för att ge så bra kanalseparation som möjligt. På så sätt ser man också till att den positiva och den negativa delen av den balanserade kretsen är exakta motsatser och därmed tar störningar som plockas upp på vägen ut varandra när fasen vänds vid utgången. Använd därför XLR-kablar för extremt låga brusnivåer.

Den mest måttfulla mätningen med två kanaler drivna samtidigt i 8 ohm specificeras till 150 watt per kanal. Med två kondensatorer på 27 000 mikrofarad och massor av ström är detta något helt annat än liknande siffror från en billig surroundreceiver. Räkna i stället med att Yamaha-förstärkaren räknat i ren muskelkraft kan mäta sig med stereoslutsteg som Primare A34.2 och NAD C275BEE, som båda är riktigt maffiga saker.

Processorn har en symmetrisk kretskonstruktion. En bra förförstärkare kräver en rejäl trafo också.

Surroundprocessorn CX-A5000
CX-A5000 har signalbehandling för upp till 11 kanaler, så det är fritt fram att fylla hela rummet med högtalare. På både bredden och höjden. En PLL-krets (Phase-Locked Loop) med superlågt jitter ska ge den digitala signalen optimala förutsättningar, och alla digitalomvandlare för samtliga kanaler är av typen högupplösta ESS SABRE 32-bit. Förutom högupplösta PCM-signaler kan omvandlarna direkt avkoda DSD (SACD-formatet), som är en 1-bits signal med enorm samplingsfrekvens (2,8–5,6 MHz). Vissa audiofiler föredrar DSD före högupplöst PCM.

Förutom alla HD-filmljudformat strömmar processorn musik via nätverket och stöder de allra flesta musikformat, inklusive 24 bit/192 kHz FLAC och WAV. AirPlay finns inbyggt, och Spotify Connect också. Tycker du processorn verkar avancerad så stämmer det, men den är ändå inte krånglig att använda. Framför allt inte om du laddar ner gratis-appen AV Controller, som i princip styr alla funktioner direkt från mobilen eller surfplattan.

Utöver vanliga in- och utgångar med RCA-kontakter har CX-A5000 balanserade XLR-utgångar i alla kanaler. Det finns också en balanserad XLR-stereoingång för dig som har en påkostad CD-spelare eller en stereo-DAC av ännu högre kvalitet.

På baksidan sitter både balanserade och obalanserade utgångar. Där finns också alla analoga och digitala in- och utgångar man behöver – till och med en skivspelaringång.

Andra funktioner
På videosidan har processorn uppskalning till 4K Ultra-HD. Multiroom-funktioner finns också, samt naturligtvis allsköns DSP-ljudlägen. Numera finns det hela 33 DSP-lägen att välja mellan, beroende på om du vill förflyttas virtuellt till en ”Hall i Amsterdam” när du lyssnar på musik eller föredrar en speciell sciencefiction-effekt när du tittar på Prometheus, och så vidare. Yamaha är väldigt förtjusta i DSP-lägen och satsar hårt på dem i marknadsföringen. Kanske beror det på att man måste använda DSP för att kunna använda alla de 11.2 kanalerna. Har du höjdhögtalare måste du också använda DSP för att få liv i dem, eftersom det i dag inte finns något källmaterial som innehåller sådana kanaler.

Ska fixa allt!
Det är självklart att en så påkostad förstärkarkombination som den här måste kunna förväntas skapa lika mycket magi med musik som med film. Å andra sidan är det lika självklart att många som investerar i en sådan här anläggning har ett speciellt rum för hemmabion och alltså kommer att använda förstärkarna mer till film än musik. Med andra ord måste Yamahas kombination kunna klara både och, med största övertygelse, även om det inte är något fel i att den är mer specialiserad på film – med extra kraft på bekostnad av den allra extremaste upplösningen. Huruvida detta verkligen är fallet med Yamaha, får testet avgöra.

Yamaha demonstrerade höjdkanalerna själva under lanseringen utan att det lät speciellt imponerande.

Installation
I vår hemmabio har vi ett 7.1 THX-system från svenska Procella som referens. Det består av satellitmodellen P6 i alla kanaler plus en P15-subbas med två 15-tums baselement och inbyggda förstärkare på 2 x 350 watt. Både vertikal och horisontell placering är noga uträknad. De fyra bakhögtalarna sitter två meter upp på väggen, vilket motsvarar THX-specifikationer i vårt rum.

Automatisk kalibrering
I vårt testrum fungerar automatisk högtalarinställning med rumskorrektion mycket bra. Det är speciellt viktigt när man har många högtalare som ska kopplas in, eftersom det är svårt att hålla tungan rätt i mun om man måste kalibrera elva högtalare för hand. I det här fallet har vi sju högtalare plus subbas, vilket är mer än nog. Jag korrigerade ljudet på fem sittplatser i rummet, men systemet kan korrigera för maximalt åtta.

Efter autokalibreringen kan man välja vilken ljudkaraktär man vill ha: antingen linjär frekvensrespons i alla högtalare (”Flat”), alla högtalare korrigerade efter klangen från frontarna (”Front”), ingen EQ-korrigering alls (”Through”) eller en karaktär som Yamaha kallar ”Natural”. Jag tycker att Flat är lite för aggressivt i toppen, medan Natural låter fint men kanske har lite överdriven fyllighet i mellanregistret. Jag föredrar alltså Front eller Through, som bevarar den ursprungliga klangen bäst. Diskantregistret är då pyttelitet dämpat vilket beror på att högtalarna är monterade bakom en akustiskt transparent filmduk, men inte mer än att det ändå låter bäst.

Nog snackat, på med filmen!

Effektförstärkaren MX-A5000 är symmetrisk byggd. Konstruktionen vilar på ett H-format chassi för optimal vibrationsdämpning.

Film i surround
En film som jag tittat mycket på när jag testat projektorer är Prometheus, som med alla sina härligt mörka scener är som gjord för att testa bild. Då är det lätt att glömma bort att filmen även har ett kanonbra ljudspår i 7.1 DTS-HD Master Audio!

Det är inte bara i intensiva scener som ljudspåret är fängslande, det är lika bra när det händer lite. När vi får följa med ombord på Prometheus-rymdskeppet för första gången hör man tydligt – men inte påträngande – sensorer som piper bakifrån, knappar som trycks på från sidorna, och jetmotorerna utanför skeppet som mullrar försiktigt i basen. När vi sedan befinner oss utanför rymdskeppet hörs samma motorer, som tillsammans med atmosfärisk friktion skapar ett dån som får hela rummet att skaka. Yamaha-kombinationen har inga problem att återskapa ljudbilden i sin helhet. Även när det inte verkar som om det händer mycket målar den upp en stor, sammanhängande och holografisk bubbla av ljud, med både luft och tryck.

Även om Procella-subbasen står för själva ljudtrycket i basregistret får en hel del av engagemanget och timingen i basen tillskrivas processorn, som matar subbasen med en ren bassignal. Vi har hört billiga receivrar som inte alls får Procella P15 att sparka loss och trycka till lika rappt eftersom de inte haft tillräckligt med dynamik och renhet i sina elektriska LFE-signaler.

Dialog
Dialogen är klockren. Återigen tycker jag att rösterna får en väl överdriven pondus i Natural-läget. Det är Front eller Through som gäller med Procella-högtalarna. Dialogen är detaljerad och hörs utmärkt även på låg volym, även om den här filmen förtjänar att avnjutas på ”full gas” med den här förstärkarkombinationen. Lägg särskilt märke till Davids röst, som resonerar med sin djupa, rika bas utan att det går ut över artikuleringen.

11 förstärkarkanaler räcker för att driva vad som helst. RCA- och XLR-ingångarna kan användas hur som helst och länkas till olika kanaler för bi-amping, så man behöver inte ha onödigt många signalkablar från förförstärkaren.

Med höjdkanaler
Var någonstans i världen man än blir presenterad för nya Yamaha-produkter så är de förtjusta i att demonstrera med extra höjdkanaler, helst både fram och bak. Vårt 7.1 THX-system med redan högt monterade bakhögtalare gör det svårt att testa detta hos oss. Vi har inte heller några extra par Procella-högtalare, så jag får nöja mig med en kompromiss.

Jag gör en provisorisk lösning genom att koppla in ett par golvstående Klipsch RF-52 II till bakkanalerna och kopplar i stället de höga bakhögtalarna till höjdkanalerna. När rumskorrektionen sätts till Front anpassas Klipsch-högtalarna ändå efter Procellas klang. De bakre surroundhögtalarna flyttas till fronten och placeras ovanför duken, så långt ut mot sidorna som möjligt.

För att använda närvarokanalerna måste man aktivera något av Yamahas många DSP-lägen. Man kan till exempel välja ”Sci-Fi” om man tittar på en sciencefiction-film som Prometheus, men läget som gör minst med ljudet bortsett från att även distribuera det till de extra höjdkanalerna är Standard, som är det jag föredrar.

Större ljudbubbla
Det är ingen tvekan om att höjdkanalerna gör ljudbubblan större och mer holografisk. I den mörka scenen där besättningen hittar ett begravt rymdskepp (när de fortfarande tror att det är en grotta) låter ekot från lågmälda vattendroppar ännu mer omringande, och ljudet svävar ännu mer i luften mellan de olika högtalarna.

Men upplösningen i ljudet blir inte likadan. Jag tycker att det låter en aning mer ”digitalt”, med lite skarpare och mindre naturliga övertoner. Det betonas extra mycket eftersom processorn i vanliga fall låter så osedvanligt opåverkat och rent när den slipper hitta på egna kanaler som ska signalbehandlas efter vad som redan finns i ljudspåret. Personligen är jag därför inte särskilt förtjust i DSP-lägen (höjdkanaler gillar jag däremot som ett extra komplement till billigare hemmabioförstärkare, som ändå är kompromisser).

Det märks extra tydligt när man lyssnar på musik i surround. De klassiska jazztolkningarna av musiken på albumet ”A Quiet Winter Night” med Hoff Ensemble får en ännu större rymd med närvarokanalerna och DSP-läget Standard, men på samma gång låter det mer odefinierat. Jag får inget riktigt grepp om ljudbilden, som blir mer diffus, och den annars så fantastiska upplösningen kollapsar en smula. Jag hittar inte heller några andra musiklägen som fungerar bättre. Alla lägger på en klang som inte borde vara där. Nej, personligen föredrar jag ett rent 7.1 THX-system. Fast det är praktiskt att möjligheten finns där.

Jag vet att högtalarsystemet i vårt testrum inte är helt optimalt för närvarokanaler, men samtidigt minns jag hur mycket jag ogillade de olika demonstrationerna av höjdkanalerna när CX-A5000 och MX-A5000 förevisades i Hamburg för ett år sedan. Då använde Yamaha högtalare ur sin briljanta Soavo-serie, men till och med när alla högtalare kom från samma serie var det inte DSP-lägena som jag och de övriga närvarande journalisterna föll för. Ljudkvaliteten i övrigt, däremot …

Musik i stereo
I vanlig 7.1 har förstärkarkombinationen full kontroll på både musik och film i surround. Hur är det i stereo då?

Under tiden vi haft Yamaha-kombinationen på besök har den fått prova på diverse olika högtalare. De skoningslöst ärliga PMC fact.12 (120 000 kr), de kraftiga men upplösta JBL S4700 (140 000) och de superspänstiga Klipsch RF-7 II (35 000 kr) är bara några av alla som passerat genom testrummet under tiden vi testat Yamaha.

Och Yamaha-förstärkaren har koll på vad som händer. Oavsett om musiken streamas eller kommer från CD och min modifierade Hegel CDP4A mk2 får Yamaha fram de många klangfärgerna på ett obesvärat sätt. Sångrösten i Wilcos ”Jesus, etc” är närvarande och upplöst i mitten, med en fyllig basgitarr med lite dist i. Fiolen låter fylligt och attackerande på samma gång, och det är bara kul att spela högt, och ännu bättre blir det om man bi-ampar stereohögtalarna så att man får ännu mer kraft, och därmed får ett ännu renare ljud – en större ljudbild.

Med AV Controller-appen kommer du bland annat åt tonkontroller.

A capella
Den tyska a capella-kören King’s Sisters visar var skåpet ska stå med låten ”Oak and Ash”. Basar, barytoner, tenorer och sopraner fyller ut ljudbilden på ett stort och luftigt sätt. Yamaha får fram detta också, det går inte att klaga på återgivningen. Jag har hört låten med ännu mer upplösning och luft, men helheten är väldigt fint hopsnickrad. Även om den låter ännu bättre med Yamahas integrerade stereoförstärkare A-S3000 för 45 000 kronor.

Undrar du hur CX-A5000 och MX-A5000 spelar musik av det mer rytmiska, elektroniska slaget? Jag hoppas att du får en möjlighet att lyssna på Daft Punks senaste skiva genom dem. Låten ”Lucky” får fart på fötterna, basrytmerna känns fysiskt i hela kroppen, samtidigt som luftigheten i cymbaler och gitarren svävar ut i rummet.

Referensförstärkare
De senaste månaderna har vi även testat processorn CX-A5000 ihop med våra referensförstärkare, då med en Hegel H30-effektförstärkare till fronthögtalarna. Plus en extra H30 till enbart centerkanalen samt två H20 till bakhögtalarna. Skillnaden mellan Yamaha MX-A5000-effektförstärkaren och den separata Hegel-kombinationen är naturligtvis hörbar. Hegel har mer av allt, både kraft och upplösning. Både i två och många kanaler. Skulle bara fattas, prisklassen är en helt annan. Men Yamaha imponerar genom att kombinera effekt, fyllighet och upplösning på ett bättre sätt än andra flerkanalsförstärkare som kostar lika mycket.

Mot Marantz
Ta till exempel Marantz MM8807 som vi testade tillsammans med processorn AV8801 i nr 9 förra året. Den specas till samma effekt men känns ändå en hel del mindre spänstig än Yamahan. Den kostar visserligen 7 000 kronor mindre men å andra sidan har Yamaha-förstärkaren 11 förstärkarkanaler mot Marantz 7. Det ger en hel del möjligheter med multiroom, bi-amping eller helt enkelt fler högtalare i samma hemmabio.

Yamahas processor är däremot billigare än Marantz, 23 000 kronor i stället för 30 000. Då skulle man kanske kunna tro att CX-A5000 är sämre än AV8801? I vårt rum är den inte alls det. När man kör den utan DSP-lägen tycker jag faktiskt att den fungerar bättre efter att vi byggde om vår hemmabio. Med alla högtalarna i 7.1-anläggningen uppsatta efter THX-specifikationer lät Marantz-processorn också väldigt bra, och jag står för varje ord jag skrivit om den. Men när vi testar den mot Yamaha CX-A5000 kändes ljudbilden med Yamaha ännu mer energisk och engagerande, medan Marantz har en fin upplösning men saknar lite av det kraftfulla ljudet – framför allt i mellanregistret – som Yamaha har. I en annan anläggning kan kanske Marantz-processorn få ut ännu lite mer av övertonerna än Yamaha, men rent prismässigt är det ingen tvekan om vilken som är det bästa köpet. Och som sagt: i vår anläggning vill vi inte byta tillbaka.

Slutsats
Vi har stor respekt för Yamaha när det gäller hemmabio. I de lägre prisklasserna har de insett något om hur man kompromissar mellan kraft och finess för att låta bra när man spelar tillräckligt högt.

När ingenjörerna däremot får fria tyglar att gå hela vägen så gör de det med pompa och ståt. Den här förstärkarkombinationen med hela 11 kanaler (plus 2 subbaskanaler) känns snudd på kompromisslös både när det gäller tyngd i basen och detaljer i toppen, samtidigt som signalbehandlingen av alla kanaler görs oerhört övertygande.

För om vi bortser från bildprocessningen med 4K-uppskalning, AirPlay-streaming, Spotify Connect och DLNA samt multiroom-funktion så är det ljudkvaliteten som återstår som är allra, allra viktigast. Och där gör Yamaha vad de ska!

Ljudkvaliteten är renare när processorn avkodar multikanalsljudet från filmen direkt. Däremot finns många DSP-lägen för olika klang-effekter. Men även om dessa gör ljudbilden större och dessutom ger en möjlighet för höjdkanaler om det finns sådana högtalare, så kan det påverka upplösningen lite grand. I vårt THX-högtalarsystem funkade det bäst med ren surround och ingen DSP. Avgör själv och använd det som funkar bäst!

Det är svårt att säga om processorn eller effektförstärkaren drar det längsta strået. Ljudet är superbt och flexibiliteten enorm. De passar som hand i handske tillsammans och ingen av dem känns övervärderad. Här får du fullt ös som kan förflytta berg, och upplösning som målar upp ljudbilden i sin helhet. Vill du ha det maximalt användarvänligt så kosta på dig en surfplatta också – och ladda ner AV Controller-appen!