test: Burmester B18

Eftersom man inte brukar kunna få allt på en gång så får man ofta bita i det sura äpplet. Men ibland är kompromisser svåra att svälja. Särskilt om man satsat en ansenlig summa pengar. Något helt perfekt finns inte, men en perfekt kompromiss kan vara ett bra substitut.

De smala golvstående högtalarna från tyska Burmester ser ut som om de är designade för ett minimalistiskt inrett, modernt hem där det inte förekommer någon brukskonst. En stram, slank design som vittnar om att man ansträngt sig för att bygga en högtalare som tilltalar personer med en välutvecklad estetisk känsla.

Det har inte bara gett Burmester B18 ett vackert utseende utan även ett litet fotavtryck och lättplacerade proportioner. De här högtalarna kan man skjuta i mot väggen utan att man får överdrivet mycket bas, och på så sätt möblera med dem på ett relativt diskret sätt.

Särskilt om man väljer de vita. Då blir de nästan ett med en vit bakvägg.

Högtalarna mäter visserligen 105 cm på höjden, men är bara 20 cm breda. De är mer kompakta, men kostar nästan lika mycket som Audiovector SR6 Signature, Sonus faber Olympica III och Dynaudio Contour 60. För bara att nämna tre mycket bra golvhögtalare i samma klass.

Träet i Sonus faber-högtalarna är vackert skulpterat, men det är en högtalare som trivs bäst i en noggrant uppmätt anläggning. Gärna en bit ut på golvet för att göra sitt bästa. De höga Audiovectorerna ger inte samma lyxkänsla, men kan ställas nära bakväggen utan problem. Det kan inte Contour 60, som är krävande både att driva och att placera.

Burmester B18 kan alltså verka som ett intressant alternativ för de som vill ha ett par placeringsvänliga highend-högtalare som inte kompromissar för mycket med ljudkvaliteten.

Massiv konstruktion

Kabinettet finns i glanslackat träfaner, macassar, ljus eller mörk valnöt samt i vitt.

Högtalarna är handgjorda och utförandet är utmärkt rakt igenom. Den 5 mm tjocka aluminiumfronten – kan levereras i svart – som täcker översta delen av den 43 mm tjocka fronten är perfekt integrerad i den nedre delen av frontplattan, som är 48 mm tjock.

Alla skruvar är försänkta och täckplåten till delningsfiltret går i linje med baksidan.

Där finns det förutom ett par kraftiga kabelterminaler en liten brytare som dämpar eller höjer basnivån, beroende på om högtalarna står intill väggen eller längre ut på parketten.

Aluminiumsockeln kopplas till kabinettet med dämpningsmaterial mellan och en solid stålplatta ovanför för att dämpa vibrationer till golvet.

Det kan se ut som om B18 är en trevägshögtalare, eller åtminstone tvåvägs, eftersom det sitter tre element på framsidan. I själva verket är högtalaren konstruerad som 2,5-vägsmodell. Med ett 17 cm mellanregister försett med ett glasfibermembran och en 28 mm stor ringdiskant i en sluten kammare, medan det tredje elementet – även det 17 cm med glasfiber – fungerar som baselement i en basreflexkammare. Vars basportar faktiskt kan dämpas med skumpluggar om man får för mycket bas.

De två 17 cm-elementen överlappar varandra en aning och delas vid 400 Hz, medan diskanten tar över det mittersta elementet vid 3200 Hz. Med 4 ohms belastningsimpedans och 88 dB känslighet är Burmester-högtalarna måttligt lättdrivna för en strömstark förstärkare.

Dynamisk kontrast och varm klang

Jag skulle rekommendera att välja en förstärkare som inte får andnöd vid lågt motstånd eftersom impedansen kan sjunka en del i basen (under 4 ohm) när man trycker på basomkopplaren och suger mer ström ur förstärkaren.

Högtalarna fungerar över all förväntan när de placeras nära bakväggen. Skalan krymper lite, men man behöver inte dra ut dem mer än 30 cm från väggen för att den ska växa påtagligt.

Burmester anger 42 Hz som nedre effektiv basfrekvens, i praktiken verkar det som om de faktiskt går djupare än så. Missförstå mig inte, de går inte djupt i basen. Äkta djupbas får man skaffa med en subwoofer, men jag är säker på att de flesta ändå kommer att tycka att basåtergivningen från B18 är mer än tillräckligt djup.

Den är åtminstone tight och generös på samma gång. Basspåret i Portrait of a Silence från Paul Bleys album In the Evenings Out There (ECM), låter seriöst fett med en nästan kväljningsframkallande bas när man drar upp volymen. Flippa över basomkopplaren till minus så dämpas basen lite, men den blir samtidigt ännu tightare utan att den tappar någon definition.

Högtalarna spelar gärna högt, tack och lov är balansen tillräckligt fyllig och diskanten tillräckligt kontrollerad för att ljudet aldrig ska bli hårt eller skrikigt.

Klangbalansen är behagligt varm utan att den upplevs som luddig. Detaljrikedomen på Radioheads Hail to the Thief-album är enormt närvarande i rummet. I Sit down, Stand up flödar det kaskader av detaljer ur högtalarna. Som presenterar musiken med ett enastående fint djup där musiken återskapas i flera lager.

Nästa låt, Sail to the Moon, har en mycket djupare klangbotten och här märks det hur väl dämpat det stabila kabinettet är. Den djupa klangen från pianot, basen och den rent allmänt mörka stämningen i låten fyller rummet omedelbart och skapar en helt annan atmosfär än i låten före.

Klassisk musik är lika krävande. Hector Berlioz Symphonie Fantastique är ett bokstavligt talat gnistrande exempel. Här lyckas högtalarna med lätthet hantera de komplexa dynamiska kontrasterna och den efter ett tag ganska så massiva strömmen av dynamiska passager som är krävande även för stora högtalare.

Den dynamiska kontrasten i de lägre oktaverna är lite bättre i Contour 60, och diskanten är luftigare i ett par Audiovector med banddiskant, men kombinationen av klangbalans, basräckvidd, transparens och placeringsvänlighet är oöverträffad i Burmester B18.

Slutsats

I den här klassen är Burmester B18 en strålande kompromiss. Den kombinerar en tilltalande design och lättmöblerade dimensioner med ett enastående välbalanserat ljud. Bland highend-högtalare under den magiska gränsen 100 000 kronor finns det många alternativ, men få av dem är lika lyckade på så många områden som den här.