: Stax SR-L700

Hörlurar säljer som glass i solsken nu för tiden. Trådlösa hörlurar, träningsproppar, brusreducerande och jag vet inte vad. Många av dem är riktigt bra, det vet vi. För ingen testar lika många som vi gör. Men inga hörlurar har samma magiska ljud som ett par elektrostatiska kan ha.

Elektro-vadå? De flesta hörlurar har ett element på insidan av öronkåporna, som liknar en platt version av elementen som sitter i högtalare. Några av dem är bra, andra är dåliga, men principen är densamma: strömmen skapar magnetism som får spolar på membranen att svänga och åstadkomma ljud.

I en elektrostatisk hörlur är det lite mer komplicerat.

Fråga bara Stax. Inte skivbolaget, utan det för de allra flesta okända japanska företaget som inte ägnar sig åt annat än elektrostatiska element.

De – och många med dem – anser att det är bara så man kan få det bästa ljudet i hörlurarna. Kosta vad det kosta vill, för sådana hörlurar blir dyrare än vanliga hörlurar. Bland annat för att de måste ha en egen förstärkare, annars blir det inget ljud. De kan alltså inte pluggas rakt in i hörlursuttaget på förstärkaren.

Skälet till detta är att det elektrostatiska elementet kräver mycket mer ström än vanliga element. De är helt enkelt så ineffektiva att vanliga förstärkare inte orkar driva elektrostathörlurar.

Elementet

Precis som i elektrostatiska högtalare från märken som Quad och Martin Logan använder Stax hörlurar element med fjäderlätt folie som membranmaterial. De är tunnare än papper och så lätta att de egentligen inte passar för ändamålet.

Fast med lite smart ingenjörskonst skapar de magin som kännetecknar elektrostatiska element.

Den tunna folien sträcks tills den sitter stramt i en ram. Elektroder på fram- och baksidan matas med spänning som flyttar den fram och tillbaka i takt med signalen. Den låga massan har ingen egenresonans, extremt låg förvrängning och rör sig mycket snabbare än ett traditionellt membran.

Det ger en befriande oansträngd återgivning av musiken, där till exempel röster låter nästan skrämmande realistiska.

Stax SR-L700, som vi testar här, kostar inte mer än exempelvis Sennheiser HD800, men eftersom konstruktionen är mer komplicerad behöver den en egen förstärkare. Det går inte att plugga in hörluren i ett hörlursuttag.

Lägg till en egen förstärkare som Stax SRM-006 TS så fördubblas priset. Det gör att Stax-lurarna hamnar utom räckhåll för de flesta.

Konstruktion

Hörlurarna kan alltså inte användas med mobilen, tas med utomhus eller kopplas in till något annat än Stax egna förstärkare. De är avsedda för hemmabruk – eller i studio – för dem som behöver eller vill ha den mest neutrala och ofärgade ljudåtergivningen.

De öppna öronkåporna i SR-L700 täcker hela örat och membranet är placerat så att det ska komma så nära örat som möjligt. Öronhögtalare, kallar Stax dem för och de är så stora att det egentligen är en passande beteckning.

Lyckligtvis är de relativt lätta och dessutom smidiga. Den stora öppningen och de skinnklädda kuddarna gör dem mycket bekväma. Huvudbygeln är enkel justera och eftersom kåporna är öppna är trötta öron ett mindre problem.

Tyvärr är inte byggkvaliteten riktigt i samma klass som priset. Ett par Sennheiser HD800 är byggda som en Mercedes S-klass, medan SR-L700 mer känns som något som sattes ihop hastigt under DDR-regimen. Plastighet, fogar, sömmar och monteringskvalitet gör att hörlurarna verkar hemmagjorda.

Men inte ta det för allvarligt, för herregud ett sådant ljud!

Ljudkvalitet

Ljudet av elektrostater är inget nytt för mig, men jag var inte beredd på hur de öppnade upp och släppte lös tonerna. Trots att man har lurar på huvudet så får man en känsla av att ljudet kommer från ett stort rum. Det finns inget instängt eller tillbakadraget med ljudet från Staxarna.

De har inte heller – vilket många tror – ont om bas och ett tunt ljud. Tvärtom, är jag frestad att säga. För även om de inte har världens djupaste djup bas så flyttar de stora membranen seriösa mängder luft. Det märks inte bara på basen.

I inledningen av Bonnie ”Prince” Billys och Nathan Salsburgs ”Bear Grass Song” är de akustiska gitarrerna helt befriade från dynamisk förvrängning och klangen är skrämmande realistisk. Strängarnas toner är varma och fylliga, fyllda till brädden av klangfärger. Sedan kommer rösten. Gåshud!

Du kan höra atmosfären på inspelningen och får en känsla av dofterna, temperaturen och klangen från rummet där inspelningen gjordes. Mer än med någon konventionell hörlur i samma prisklass. Ingenting maskeras. Vilket man hör på inspelningar som ”I Feel It Coming” med The Weeknd och Daft Punk. Där kvaliteten på inspelningen maskeras av kompression och processning som ger hårda sibilanter. Konstigt nog samma sak händer med Diana Kralls senaste album, där sången har sch-ljud där det ska vara ett klockrent s-ljud

Men instrumenten låter fantastiskt, med ett enormt djup och varje enskilt instruments klang står i mycket tydligare kontrast till varandra.

Basen är oerhört nyanserad, vilket man märker tydligt på kontrabasen, och dynamiken i den stora flygeln är oklanderlig. Man hör så mycket mer, särskilt av små nyanser. Sådana som man måste anstränga sig för att höra i andra hörlurar. Inklusive Sennheiser HD800. Mezzosopranen Cecilia Bartolis vokal i ”Arai La Forza dell amore” står i klockren kontrast till stråkarna.

Hörlurarna spelar gärna högt om du vill det. Men förr eller senare slår dynamiken i taket. Det märker man bland annat på att basen börjar fladdra lite och på att diskanten börjar hårdna. Undviker du öronbedövande ljudtryck blir du belönad med något av det minst förvrängda och ansträngda som du kan höra från hörlurar.

Ensam i sitt slag

Den fantastiska Stax-hörlurarna låter helt enkelt snyggare än de mesta i sin prisklass. Tyvärr blir priset betydligt mycket högre med en Stax-förstärkare, som du måste ha för att få ljud, men till och med då finns det inte mycket som låter lika sublimt som det här. Det är lite synd att så mycket pengar inte köper dig ett bättre utförande, och öppna hörlurar passar inte alla. Bortsett från detta får du leta länge om du ska hitta ett bättre ljud än det här.

Du kan höra atmosfären på inspelningen och får en känsla av dofterna, temperaturen och klangen från rummet där inspelningen gjordes.