: Onkyo TX-RZ900

Onkyo har gett sina senaste receivrar en ansiktslyftning på designfronten. Tunga och häftiga TX-RZ900 påminner en del om de mer minimalistiska Pioneer-receivrarna, och det är ingen slump. Onkyo och Pioneer slog nämligen ihop sina hemmabioverksamheter 2014, vilket börjar bära frukt nu.

När man vet hur tuffa hemmabioupplevelser man får med en receiver för under 10 000 kronor så har man lov att förvänta sig något extra om man lägger upp sexton laxar på disken. Det mest uppenbara är mer kraft och krontroll. Onkyos TX-RZ900 är specad till 140 watt per kanal med två kanaler drivna samtidigt i 8 ohm, vilket är ungefär 50 procent mer än den billigare lillebrodern TX-NR646. Dessutom förväntar vi oss ett renare ljud tack vare dyrare och bättre komponenter i signalvägen. Och renare ljud är som bekant bättre ljud.

Kvalitetsmässigt lägger sig TX-RZ900 förmodligen någonstans mellan föregångarna TX-NR838 och TX-NR1030, vilket bör kunna ge utrymme för ännu ett par modeller ovanför, innan man går över till separat processor och effektförstärkare. RZ900 är välutrustad, med både skivspelaringång och flerkanalig förstegsutgång om man skulle få lust att koppla in extra slutsteg. Och det kan bli mer aktuellt med den här receivern än med andra modeller vi har testat av nyare sort.

 

Atmosfäriska ljudkanaler

Det beror på att Onkyo har begränsat antalet förstärkarkanaler till sju. Receivern är tänkt att bygga en bro mellan budgetmodellerna och flaggskeppen, men för 16 000 kronor hade jag hoppats på ett par extra förstärkarkanaler. I och med tillskottet av extra kanaler i taket för att stödja de nya 3D-surroundformaten Dolby Atmos och DTS:X – som skapar en omringande halvsfär av ljud runt lyssnaren, så att man hör att en helikopter faktiskt flyger ovanför huvudet – så är sju kanaler i knappaste laget. Nu för tiden får det anses som minimum för en surroundförstärkare och är därför standard ända ner till 5 000-kronorsklassen. Med bara sju kanaler till förfogande får Atmos- och DTS:X-fantaster nöja sig med två takhögtalare utöver ett minimalistiskt 5.1-högtalarsystem (en så kallad 5.1.2-konfiguration). Den som vill ha ett extra par bakhögtalare i en 7.1-anläggning kan hämta ut signalen till de extra bakkanalerna via förförstärkarutgången till en separat effektförstärkare. Fyra kanaler i taket går däremot inte eftersom processorn inte stöder det. Lite märkligt med tanke på att Onkyo var först med Atmos-stöd och har satsat hårt på detta. Och ännu märkligare när man ser att Pioneer, vars hemmabioavdelning i hög grad ägs av Onkyo, har 9-kanalig förstärkning och 11-kanalig processning – precis vad man vill ha – ända ner till SC-LX59 som kostar 17 000 kronor. Yamaha RX-A2050 har också detta och kostar lika mycket, 16 500 kronor.

 

Bättre rumskorrektion

Alla moderna receivrar har någon form av rumskorrektion, som automatiskt anpassar högtalarna efter rummets akustik. För ett par år sedan upphörde Onkyo med Audysseys rumskorrektion och började använda sin egen AccuEQ. Den var en hel del enklare och korrigerade till exempel inte fronthögtalarna utan fintrimmade i stället ljudet i de övriga högtalarna för att efterlikna frontarna. I den senaste versionen kan även fronthögtalarna kalibreras. Dessutom dämpar systemet stående vågor för att få en bättre dynamik.

 

Streaming

Som de flesta receivrar nu för tiden kan TX-RZ900 kopplas in på hemnätverket, både trådlöst och med kabel, vilket gör att den kan fjärrstyras från mobilen med en app, och dessutom strömma musik direkt från internet. Till exempel via Spotify Connect eller Deezer, som båda gör att 30 miljoner låtar finns inom räckhåll. AirPlay stöds också, så att iPhone- och iPad-användare kan strömma vad som helst genom receivern. Tidal-användare har inget annat val än att använda sig av AirPlay, eftersom Onkyo inte stöder den tjänsten direkt. Vilket är synd, eftersom det är den enda i Skandinavien som låter oss strömma musik i äkta CD-kvalitet.

Högupplöst musik går att strömma från datorn om den har ett DLNA-program installerat. Detta gäller dock inte DSD-filer. Jag hade också problem med att strömma FLAC och WAV via DLNA. Det allra mest stabila sättet att spela högupplösta filer är att lagra dem på en hårddisk och sedan koppla in den direkt till TX-RZ900 via USB. Det som är lite dumt är att det bara finns en USB-port, på baksidan. Inte så genomtänkt, har man bara en enda kontakt så ska den sitta på framsidan.

Multiroom-funktioner finns i konkurrerande modeller från Yamaha, Denon och Sony, men Onkyo har ännu inte lanserat detta.

 

Användning

Det är enkelt att koppla upp Onkyo-receivern, tack vare en enkel steg-för-steg-förstagångsmeny. Den är inte riktigt lika smidig som den i Denons och Marantz receivrar, men man behöver inte vara vansinnigt kunnig för att lyckas med Onkyo heller. Skärmmenyn är enkel att använda och autokalibreringen av högtalarna fungerar fint med mätmikrofonen som ingår. TX-RZ900 hittar rätt avstånd till varje högtalare, inga problem. Jag tycker dessutom att rumskorrektionen fungerar bättre än förut, eftersom det låter mer naturligt efter kalibreringen.

App-styrning från mobilen fungerar ganska så bra, men jag gillar inte att valet mellan stereo- och surroundformat görs genom att man trycker många gånger på samma knapp. Jag vill till exempel ha en särskild knapp för stereo och en för Pure Audio och Direct, som ger ett maximalt rent ljud genom att inte styra signalen genom den digitala signalbehandlingen (DSP).

En annan nackdel är att subwoofern är inaktiv i både Pure Audio- och Direct-läget när man lyssnar på musik i stereo, även om högtalarna är inställda som Small. I praktiken betyder det att man måste ha golvhögtalare för att få med hela frekvensregistret om man vill undvika EQ-inställningarna som görs i receivern.

 

På med filmen!

Lyckligtvis är ljudet något som Onkyo har full koll på. Oavsett om det är explosioner och dånande raketmotorer eller lågmäld dialog så är en film som ”Interstellar” rena barnleken för den här receivern. Den har full kontroll på våra THX-referenshögtalare från Procella och röster återges med en närvaro som gör att det känns som om man är med i filmen.

Inför testet har vi monterat ett par Atmos-högtalare i taket. ”Interstellar” har visserligen inte Atmos-ljud, men väljer man Dolby Surround-ljudläget aktiverar processorn ändå takkanalerna. Helt exakt blir det inte, men det ger ändå en omslutande halvsfär av ljud. Speciellt Hans Zimmers stämningsfulla filmmusik är ännu mer nervpirrande när takhögtalarna är aktiverade.

Vilken film som än snurrar i BD-spelaren föredrar jag i stort sett att ha takhögtalarna aktiverade. Allra helst med en extra effektförstärkare – i vårt fall en Hegel H20 – inkopplad till ett par bakre surroundkanaler. Men även utan en extra förstärkare föredrar jag takhögtalare och 5.1-högtalare före en vanlig 7.1-konfiguration.

Filmer med Atmos-ljudspår understryker detta ännu tydligare. Det finns inte så många av dem ännu så länge, en av dem är ”Transformers: Age of Extinction”. Vi har också sett ”Mission Impossible 5”, ”Terminator: Genisys” och ”Mad Max: Fury Road”, för att nämna några. Med Atmos får man det trivsamma halvklotet med ljud, som har en ännu mer distinkt placering av alla element i ljudbilden än filmer som inte är Atmos-kodade. Det skulle dock ha blivit ännu bättre med fyra Atmos-kanaler, och det är märkligt att inte Onkyo inte har detta i en så pass dyr receiver.

 

Musik

Högupplöst akustisk musik, som Jan Gunnar Hoffs jazztolkningar av ”Jul i Blåfjell” på Blu-ray-albumet ”Quiet Winter Night” blir däremot för mycket av det goda med takhögtalare. Musiken är mixad i 5.1 och det känns lite överdrivet när Wilhelmsens röst stiger ner från taket som en kvinnlig gud i ”Stille, stille kommer vi”.

Med sådan här musik föredrar jag att köra musiken så ren som möjligt i Pure Audio. Då kommer Arild Andersens kontrabas till sin fulla rätt och trumvisparna skiner i övertonregistret. Mycket bra.

Till stereomusiken har valet på högtalare fallit på Dynaudio S.34 LE. Oerhört bra, neutrala högtalare som behöver en hel del kraft för att väckas till liv ordentligt. TX-RZ900 får ut mycket bra ur dem. Här bara på Nine Inch Nails ”Breathe” från industrimetallplattan ”The Fragile”, en låt det verkligen sprudlar om så länge basregistret har bra kontroll. Och det har det här.

Jämfört med den dyrare Denon AVR-X7200W, som vi också har inne för test men som vi tyvärr inte har kommit så långt med ännu, har Onkyo inte riktigt samma upplösning i tonerna. Det finns mer luft i Denons ljud. Inte så viktigt med den här sortens musik, men sätter man på musik med större akustisk rymd, till exempel Hans Zimmers ”S.T.A.Y.” från soundtracket till ovan nämnda ”Interstellar” så skalar Denon bort ytterligare ett par lager på väg in mot den musikaliska kärnan.

Denon-receivern kostar visserligen 27 000 kronor, men budgeten är fördelad på fler kanaler, vilket borde göra Onkyon ungefär lika kapabel i stereo. Men det är den inte, Denon-receivern har övertaget när det gäller upplösning, den har minst lika mycket kraft och en ännu bättre rumskorrektion (Audyssey MultEQ XT32). Denon har dessutom 11.2-kanalers signalbehandling och klarar alltså både extra bakkanaler och fyra Atmos-kanaler (7.2.4). Rent ljudmässigt är jag inte säker på att TX-RZ900 överträffar sin föregångare.

 

Slutsats

Tills vidare är TX-RZ900 Onkyos toppmodell och på många sätt och vis en synnerligen kapabel hemmabioreceiver. Den har gott om kraft och övertygar i hemmabion. Upplösningen är tillräckligt bra för att återge dialog och filmmusik på ett trovärdigt sätt och vi gillar att rumskorrektionen har blivit bättre sedan sist.

Kompromissen är att detta är en renodlad 7.1-receiver, som därför inte kan utnyttja takhögtalarna i Dolby Atmos och DTS:X fullt ut. Och även om två förstärkarkanaler har dumpats så är den inte nödvändigtvis bättre än rivalerna i ren stereo. Ur den synvinkeln misstänker vi att föregångaren NR-1030 var ett ännu bättre köp.

Ändå är det ingen tvekan om att detta är en mycket bra hemmabioreceiver rent ljudmässigt. Den är också tillräckligt användarvänlig, även om vi blir väldigt glada om det så småningom kommer en surfplatteversion av app-styrningen.