TEST: Mini Cooper SE med Harman Kardon

Många kallar ikoniska Mini Cooper S för ”en gokart på vägen”. Och det är lätt att förstå, med tanke på hur den lilla framhjulsdrivna bilen ligger som klistrad mot asfalten i kurvorna och alla bilens rörelser känns direkt i kroppen. Allt händer omedelbart, du är kopplad till vägen hela tiden. Du känner accelerationen direkt, och motorljudet från en Cooper S är som en liten ilsken rallybil. Den var ju faktiskt en rallybil när den introducerades i början av 1960-talet, men den har behållit samma känsla även som gatubil. Vad som är extra kul är att du inte behöver bryta hastighetsgränsen för att få ”racingkänslan”.

Under sina 60 år har Mini Cooper genomgått en ganska så konstant evolution. Och även efter att BMW tog över och automatiserade och användaranpassade flera funktioner så är den analoga känslan bevarad, med vippbrytare och traditionella, runda former på både luftventiler och högtalare.

Elektrisk

Det är därför ett vågat drag av Mini att lansera en helt elektrisk version av klassiska S-modellen, som naturligt nog heter Cooper SE. Framhjulsdriften är bevarad, så den är kanske inte fullt lika radikal som när den första hybriden såg dagens ljus – nämligen den kompakta SUVen Countryman SE ALL4, med bensinmotor till framhjulen och elmotor till bakhjulen! Ändå känns det mer riskabelt att pilla på klassikern med en elektrisk variant som bygger på samma plattform som BMW i3. Har Mini lyckats bevara allt det roliga?

Tjohooooo!

Svaret är ett rungande Jaaaa! För maken till lekfullhet har jag då knappast varit med om. Rallymotorljudet är visserligen utbytt mot ett elektriskt – och ett tämligen hörbart sådant, även inne i kupén. Å andra sidan är responsen från elmotorn ännu mer omedelbar. När du trampar ner gaspedalen från stillastående känner du hur vridmomentet skjuter fart redan från första metern. Weeeee!

Stötdämparna är tillräckligt styva för att koppla föraren direkt till vägen, men bilen sväljer ändå tillräckligt mycket vibrationer från gropar och grus. Fast inte mer än att du alltid känner dig som ett med vägen. Detsamma gäller servostyrningen, som inte är starkare än att man måste jobba lite mer med ratten än i typiska komfortbilar. Och jag älskar det!

Engelsk bil, amerikanskt ljud

Men det funkar dåligt att snurra runt i en pigg bil om man inte har ett ljudsystem som hänger med. Mitt råd är därför att hoppa över basversionen Essential och hellre välja Experience för 25 000 kronor extra. Förutom att det uppgraderar från tyg- till skinnsäten får du nämligen en bilstereo från amerikanska Harman Kardon.

12 högtalare och 360 watt

Harman Kardon-ljudsystemet består av sammanlagt tolv högtalare, där det ingår två 8,5-tums separata subwoofrar, en under varje framsäte. Det finns fem mellanregister och lika många diskanter, höger och vänster mellanregister i främre delen av kupén sitter i dörrarna medan diskanterna sitter längst ner i A-stolparna. En diskant och ett mellanregister är reserverade för mitten av instrumentbrädan och pekar uppåt. En akustisk lins sprider ljudet från centerkanalen åt rätt håll.

I den bakre delen av kupén sitter diskant och mellanregister mer samlade, men det är ändå separata element snarare än ett fullregister. Dynamiken blir bättre när varje element inte behöver återge hela frekvensregistret.

Högtalarna drivs av en förstärkare på totalt 360 watt, vilket – visade det sig – räcker väldigt långt i den lilla kupén.

Mer utrustning

Förutom mer och bättre ljud innehåller Experience-paketet skinnsäten, adaptiva LED-strålkastare, parkeringsassistent, headup-skärm som visar hastighet och nästa navigationsåtgärd, navigation med trafikinfo och laddstationer, samt en större skärm (8,8 tum mot 6,5 tum i Essential). Allt detta är utöver Essentials parkeringssensorer, bakkamera och internetuppkoppling med app-styrning (Mini Connected).

Vill du ha ännu mer utrustning kan du välja Maximise, som innehåller panoramaglastak och ytterligare uppgraderad interiör. Jag fick testa Experience-versionen och måste säga att panoramataket är lockande eftersom kupén känns lite trång, även om det finns gott om plats för långa ben – så länge du inte har passagerare i baksätet. Men du kommer långt med Experience och kan enkelt spara de extra 25 000 kronorna som Maximize kostar extra.

Ljudet av ett litet krutpaket

Jag måste säga att Harman Kardon-anläggningen passar bilen väl. Det blir inte bara riktigt bra tryck i basen med de två baselementen under sätena, det låter också balanserat och rent också.

Den unga raptjejen Ashnikko är fly förbannad i Cry, där Grimes – mer känd som Elon Musks fru – nynnar fängslande mellan partierna. Och det är lätt att ryckas med av basrytmerna och låta högerfoten vila lite extra tungt på gaspedalen. Då är det bra att det inte går lika fort som det känns. En liten titt på headup-displayen visar att jag precis ligger innanför 50-gränsen.

Inga missljud

Ashnikkos röst är tydlig, man hänger med i svängarna och det hörs inga missljud eller tecken på att basen kör över mellanregistret så att instrumenten låter luddiga. En stråkkvartett avslöjar att det hade kunnat få vara ännu mer luft i diskanten, man får inte samma gåshud som av Burmester-anläggningen i Porsche Taycan. Men det är irrelevant när hela bilen kostar lika mycket som mellanskillnaden mellan Taycan 4S och Taycan Turbo. Och Harman Kardon-systemet tappar inte tråden, ens med stråkar. För även klassisk musik kräver en viss mängd råhet, vilket HK-systemet har.

Dynamiken i mellanregistret är väldigt bra, med fin fart i vändningarna. Viktigt när fioler och cellos trakteras med stram stråke. Det låter också tillräckligt tydligt för att man ska kunna avnjuta finstämd musik.

Ljudet fyller kupén

Man ska vara försiktig med att prata om för lite stereoperspektiv i en bil, du får aldrig samma ljudbild som med en ordentlig stereoanläggning hemma i vardagsrummet. Men Harman Kardons centrerade högtalare vid vindrutan längst upp på instrumentpanelen gör att vänster och höger kanal binds ihop på ett helt annat sätt än med en standardbilstereo utan centerkanal. Jag skulle kanske inte vilja kalla det för surroundljud, men kupén fylls av ljud och det låter allt annat än platt. Standardanläggningen låter betydligt plattare, diskanten är mattare och du får inte subwoofrarna som ger det där extra trycket i basen.

Kupé utan resonanser

Kontrabasen låter smått monoton jämfört med de bästa anläggningarna, det finns inte samma finess i den som med Burmester. Harman Kardon har även en bit kvar till Mark Levinson-anläggningen i Lexus UX 300e. Men Mini får mer poäng än Lexus på resonanser i kupén. För om man försöker spela hårda basrytmer i Lexusen så skallrar det i dörrarna vilket förstör upplevelsen. Minin uppvisar också tecken på detta, fast mycket mindre. Den är inte lika tom på resonanser som ovan nämnda Porsche Taycan eller Audi e-tron, men ändå oerhört mycket bättre än jag hade förväntat mig.

På 80-vägen har Minin lite vägbrus, men inte mer än Porsche Taycan (jag mätte det till 65 dB, A-viktat). Det är ungefär samma som i Lexus UX 300e, och definitivt mindre än i Tesla Model 3. Det är fortfarande en bit kvar till tystnaden vi kände i e-tron, men ändå helt OK.

Konkurrenter

Om Mini Cooper SE är din drömbil beror naturligtvis på ett antal saker. Närmaste konkurrenten är nog den lika lilla Honda E, som vi ska ta en närmare titt på också. Storleksmässigt är de ganska lika, men Mini Cooper SE är snabbare. Andra konkurrenter är Peugeot e-208 och Renault Zoe, där den senare har mycket längre räckvidd. Huyndai Kona Electric är också intressant, men en del dyrare, framför allt om du ska uppgradera till Krell-ljudsystemet. Jag kan också garantera att VW ID.3 kommer att sälja mycket mer än Mini Cooper SE, men det ska mycket till för att inte Minin är roligare att köra. Mycket roligare.

I sitt startfält är Mini Cooper SE ett piggt litet krutpaket – och det kan mycket väl hända att det här är världens roligaste lilla elbil.

Litet batteri

Observera att Mini inte har stoppat i något stort batteri i Cooper SE. Vi pratar om en bruttokapacitet på lite drygt 30 kWh, med samma batteri som i BMW i3. Detta är för att behålla gokart-känslan, genom att vikten bara har ökat med 90 kilo jämfört med Cooper S (1 365 kg). Det gör också att 0–100 km/h går på 7,3 sekunder. Det kan låta lite trögt om man ställer upp den bredvid en Tesla Model 3 som gör det på 4,8 sekunder (eller 3,5 i Performance-utgåvan). Men tro mig, det räcker långt. Dessutom är det hur bilen beter i 50–70 km/h som är väsentligt. Och där kan man inte hamna fel med en Mini.

Urban bil

Minins köregenskaper avnjuts bäst på kortare resor, ska du åka långt vill du förmodligen ha lite bättre komfort. För att inte tala om större bagageutrymme. Cooper SE lastar 211 liter och rymmer inte mycket mer än självförtroendet. Och eftersom vi därför definierar den som en stadsbil har jag inga problem med att batteriet bara är specat att räcka i 234 kilometer. 50 kW-laddning är däremot lite snålt, fast å andra sidan är det inte heller så många kilowatt som behöver laddas åt gången.

Slutsats

För en prislapp som motsvarar bilarnas svar på fullkornsbröd är Mini Cooper SE kanske den coolaste lilla elbilen du kan få tag i. Den susar iväg, ligger som klistrad i kurvorna och reagerar omedelbart på allt du vill att den ska göra. Dessutom har den en ypperlig ljudanläggning från Harman Kardon, som låter så mycket bättre än standardstereon att du härmed avråds från att köpa grundversionen av bilen och spara 25 000 kronor.

Vad konkurrenterna kan erbjuda är mer utrymme och längre räckvidd. Några av dem har dragkrok. Men körglädjen du får ut ur den här lilla värstingen får du leta länge efter. Bland urbana stadsbilar hittar du knappast något häftigare än Mini Cooper SE.