: Olympus E-M5 Mark II

Trots att undersökningar visar att vanligt folk är mest intresserade av enkel skötsel när de ska köpa ny kamera, kan det verka som om kameratillverkarna inte har insett det när de stoppar i allt fler megapixlar i sina kameror.

Precis som om bildkvaliteten skulle bli bättre av fler pixlar.

Dessvärre är det ofta tvärtom. Fler pixlar betyder fler potentiella problem. En sak är filstorleken som gör bildprocessorn trögare och filerna tyngre att handskas med under efterbehandlingen. En annan är att kameror med många megapixlar har låg hastighet och liten bildbuffert. Dessutom ökar priset och detsamma gör ofta bruset.

Kameror med mer än 30 Mp passar därför bättre till fotografering av landskap, makro, reklam och andra motiv där fokushastighet och bildtakt inte är lika viktigt.

Kameror som Sony a7r, Canon EOS 5Ds och Nikon D810 är tre exempel på systemkameror med ultrahög upplösning (36, 50 respektive 36 Mp) och som befinner sig i proffskategorin för kameror med extrem upplösning.

Snittpriser på ungefär 30 000 kronor innebär att de är dyra och inte ryms i allas budgetar. Men det gäller inte Olympus nya OM-D E-M5II (onödigt långt namn …).

Påtagligt förbättrad ergonomi, men för litet grepp.

40 megapixlar när du behöver det
Den kostar visserligen mer än 10 000 kronor, men är klart billigast av alla med 36 Mp eller mer. Här får man nämligen Olympus välkända 16 Mp-bildsensor utan lågpassfilter för bättre detaljskärpa – men med en unik knorr som gör att det går att fotografer med 40 Mp-upplösning.

Precis som övriga modeller i OM-D-serien har E-M5II en välbeprövad sensor. Den är nästan identisk med den som sitter i föregångaren E-M5 och Olympus har inte brytt sig om att byta till exempelvis 24 Mp bara för att öka upplösningen. Samtidigt som de förbättrat ergonomin och specifikationerna har de i stället valt en unik teknik för att kunna ta 40 Mp-bilder.

På insidan sitter en ny, femaxlars bildstabilisator som gör det möjligt att ta skarpa bilder med upp till fem stegs längre slutartid, men också att lagra bilder i 40 Mp.

När man aktiverar funktionen flyttar bildsensorn på sig åtta gånger i halva pixelsteg och sedan sätter processorn ihop informationen till 40 Mp-upplösning under tiden man fotograferar. Processen tar en sekund, vilket innebär att kameran måste stå på stativ – och att motivet måste vara stilla.

Det är naturligtvis en nackdel, men ger fotografen en möjlighet att fotografera med extrem upplösning när det behövs. Och växla till 16 Mp efteråt med ett par knapptryckningar så fort kameran tas loss från stativet.

Olympus har sagt att de jobbar på att få ner exponeringstiden så att framtida kameror med den här funktionen inte måste stå på stativ i multibilds-läge.

E-M5 II är den minsta och billigaste kameran som finns med högre än 36 Mp-upplösning.

Nyttiga förbättringar
Jag nämnde att E-M5II har bättre specifikationer än föregångaren. Då menar jag inte bara bildstabilisatorn. Olympus har ökat bildhastigheten till 10 bilder/s också, eller 5 bilder/s med kontinuerlig autofokus. Kameran har blivit utrustad med inbyggt wifi för trådlös fjärrstyrning och bildöverföring till mobil eller surfplatta. Den mekaniska slutaren är snabbare med 1/8000 s, och tack vare en elektronisk slutare utöver denna så kan man fotografera med så kort exponeringstid som 1/16 000 s.

Även videospecifikationerna är bättre. Det finns ingen 4K-upplösning men det går att lagra 1080/50p med upp till 77 Mbit/s datahastighet för renare videofiler.

Olympus har förbättrat ergonomin på flera punkter. Sökaren är större och mycket skarpare med 2,36 Mp och högre uppdateringsfrekvens, och en av de bästa elektroniska sökarna på marknaden just nu. Skärmen är vrid- och vändbar och har 1 Mp-upplösning. Och är naturligtvis en pekskärm där du kan sköta funktioner, välja fokuspunkt och ta bilder med pekfingret.

Vrid- och vändbar pekskärm.

Ergonomi
Det finns bättre plats på baksidan, och flera programmerbara funktionsknappar på toppen – med två perfekt placerade inställningshjul – gör kameran ännu enklare att använda. Pekskärmen ger fotografen tillgång till alla funktioner och ett otal av dem kan ändras med två lätta skärmberöringar och en liten vridning av inställningshjulet.

Dessvärre är handgreppet på framsidan för litet och inte i närheten av lika användbart som på den dyrare E-M1. Det finns visserligen ett mycket bra grepp som extrautrustning – HLD-8G med hörlurskontakt och extra inställningshjul och utlösarknapp – men det kostar 1 600 kronor extra.

Olympus levererar för övrigt en liten blixt till kameran. Den är kraftigare än den som ingår till de andra OM-D-kamerorna och kan både vridas och vändas för att ge bättre kontroll över ljusstyrningen. Den stöder även trådlös styrning av externa blixtar, antingen enstaka eller grupper.

En 40 Mp-bild …

… och utsnitt som visar lite av den enorma upplösningen.

Bildkvalitet och prestanda
Mitt i allt snack om megapixlar och bildhastighet är det lätt att glömma bort några av de dolda funktionerna. Live Composite, till exempel. Perfekt för att fotografera exempelvis stjärnors rörelser under långa exponeringar. Kameran undersöker motivet och letar efter föremål som står stilla och kombinerar för- och bakgrund med exempelvis ljuset från stjärnorna. Som man sedan långtidsexponerar samtidigt som kameran kompenserar för de mörka, stillastående delarna av motivet.

En annan praktisk funktion är Live Time som används i längre exponeringar för att få bilderna att exponeras som man vill, så att de inte blir för mörka eller ljusa. Då kan man till exempel föreviga en solnedgång över ett berg och få perfekt exponerad bak- och förgrund utan att himlen blir för ljus och bränner ut.

Men frågan alla ställer sig är naturligtvis: Hur bra är 40 Mp från kameran? Svaret är Förbaskat bra. Bildkvaliteten i övrigt – med 16 Mp – är inte synligt ändrad från föregångaren, men 40 Mp-funktionen ger synligt bättre detaljskärpa. Olympus unika teknik är faktiskt så bra att det är svårt att se skillnad på bilder tagna med EM5II och de från dyrare kameror som Sony a7r och Nikon D810.

Sådana här bilder kan man skapa med Live Composite, där kameran exponerar för- och bakgrund och ljuset separat.

Om man inte använder lupp. Då kan man skönja lite bättre konturskärpa i detaljer på bilderna från a7r och D810, men skillnaden är så marginell att den definitivt inte är värd prisskillnaden.

Färgåtergivningen är snudd på perfekt och det finns ingen anledning att oroa sig för brus förrän vid ISO 6400. Jag gjorde flera exponeringar med kamerans brusreducering avstängd och kunde göra fina utskrifter i A3+ utan att oroa mig för brus vid hög ljuskänslighet. Men mycket mer än ISO 6400 skulle jag inte rekommendera om man inte sätter på kamerans brusreducering.

Snabb är den också. Inte Samsung NX1- eller Olympus E-M1-snabb, men autofokuseringen och bildhastigheten får spegelreflexer i samma prisklass att kännas tröga. De mest kräsna sportfotograferna rynkar kanske på näsan, men alla andra kan utmärkt använda E-M5II till allt från action- till landskapsfotografering.

Välgjord allroundkamera
Olympus lilla kamera är snudd på en komplett systemkamera. Den är blixtsnabb, rejäl och enkel att använda för att vara så avancerad och komplex. Bildkvaliteten tillhör absoluta toppen för kompakta systemkameror och möjligheten att använda 40 Mp när det behövs gör E-M5II till billigast i extremklassen när det gäller upplösning. Nästa generation OM-D har kanske löst den långa exponeringstiden som gör att man måste använda stativ, och kanske får vi en bättre batterikapacitet och ett riktigt ordentligt handgrepp också. Men även utan detta är Olympus kamera en glädje att fotografera med och ingen kan klaga på något när det gäller bildkvalitet för pengarna.