: Pentax K-3 II

Med få uppdateringar att skryta med är det lätt hänt att man avfärdar Pentax K-3 II med en axelryckning. Spegelreflexen har samma bildsensor som sin föregångare och nästan inga förbättringar av väsentligt art. Fast med ett undantag.

Kameran är nästan identisk med föregångaren K-3. Här får man ett seriöst byggt kamerahus med omfattande vädertätning, en 24-megapixlars bildsensor i APS-C-format, hög bildhastighet med uppemot 8,3 bilder/s samt en förbättrad inbyggd bildstabilisator. Som fungerar med alla objektiv.

Som jämförelse har Canon EOS 70D och Nikon D7200 lägre bildhastighet och mindre omfattande väderskydd. De ställer för övrigt upp i samma prisklass som K-3 II. Som börjar på 10 000 kronor för kamerahuset och kostar 15 000 kronor tillsammans med 16–85 mm-zoomen vi testar här.

Pentax leker alltså med de stora grabbarna, och klarar sig faktiskt förvånansvärt bra med tanke på att bildkvaliteten är likadan som i föregångaren. Kamerans 24-megapixlars bildsensor saknar lågpassfilter för att ge maximal detaljskärpa. Men som vi antytt har Pentax gett den nya versionen ett litet äss i skjortärmen.

 
Pixel shift
K-3 II har inte fått wifi eller pekskärm. På det stora hela har den få nyheter under skalet. Bortsett från att den inbyggda blixten har ersatts av en GPS-mottagare som loggar var någonstans bilderna tas. Nackdelen är naturligtvis att utan en inbyggd blixt är det inte så enkelt att trigga separata blixtar.

Pentax har förresten behållit föregångarens simulering av lågpassfilter. Som aktiveras i menyerna. Med ett par knapptryckningar kan man lägga till effekten av ett lågpassfilter och välja mellan två lägen. Till exempel när man fotografera mönster, föremål eller landskap där det kan uppstå moirémönster.

Men ”pixel shift” är i alla fall en nyhet. Funktionen beter sig ungefär som det högupplösta läget i Olympus OM-D E-M5 II. Bildstabilisatorn använder sig av små magneter för att flytta bildsensorn och gör detta fyra gånger, och varje gång görs en exponering. Fördelen är att kameran då registrerar full färginformation i varje pixel, i stället för bara en gång per pixel.

I normala fall registreras färginformationen i en kamera med en färg i varje pixel. Fördelat på rött, grönt och blått. Men här registrerar kameran färginformationen i varje pixel fyra gånger: rött, blått och 2 x grönt. Det ökar färgdjupet i bildfilen och som en bonus är detaljskärpan lite bättre.

Nackdelen är att kameran måste stå på stativ när pixel shift-funktionen aktiveras. Eller så måste man vara stadig på handen och motivet vara blick stilla.

En annan sak som föregångaren inte hade är AstroTracer-funktionen. Den använder kamerans GPS för att beräkna stjärnornas rörelser och sedan flyttas bildsensorn pyttelite så att man kan ta skarpa bilder utan eftersläpningar av stjärnor som rör sig under väldigt långa exponeringar.

 

Användning

Rent fysiskt är den väsentligaste förändringen jämfört med Pentax K-3 att blixtknappen är utbytt mot en GPS-knapp. Som aktiverar GPS-spårning och tänder en röd lampa. Kamerahuset är mellanstort, ungefär som EOS 70D, med ett välformat gummerat handgrepp längst fram och en stor gummiyta på baksidan som ger ett ordentligt grepp runt kameran. Knappar och rattar sitter där de alltid har suttit och är tillräckligt stora för att kameran ska kunna skötas med handskar på. Flera av knapparna är programmerbara så att fotografen kan konfigurera dem efter behov.

Man kan till exempel snabbt byta mellan auto-ISO och en viss ljuskänslighet, och väljer man Pentax Tav-inställning så ställer man in bländare och slutartid manuellt varpå kameran väljer ISO-inställning automatiskt. Genialt.

Kameran har också något unikt för prisklassen: två minneskortplatser som kan konfigureras för att säkerhetskopiera eller för att lagra råfiler och JPEG-filer på vart sitt SD-kort, och så vidare.

Pentax har inte gjort några väsentliga ändringar i autofokusen. Det hade vi hoppats på, eftersom föregångaren inte var snabbast i klassen på att ställa in skärpan.

Samma 27 fokussensorer finns på plats. 25 av dem är korssensorer. Pentax hävdar att de har förbättrat algoritmen så att fokuseringen är snabbare och mer exakt. Den skillnaden är inte lätt att upptäcka. Åtminstone inte med 16–85 mm-objektivet som ingår, som ligger lite efter de snabbaste på AF.

 

Bildkvalitet

Med andra ord är K-3 II kanske inte den ultimata actionkameran. Men det går inte att klaga mycket på bildkvaliteten. Precis som i de bittraste konkurrenterna har det inte precis gjorts några enorma framsteg i bildkvalitet i den senaste generationen systemkameror.

Inte här heller.

Med 24 megapixlar riskerar man mycket brus på höga ISO-tal, men precis som i föregångaren är det välkontrollerat och inte så grovt att färgerna flyter ut. Det innebär att du tryggt kan använda ISO 1600 utan tecken på bildstörningar. Två snäpp upp till 6400 är bruset fortfarande försumbart, och med lite efterbehandling kan man faktiskt använda ISO 12800. Åtminstone så länge man kan kompensera för brus i mörka områden.

Ratta upp till 25600 på skalan så blir kornbruset väldigt grovt, med markerat färgbrus. Det är faktiskt i klass med Nikon D7200, skillnaden är minimal, men Nikon-kameran har nästan ett stegs bättre bilddynamik. Trots att Pentax har plockat bildprocessorn från mellanformatkameran 645Z.

Det finns ändå mycket att gå på, för bildfilerna passar fint för efterbehandling. Framför allt av råfiler. Bildkontrast och färgmättnad är fullt i klass med Nikons och Canons motsvarande modeller och återgivningen av hudtoner är utmärkt. För fotografer som vill göra justeringar i kameran finns det stora möjligheter att fintrimma kontrast, färgmättnad, färgtemperatur skugga/högdager och skärpa.

Bildkvaliteten har alltså inte gjort några synliga framsteg, bortsett från att pixel shift ökar färgmättnaden en aning.

 

Dark horse

Pentax K-3 II har inte fixat vårt enda klagomål på föregångaren, för den har fortfarande trögare autofokus än de bästa i prisklassen. Men kameran levererar varorna med oklanderlig bildkvalitet. Den har också en mycket bättre byggkvalitet med väderskydd än sina närmaste konkurrenter och dyker därför upp som en av våra favoriter i systemkamerornas semiproffsklass.