Sennheiser är alltid ett säkert val om du letar efter hörlurar av hög kvalitet i ett visst prissegment. Den tyska hörlurstillverkaren har hållit på i mer än 75 år och kan sitt jobb.
Därför är det inte så konstigt att väldigt många hörlurstillverkare använder Sennheiser som referens när de ska hävda sig i en viss kvalitetsklass. Speciellt när vi pratar om mer seriösa lurar med kabel. Oavsett om det är HD 660S i premiumklassen runt 5 000 kronor eller HD 800S i highend-klassen så vet man att man har gjort ett bra par hörlurar om de kan mäta sig med Sennheisers.
Den här gången har vi plockat in den nya instegsmodellen för monitor-jobb, den öppna HD 560S. Den kostar mindre än hälften av HD 660S, ändå hävdar Sennheiser att den har ett ytterst neutralt ljud som uppfyller ljudteknikers höga krav på ljudkvalitet när de mixar sina inspelningar. Samma egenskaper gynnar naturligtvis även musikälskare.
Sennheiser HD 560S: Varför öppna?
Många undrar förmodligen varför man ska ha öppna hörlurar, som läcker ut så mycket mer ljud än slutna. Inte håller de ute oväsen heller. Men faktum är att ljudet är så mycket bättre i öppna lurar att fördelarna vida överväger nackdelarna. Framför allt är dynamiken mycket bättre, eftersom elementen och membranen kan röra sig fritt utan att hållas tillbaka av över- och undertryck inuti kåporna.
Fjäderlätta
HD 560S väger lite, bara 240 gram. I kombination med den öppna konstruktionen som andas innebär det fin komfort. På samma gång sitter kåporna precis tillräckligt hårt för att man ska kunna headbanga och ända vara säker på att de inte trillar av. Byggkvaliteten är plastig, men man slipper gnisselljud och andra besvär.
De 38 mm stora membranen, som är gjorda av ett slags plastfolie, är vinklade lätt bakåt. Så att ljudet i större utsträckning ska låta som om det kommer framifrån, som från ett par högtalare. Samma princip används i flaggskeppet HD 800S, som kanske har det bästa stereoperspektivet jag har hört hittills i någon hörlur.
Kabeln, som är utbytbar, är tre meter lång och har en stor 6,3 mm-kontakt i änden. Detta, plus det faktum att hörlurarna inte är hopfällbara, vittnar om att de inte är gjorda för bärbart bruk. Men det ingår en 3,5 mm-adapter så att du kan koppla in dem var som helst.
Ljudkvalitet med mobiltelefon
Även om det inte är prioriterat så låter hörlurarna fint med en mobiltelefon som min iPhone 12 Pro med Lightning-adapter mellan. Klangen är neutral, men utan särskild hastighet eller snärt. En virveltrumma har lite begränsat tryck och det glänser inte lika distinkt om cymbalerna som jag hade hoppats på. Det låter för endimensionellt och instrumenten är för tillbakadragna och introverta. Om du inte tänker investera i en bärbar DAC eller en ordentlig förstärkare så finns det bättre alternativ.
Ljudkvalitet med hörlursförstärkare
Men de här hörlurarna är gjorda för hemmabruk, gärna som ett komplement till högtalarna i en redan befintlig hifi-anläggning. Många förstärkare har nämligen riktigt bra hörlursuttag, så du behöver kanske inte investera i något extra.
I kundgruppen hittar vi också ljudtekniker som trots en blygsam budget har ett bra externt ljudkort med motsvarande bra hörlursuttag.
Och med en ordentlig hörlursförstärkare blir det andra bullar. Med min egen Auralic Taurus kommer musiken fram i överflöd, och det jag saknade av dynamik är inte längre en bromskloss för musikupplevelsen. Du kommer långt även med en billigare förstärkare.
Plötsligt vaknar cymbalerna till liv, man hör lätt skillnad på en china, en splash och en crash, och hi-haten sjunger friskt i hörselgången. Virveltrumman på en av Olivia Rodrigos få rocklåtar, Brutal, framträder med den skitiga klangen intakt, det svänger rent allmänt fint om det här.
Voilà
Det fantastiska franska bidraget i årets Eurovision Song Contest, Voilà med Barbara Pravi, låter väldigt bra. Rösten är oerhört tydlig och närvarande, och man hör pianopedalerna jobba och knarra långt nere i basen under introt. Snyggt.
Klangbalansen är neutral med ett lätt drag av värme. Inte lika varm och fyllig som de dubbelt så dyra HiFiMAN Sundara, men samtidigt kanske mer ”korrekt”. HD 560S uppfattas faktiskt som mer neutrala än storbröderna HD 660S, som är aningen varmare. Men HD 560S är inte lika lättsamma i toppen som vare sig sina storebröder eller Sundaras ultralätta planmagnet-element.
Basen är också lite tunnare än i Philips Fidelio X3 (återigen, en annan prisklass), som har mer tryck och fart i Billie Eilishs Bury a Friend. Philips har också en större ljudbild, trots Sennheisers vinklade element, och X3 har ett mer dynamisk mellanregister. X3 har dessutom fler klangstrukturer i fioler och altfioler i klassisk musik, så att de är lättare att urskilja.
Men som totalpaket är HD 560S verkligen bra och med tanke på priset är de ett av de riktigt bra köpen där ute. Du kan till exempel glömma att få ett sådant här ljud från några trådlösa hörlurar.
Slutsats
Sennheiser HD 560S är ett par öppna, passiva hörlurar som befinner sig i en prisklass som länge har varit överfull av trådlösa alternativ. Trådlöst är praktiskt, visst, men ljudet är långt ifrån vad du får med Sennheiser. Faktum är att HD 560S låter bättre än någon trådlös hörlur jag kan komma på – oavsett prisklass.
Ljudet är öppet och neutralt, men med ett pyttelitet drag av värme och glöd. De kan alltså användas både av ljudtekniker med liten budget och av musikentusiaster som behöver välljud.
Det finns hörlurar som har mer energi i mellanregistret och det finns de som har djupare och fetare bas. Men vi känner inte till någon i närheten av den här prisklassen som balanserar allt lika bra. Hatten av för Sennheiser!
