TEST: JBL 4349

Ända sedan jag var en liten pojke på 1980-talet har jag älskat hi-fi och bra, kraftfullt ljud. Min far var nämligen en hi-fi entusiast in i ryggmärgen och sånt tenderar att smitta av sig.

Men även om min far glatt spenderade en massa pengar på hi-fi och skivtvättmedel, hade han lite till övers för ”referenshögtalare” som han kallade dem. Han var förtjust i musik med tryck i, med Deep Purple, The Rolling Stones, Jimi Hendrix och Bruce Springsteen som självskrivna favoriter. Och då behövdes en hi-fi-anläggning med ”hår på bröstet”.

När han tog mig till min första hi-fi mässa för drygt 30 år sedan, verkade det som att high-end producenterna tävlade om att återge piano på bästa sätt – på bekostnad av allt som var roligt. Vi fick till och med en session i själva konserthuset, där en utställare tog med sig ett par små stativhögtalare – med en hel mängd diskantelement – för att imponera med ett enda pianostycke. Visst, det lät fint, men vad mer kunde de göra? Vi fick aldrig något svar på det.

Det var inte bara några mässor farsan släpade med mig och min storebror till, och nästan lika många gånger körde han irriterad hem igen. Referensanläggning. Tråkigt.

Det ska rocka

Väl hemma tog han gärna fram Springsteens Born in the USA eller Dire Straits Brothers in Arms, spann igång sin Kenwood KD-500 direktdrivna skivspelare, vred upp volymen på Harman / Kardon 730-receivern till 11, som i sin tur sköt gitarriffen ut genom ett par ärkeamerikanska JBL L112. Med varsin rejäl 12-tummare i sig. Så skulle det låta!

Farsan kunde nog vara lite trångsynt när det kom till hi-fi. För man ska ju faktiskt inte avfärda en hi-fi-anläggnings förmåga att återge finstämda instrument på mest trovärdiga sätt. Men han hade helt rätt i att mycket kan låta tråkigt när man matar det med pop och rock. Det kan naturligtvis ha att göra med inspelningarna, som kan låta tamt när de återges av ett obevekligt avslöjande hi-fi-system. Men det kan lika gärna ha att göra med förmågan att flytta luft.

Smala frontplattor är normen

De allra flesta högtalare – dyra som billiga – har baselement i blygsam storlek. Detta beror på att frontplattan ska vara smal, så att man i största möjliga grad undviker ljudvågor som kraschar in i varandra, kors och tvärs längs baffeln, innan de strålar ut i rummet – förvrängda och tidsförskjutna. Om du vill ha upplevelsen av timing och stereoperspektiv, måste baffeln därför vara smal. Vill du skyffla en massa luft, måste du därför ha flera små baselement i stället för ett stort. Vill du ha stor kabinettvolym, måste kabinetten av samma anledning vara djupa istället för breda. Det är budskapet från många högtalarkonstruktörer.

Stort är fett

Det finns många mycket bra högtalare som bygger på denna princip. Men ingen av dem låter som farsans gamla JBL L112. Det var något speciellt med den värme och fyllighet man får från de stora baselementen, och förmågan att låta fetare och fetare ju högre man spelade.

Och, nej, det är inte bara nostalgiska minnen. På senare tid har jag nämligen köpt mig ett par äldre JBL 4411 studiomonitorer, med samma bestyckning som L112 men med bättre delningsfilter och gjorda för att låta tidslinjärt i liggande snarare än stående position. Men ljudet är omisskännligt den gamla goda JBL-klangen. Fylligt, stort, härligt.

De är inte helt utan fel, diskanten låter lite vasst och särskilt homogent är det inte. Delningsfrekvensen mellan mellanregistret och diskanten är satt vid hela 4 000 Hz. Det är exakt där örat är som mest känsligt, och absolut inte där du vill ha ett delningsfilter som oundvikligen kommer att mixtra med fasen. Ändå låter högtalarna stentufft – särskilt som närfältshögtalare som jag använder dem som.

JBL 4349 – raffinerad råhet

Vilket leder mig till dagens höjdpunkt. För JBL har inte på något sätt slutat konstruera stora, fyrkantiga högtalare med enorma element. Det har de nämligen fortsatt med under Synthesis-namnet. Detta är en helt separat avdelning från Kina-tillverkade Bluetooth-högtalare och hörlurar, här handlar det bara om riktig hi-fi.

På senare tid har deras gamla studiomonitorer återupplivats, och njuter nu av ny och aktuell kunskap om hur man gör bästa möjliga högtalare.

JBL 4349 har ett 12-tums baselement, i likhet med många klassiska JBL-monitorer. Kabinetten är större än hos både mina gamla monitorer och klassikerna L112, så att 4349 ska kunna skyffla mer luft och därmed spela högre utan att gå i kompression. Men till skillnad från sin äldre familjemedlem, är detta en ren tvåvägskonstruktion. Det innebär att det inte finns någon dedikerad mellanregisterenhet. Istället har den ett diskanthorn som upptar lika mycket utrymme som baselementet!

Diskanthorn klarar tre saker samtidigt

Diskanthornet, som egentligen är två 1,5-tums kompressionselement efter varandra, har tre funktioner; För det första hanterar det mycket högre ljudtryck än en vanlig diskantkupol. Dessutom är det lättare att kontrollera spridningen med ett diskanthorn, så att mer av energin når soffan, innan den reflekteras från sidoväggarna, golvet och taket. Det ger bättre timing, och att rummet har mindre inverkan på det slutliga ljudet.

Och slutligen, minns du vad jag sa om diffraktioner från en stor frontplatta? Tja, här går hornet nästan hela vägen till kanterna av kabinettet, så det finns ingen egentlig frontplatta att prata om. Och eftersom det huvudsakligen är i diskantfrekvenserna man har problem med diffraktion, är problemet härmed löst.

Diskanthornet på JBL 4349 har förresten en speciell form, som fungerar som vågledare för diskantfrekvenserna. Det minimerar distorsionen man normalt förknippar med horn, så att man slipper det skarpa ljudet.

Slagkraftig 12-tummare

Det kraftfulla 12-tums baselementet har ett styvt och lätt membran av ren cellulosa (papper) och dessutom en talspole på hela tre tum, för att hålla bästa möjliga kontroll över elementet även vid hög ljudnivå. Och med två motsatta bakre upphängningar (”spider”) för att minska distorsion.

Kabinetten är 2,5 cm tjocka, med frontmonterade reflexportar. Träfanér i möbelkvalitet finns i både i valnöt med blå grill, eller svart valnöt med svart grill.

Dubbla terminaler och tonkontroll

Dubbla terminaler på baksidan tillåter biwiring/biamping, och i välbekant JBL-stil kan du göra toninställning med två rattar som steglöst dämpar höga frekvenser och ”ultrahöga” frekvenser. Detta sker genom att passivt ändra egenskaperna hos delningsfiltren.

Stativhögtalare

Om du är van vid normalhöga golvhögtalare har JBL 4349 ett något ovant format. Högtalarna är för låga för att stå direkt på golvet. Detta är därför att anses som stativhögtalare, men att kalla dem bokhyllehögtalare skulle vara ett misstag. De är 74 cm höga, 44 cm breda och 32 cm djupa – och totalt 76 kilo tunga! – så lycka till med din IKEA-hylla. Därför rekommenderar JBL att sätta dem på golvstativen JS-120 som kostar drygt 3000 kronor extra.

3… 2… 1… Liftoff!

Om högtalarna ger dig ”rockfot”, frågar du? Prova System of a Downs Toxicity-album, spela upp det från början till slut, på hög volym! Med JBL 4349 som drivs av Hegel H390 (55 000 kr) låter det så stenfett att jag för ett ögonblick glömmer att det inte precis är glada dagar nu för tiden. Med låtar som ATWA och Toxicity på låtlistan, får jag lust att vilja hinka en flod av öl, medan jag headbangar så att jag får hjärnskakning.  Man kan säga samma sak om The Gentle Art of Making Enemies från Faith No Mores bästa album, King for a Day, Fool for a Lifetime från 1995. Det var den tiden man faktiskt spelade hård rock på fester, och inte bara den fåniga electropop man får idag.

JBL 4349 är lätta att placera i rummet. De kan stå längre från väggen för ett bättre stereoperspektiv och intryck av djup, eller närmare bakväggen för en extra häftig basupplevelse – utan att bli svulstiga. I high-end-klassen finns det inte många högtalare som man bara ställer där man vill ha dem och lämnar dem där. Detta är bland dem. Då kan man acceptera att basen inte är av det allra djupaste slaget. Men den är blixtsnabb, och det är mycket viktigare.

Akustiska toner

Men JBL-högtalarna kan inte bara rocka, det skulle vara oförlåtligt för över 80 000 kronor för ett par! Ta bara americana-balladen I See a Darkness av Bonnie ”Prince” Billy. En härlig sång, med Bonnies ömma stämma som vränger sin själ. Rösten kommer verkligen fram, medan basgitarren ringer varmt och fylligt. Klangen från pianot är enormt, och känslorna i musiken bara flödar ut ur högtalarna.

Utan motstycke

Högtalare med ett ljud som detta tror jag inte kan göras av någon annan än JBL. Å ena sidan låter det annorlunda än vad andra high-end tillverkare siktar mot. Varmare och definitivt fetare. Däremot kan man inte säga att detta låter orealistiskt. Visst, högtalarna drar ljudet i en slags riktning, men ändå utan att avslöja sig som färgade.

Man kan mycket väl dra en parallell till Klipsch, som också är bra på högljudda högtalare med horn. Men Klipsch har inte lika väl dämpade kabinett som JBL, och jag menar bestämt att Klipsch horndiskanter är grövre än dessa. För även om JBL inte har ultra-utsvävande övertoner av typen ”super-diskant”, är det så finslipat och väl avstämt att det enda som avslöjar att det måste vara ett horn är att en vanliga diskant inte kan klarar samma ljudtryck. För det här är riktiga grejer!

Olika förstärkare

Det är dock inte bara att koppla in högtalarna till vilken förstärkare som helst och tro att det låter optimalt. För medan de spelar väldigt bra på det mesta, finns det vissa saker att tänka på. För när jag provade den annars utmärkta Primare I35 Prisma (47 500 kr), då hände något med dynamiken. På högre ljudnivåer blev det plattare, med en mindre kontrollerad bas än med Hegel. Omvänt fanns det ännu mer av det goda med McIntosh MA7000, och ännu ett snäpp med Hegel H590 (100 000 kr).

För medan 4349 är lättare att driva än de flesta high-end högtalare, så trivs de med att spela på en högre växel än många andra högtalare. Med andra ord, du ska gilla att spela högt. Vilket i sin tur kräver en förstärkare med kraft snarare än den högsta upplösningen. Inte för att 4349 inte uppskattar en upplöst förstärkare. Jag fick en riktig aha-upplevelse med Mola Mola Kula (test kommer), en digital förstärkare på 2 x 150 watt som har den bästa DAC jag har hört (om du väljer alternativet med DAC, för totalt nästan 200 000 kronor). Den får högtalarna att flöda ut övertonsstrukturer och tillför ett extra lager i musikförmedlingen.

Men om du har bränt av hela din budget på dessa högtalare och behöver en överkomlig förstärkare att driva dem med, skulle jag mycket hellre valt en kraftfull NAD,  Rotel eller Emotiva, snarare än en ”tjusig” från Rega eller Marantz.  Det bästa av två världar får du med något som Hegel H390, Musical Fidelity M8xi – eller varför inte Devialet Expert 220 Pro?

Alternativ

Om du faller pladask för ljudet hos JBL 4349, då kan jag inte riktigt komma på andra högtalare jag hellre skulle rekommendera. Antingen blir det för grovt i målet (Klipsch RF-7 III), eller så blir det för ”tamt” (Bowers & Wilkins 702 S2 Signature). Inte för att B&W är tam alls, bara i förhållande till JBL 4349. En möjlig kandidat skulle kunna vara Focal Kanta nr 2, men det är inte riktigt samma sak.

En sak: Det är fullt möjligt att driva JBL-högtalarna till bristningsgränsen, utan att öronen blöder för det. Ja, det är mycket högt, men inte i närheten av vad du kan göra med Klipsch RF-7 III, till exempel. Högtalarna går då i viss kompression i basen, så att det är begränsat hur hårda slag i magen man får när man maxar. Om du av någon anledning tycker att JBL 4349 inte har tillräckligt med kraft, är det nog storebror 4367 med 15-tums bas som gäller. Då får du gå upp till 150 000 kronor för ett par.

Slutsats

Det är nästan att jag fäller en tår för hur JBL 4349 för mig tillbaka till min ungdom. Den tid då det var kul att spela högt, och när min familjs gillestuga var festens mittpunkt. För detta ljud är så jag minns att hi-fi var, men det drar det hela flera hack längre.

Högtalarna gör det riktigt kul att spela musik, här kan du bara ta fram albumen från ungdomen och flina fånigt. Samtidigt får man en extra dimension av upplösning som gårdagens stora högtalare helt enkelt saknade. Para ihop dessa högtalare med en riktig kvalitetsförstärkare så får du se vad jag menar.

Detta, mina damer och herrar, är Svansjön i en headbanger-kostym!