test: Panasonic Lumix S1

Marknaden är fullproppad av nya kameror och de som dominerar är de så kallade fullformatkamerorna. Spegellösa sådana. Som Sonys väletablerade alpha-serie, Canons färska R-serie, Nikons Z-serie – och Panasonics Lumix S-serie.

Den senare kom som en överraskning för de flesta fotografer. Som bekant har Panasonic ett långt förflutet med spegellösa kameror i Micro Four Thirds-formatet. Så när de tillsammans med Sigma och Leica tillkännagav L-Mount-alliansen 2018 tog de marknaden på sängen.

Panasonic menade allvar och visade upp två fullformatsystemkameror som bygger på Leicas SL-fattning och kallade sitt nya system för Lumix S. De två kamerorna är så lika att det är omöjligt att se skillnad på dem utan att kika på loggorna.

I grunden är de lika rent tekniskt också, med ett väsentligt undantag: Lumix S1R har en fullformatsensor med 47 megapixlar och ett högupplöst läge för 187 Mp (!), medan Lumix S1 har en 24 Mp-sensor. Med ett hi-res-läge för 96 Mp. Mer än tillräcklig, alltså.

Sökare, skärm, knappar, rattar, bildhastighet, fokussystem och i stort sett allting annat är helt identiskt i de två kamerorna.

Men de vänder sig till två olika sorters fotografer. S1R är kameran för de som söker extrem upplösning, till exempelvis landskapsfoto men även för arkitektur, reklam och andra jobb där högsta möjliga upplösning och bästa möjliga bilddynamik är en fördel.

Med 24 Mp är S1 ingen leksak, speciellt inte om man väljer 96 Mp-läget. Men Panasonic har tänkt mer på allroundfotograferna. Och videofilmarna.

Bättre videoegenskaper

För de som inte behöver 47 Mp – och absolut inte 187 – är S1 ett bättre alternativ än S1R. Då sparar man inte bara 12 000 kronor, man får också en kamera med lite bättre videoegenskaper.

Lumix S1R packar ihop pixlarna för att göra 4K/60p-video och beskär utsnittet, men S1 kan ge 4K/30p från hela bildytan. Eller 4K/60p om man beskär till APS-C-format. Den kan också ge ifrån sig 8-bitars 4K-video i 4:2:2 till en extern inspelare via HDMI, och kan uppgraderas till 10-bitars V-Log-inspelning.

S1 stöder också både HLG Still och HLG Video, som ger större dynamikomfång på HLG-anpassade skärmar, till exempel Panasonics dyrare TV-apparater.

Större och tyngre

Även om de inte är exakt likadana som Lumix S1 på alla områden så finns det snarlika kameror med liknande upplösning: Sony a7 III, Nikon Z6 och Canon EOS RP. Till viss del. Sida vid sida med dem så ser man direkt att Panasonic-kameran är större. Mycket större. Panasonic hävdar att det beror på att de velat göra den så robust som möjligt.

Och den känns verkligen robust också. Pekskärmen med gångjärn – till och med batteriluckan – sitter fast så bra att man får en känsla av gedigen kvalitet. Det tilltagna kamerahuset är dessutom vädertätat på ett omfattande sätt och i motsats till Sony a7 III finns det gott om plats för knappar och rattar av god storlek. Att använda kameran med handskar på är till exempel inget problem.

Stabilisator

Det finns också plats för en inbyggd femaxlars bildstabilisator som förflyttar bildsensorn och kompenserar för upp till 5,5 steg – och som kan användas med en optisk bildstabilisator för upp till 6 stegs kompensation. Sökaren med 5,76 Mp-upplösning är större och skarpare än i någon av konkurrenternas kameror.

Sökarens förstoring på 0,78x kan ändras till 0,74x eller 0,7x och OLED-panelen arbetar med 120 Hz frekvens och har hela 10 000:1 i kontrast.

Lumix-kameran har även en Panasonic-specialitet, nämligen 4K-stillbilder upp till 60 bps och 8,3 Mp, eller 6K-stillbilder som ger 18 Mp-bilder ur 30 bps-serier. Samt Pre-burst, där kameran tar bilder så länge utlösaren är nedtryckt halvvägs och sparar de sista som togs alldeles innan utlösaren trycks ned helt.

Lika snabb

Det är ingen skillnad på bildhastigheten i Lumix S1R och S1. Tyvärr. Man skulle tro att S1 var snabbare eftersom filstorleken från 24 Mp är mycket mindre än från 47 Mp. Men hastigheten är densamma: nio bilder per sekund i serie – eller sex med autofokus i varje bild. S1 har däremot större buffertminne och klarar ungefär 90 råfiler eller 999 JPEG-filer i serie, medan S1R stannar vid 40 råfiler eller 50 JPEG.

Båda kamerorna har så låg ljuskänslighet som ISO 50, men i andra änden stannar S1R vid ISO 51 200 medan S1 kan utöka ljuskänsligheten så mycket som till ISO 204 800.

Programmerbar

De två kamerorna i S-serien har omfattande inställningar i det komplexa menysystemet på skärmen. Det verkar som om Panasonics ingenjörer har tänkt på allt, och lite till. Det finns nästan ingen knapp, omkopplare eller ratt som inte går att konfigurera som man vill. S1 har som redan nämnts gott om plats för stora knappar, och många av dem kan faktiskt inaktiveras med en brytare till vänster om sökaren. Man kan också välja vilka knappar detta ska gälla.

Det går att få permanent belysning av statusskärmen och några av knapparna på baksidan. Praktiskt för både landskaps- och konsertfotografer som då kan se knapparna för bildvisningen, Q-menyn (snabbmenyn), returknappen, display-knappen och raderingsknappen.

Med hjälp av en programmerbar styrpinne (joystick) går det att flytta fokuspunkter. Skärmen har gångjärn på tre håll, så att den kan vinklas utåt, uppåt och nedåt. Och vinklas uppåt när man håller kameran vertikalt med greppet uppåt.

Autofokus

De två Panasonic-kamerorna har samma autofokussystem, med 0,08 fokushastighet och 225 fokuspunkter som är känsliga ner till -6 Ev.

Med Lumix S-objektiven 50/1.4 och 24-105/4 var fokusreaktionen blixtsnabb även inomhus i svagt ljus, men med 70-200/4 hände det att kameran hade problem att hitta skärpan när kontrasten sjönk i svag belysning. Det innebär att seriefoto bara delvis passar motiv med snabba rörelser.

Jag skulle inte vilja säga att S1 är någon actionkamera i stil med exempelvis Lumix G9, men rent allmänt tyckte jag att autofokusen var snabb och exakt och hade en fin förmåga att följa rörliga motiv. Man kan också välja ögon-, kropps- eller djurdetekterande autofokus. Och precis som S1R är S1 programmerad för att känna igen levande motiv som människor och djur, och visar området som autofokusen täcker med en ram både i sökaren och på skärmen.

Bild- och videokvalitet

Det man förlorar i detaljupplösning jämfört med S1R tar S1 igen med bruskontroll. Brusreduceringen är utmärkt och det syns bara marginellt brus till ISO 6400. Det är fullt möjligt att få ett bra resultat vid ISO 12800, och även om kornbruset är mer synligt vid ISO 25600 går bilderna ofta att använda med lite efterbehandling.

Sätter man kameran på stativ och väljer hi-res-läge och 96 Mp så ökar detaljskärpan påtagligt. Med Lumix S 50mm-objektivet blir bilderna så skarpa att det i stort sett bara är mellanformatkameror med mer än 100 Mp – och Lumix S1R – som kan matcha S1.

Precis som med S1R är färgåtergivningen bättre, den bästa jag har sett från någon Panasonic-kamera i JPEG-bilder. De alltid så svåra hudtonerna tecknas vackert, det är egentligen bara Fujifilm GFX 50S och Nikon Z7 som matchar Lumix-kamerans färgåtergivning.

Bilddynamiken är på samma höga nivå som från de två bästa vi har testat, nämligen Sony a7r III/a7 III och Nikon Z7/Z6.

Videokvaliteten i 4K är så bra som man kan få från dagens flaggskeppskameror. Skärpa och djup är utmärkt och det syns relativt blygsamt med rolling shutter-effekt. Det finns dock ett par synliga artefakter, till exempel när man panorerar, när kameran inte klarar av att fånga detaljerna lika bra.

Slutsats

Panasonic Lumix S1 är den mest kompletta allroundkameran av alla nya spegellösa systemkameror i fullformat. Den är bra på absolut allt och så förtroendeingivande byggd att professionella fotografer knappast kan önska sig något mer. Den är klassens största och tyngsta också, och långtifrån snabbast. Å andra sidan är den inte heller byggd för sport eller för att vara ett fickvänligt resesällskap. Lumix S1 är ett seriöst verktyg för seriösa fotografer, som väljer den för bild- och videokvalitetens skull. För många av dem är S1 ett bättre alternativ än den dyrare S1R.