test: Sennheiser HD 660 S

Trä ett par Sennheiser HD 650 över huvudet på någon och lägg märke till hur ansiktsuttrycket förändras. De låter nämligen så förbaskat bra att ögonen spärras upp och ansiktet spricker upp i ett stort leende – och kanske hörs det ett litet Wow!

Med andra ord är det inte så konstigt att det har tagit Sennheiser 12 år att göra en bättre hörlur i 600-serien. Som debuterade för 21 år sedan med HD 600, hörlurarna som satte en ny standard ljudkvalitet i entusiastklassen.

Ända sedan dess har i stort sett alla andra hörlurar jämförts med dessa två, framför allt HD 650 som ännu i dag anses vara en av de finaste öppna hörlurarna som går att köpa för under 5 000 kronor.

Det är tillåtet att ha höga förväntningar när Sennheiser dristar sig till att lansera en efterträdare. De tycks ha gått försiktigt fram, designen är nästan oförändrad. Samma ovala öronkåpor med perforerat metallnät, med en 660 S-logga och en nästan snarlik konstruktion.

På utsidan

Nya HD 660 S har stora skor att fylla, så ingenjörerna på Sennheiser har inte gjort några radikala förändringar. I stället har de koncentrerat sig på elementet, upphängningen, dämpningen och spolarna som driver det tunna membranet.

Impedansen har halverats till 150 ohm och frekvensresponsen har förlängts till mellan 10 Hz och 41 kHz. Och kuddarna som omsluter örat är djupare och har större öppning.

Referensklass

Den utgående modellen älskas av både audiofiler och studiotekniker för sitt öppna och ärliga ljud. Sennheiser har varit försiktiga med att förändra hur HD 660 låter, men det säger sig själv att det nya elementen och fintrimningen av dämpningen, aluminiumspolar och lägre impedans måste påverka hur örat uppfattar ljudet.

Sennheiser avslöjar inte så mycket om de tekniska förändringarna, så det är svårt att veta exakt varifrån förbättringarna kommer. Men de hävdar att den nya modellen har bättre impulsrespons och bättre upplösning på grund av de tekniska förändringarna.

Balanserad kontakt

Hörlurarna levereras med en löstagbar kabel som har en 4,4-millimeters Pentaconn-kontakt, som är anpassad för Sennheiser egna hörlursförstärkare med samma balanserade utgång.

I dagsläget finns det bara ett fåtal hörlursförstärkare med en sådan Pentaconn-utgång, så jag testade hörlurarna med en McIntosh C2600-rörförstärkare och med en iPhone 8, med och utan en Fostex-hörlursförstärkare.

Till HD 660 S ingår nämligen en 3,5 mm-minijack-adapter, så att man ska kunna använda hörlurarna med mobilen, eller en bärbar musikspelare.

Ny referens

Den första Sennheiserna jag lyssnade på var HD 414, med de karaktäristiska gula skumgummikuddarna. Sedan dess har mina öron omfamnats av många modeller. HD 580, 600 och 650 är några av dem, detsamma gäller 700- och 800-serien, elektrostaterna som för länge sedan har slutat att tillverkas, plus en hel rad modeller som jag glömt för länge sedan.

I mina öron har HD 650 varit de bästa för vanligt hifi-bruk. De har lite av 800-seriens extrema öppenhet, fast lite mjukare fokus och mycket bättre bas än 700-serien.

Nya HD 660 S går ett par snäpp till, med bättre fokus, stramare bas och ännu mer transparens. De är kanske mindre förlåtande, ännu ärligare och mer avslöjande än 650. Personligen föredrar jag den förbättrade öppenheten i HD 660 S, även om jag fortfarande gillar klangen i ett par HD 650 väldigt mycket.

Den nya versionen öppnar upp ljudbilden lite mer i Radka Toneffs Fairytales och jag tycker att den släpper igenom mer av pianoklangen. Med klassisk musik har stråkarna bättre fokus, utan att någonsin låta skarpa eller vassa.

Med Tidal Masters-filer från en MacBook, kopplade direkt till en T+A DAC 8 DSD-digitalomvandlare, öppnar sig ljudbilden ännu mer. Basen blir bättre definierad, även om den inte är lika djup och dynamisk som i Beyerdynamic DT 1770 Pro. Men den får fram fler klanger än exempelvis Philips Fidelio X2HR, fast inte i lika hög grad som ett par Stax ER-L700.

Ett par minus

Den silkesmjuka klangen och den generösa öppenheten betalar sig extra mycket med akustisk musik. HD 660 S passar inte lika bra för tung metal eller elektronika, och vrider man upp volymen så dyker det upp en svag, grovkornig förvrängning.

Sennheiser har missat med kablarna. Lurarna säljs med en lång kabel med 6,3 mm-kontakt och en adapter till 3,5 mm. Adaptern borde ha bytts ut mot en kortare kabel med 3,5 mm-kontakt, för ingen vill släpa på en flera meter lång sladd när de lyssnar i mobilen.

Slutsats

Sennheiser HD 660 S är en värdig efterträdare till legendariska HD 650. I mina öron de är en förbättring, eftersom ljudbilden är öppnare och bättre fokuserad. Basen är också bättre definierad, och de släpper igenom fler detaljer. 660 S är måhända inte de mest hårtslående hörlurarna på marknaden, men definitivt bland de mest raffinerade och lättlyssnade öppna hörlurarna. Det enda jag egentligen saknar är lite bättre djup.