TEST: Primare R35

Man behöver inte vara skivsamlare eller audiofil för att inse behovet av ett phonosteg. Det räcker att man har en skivspelare som kanske låter platt och tråkig, eller helt enkelt inte har någonstans i anläggningen att koppla in skivspelaren. Då behöver man ett phonosteg. Även kallat RIAA-steg.

En del skivspelare har phonosteget inbyggt, det löser problemet om förstärkaren eller receivern inte har något. Annars är lösningen att köpa ett separat, som passar pickupen och skivspelaren man har.

I så fall finns svaret hos bland annat Rega, NAD eller Pro-Ject, för att nämna de mest uppenbara tillverkarna av prisvärda och bra phonosteg. Men om man har kostat på sig en skivspelare med en kostsam pickup så tjänar man mycket på att lägga ett par tusenlappar på ett ännu bättre.

Bland de bästa i klassen mellan 10 000 och 20 000 kronor hittar vi Rega Aria, nyss lanserade Hegel V10 samt Electrocompaniet ECP-2 MK II. Det är dit man ska gå om exempelvis Rega Fono eller Pro-Ject Phono Box inte ligger på samma nivå som skivspelaren och pickupen.

Men svenska Primare har också ett alternativ som ligger mitt i den här prisklassen.

Enormt flexibel

De kallar den R35 och den kostar ungefär lika mycket som Hegel V10, som är Hegels phonosteg som är gjort för både MM- och MC-pickuper.

Primare R35 är konstruerad som en helt symmetrisk dual mono-förförstärkare, med diskreta komponenter i ingångarna som släpper fram signalen via reläer till RIAA-steget med op-ampar och som slutar i en balanserad krets i utgångarna. Strömförsörjningen med ringkärntransformator sitter avskärmad till vänster inuti R35 om man ser den framifrån.

En massiv låda av full storlek ger en vikt på nästan 10 kg, kvalitetsintrycket är oerhört företroendeingivande. Phonosteget finns i svart och silvergrått och har bara en enda omkopplare på framsidan, det är standby-brytaren som är diskret placerad i mitten av Primare-loggan. Huvudströmbrytaren sitter bredvid kontakten till nätkabeln på baksidan.

R35 har inte färre än 21 nivåer för justering av belastningsmotståndet för MC-pickuper, från 10 ohm till 47 kohm, två för MM som även har fått fyra steg med kapacitans från 100 till 400 pf – och justerbar gain i tre steg.

Som med så många andra phonosteg måste man ta sig till baksidan för att göra alla justeringar. Där hittar man dip-switchar för basfiltret med –3 dB dämpning vid 12 Hz, en MM/MC-omkopplare och en omkopplare för gain.

Justering av impedans och kapacitans görs med pyttesmå dip-switchar som sitter under två lock, bredvid kontakterna för kabeln från skivspelaren. Lite längre till höger, sett bakifrån, kan man välja mellan balanserade XLR-utgångar och vanliga obalanserade RCA-utgångar.

Allt detta gör R35 till ett av de mest flexibla phonostegen vi har testat, man kan använda i det närmaste alla pickuper, från MM och MMC till MC med hög och låg spänning.

Primare R35 levereras för övrigt med en pennliknande polaritetssökare, som man kan använda för att ta reda på vilken av ledarna på strömkabeln som är fas, om det skulle behövas.

Set and forget

Om man inte håller på och byter pickuper ofta är anpassingen av phonosteg och pickup en liten process. Det smartaste är – om man kan – att vända på phonosteget så att man kommer åt baksidan, då är det lättare att välja optimal inställning.

Det är nämligen inte säkert att tillverkarens rekommenderade last är den man gillar bäst. Om det står att en MC-pickup ska ha 100 ohms last så kan det vara smart att prova med 50 och 200 ohm också. Och tycker man att det låter bättre med 200 ohm så rekommenderar jag att man även provar med 150 ohm. Om det är ännu bättre så provar man med 180. Då är man säker på att pricka rätt till slut.

Sedan är det bara att sätta tillbaka locken över dip-switcharna, vända på förstärkaren igen och koppla in kablarna. Klart!

Om man har en MM-pickup med normal utspänning, typiskt mellan 4 och 6 mV, kan man ställa gain till den lägsta nivån, medan en MC-pickup som har mellan 0,2 och 0,5 mV behöver maximal gain. Så kallade high-output MC-pickuper brukar ligga mellan 2 och 4 mV och behöver bara måttlig gain.

Ljudet

När Primare R35 är inkopplad och påslagen är den tyst som natten. Det finns inget hörbart sus eller brum, musiken får en svart bakgrund. Och flödar ut ur högtalarna med massor av detaljer i en djup och tredimensionell ljudbild.

Den silkeslena presentationen av Radka Toneffs My Funny Valentine påminner om den mycket dyrare Rega Aura MC, och den luftiga öppenheten för tankarna till Audio Research PH9 som kostar 10 gånger så mycket. Primare R35 låter inte lika finmaskigt, men i den här prisklassen sätter den standarden för insikt och detaljer.

I Keith Jarretts hyllade solokonsert från 1974 har pianot lite mer bottenklang med R35 än med Hegel V10, men Electrocompaniets ECP-2 MK II har mer värme. Vilket inte får förväxlas med fyllighet, för det har de alla tre.

Där Hegel V10 uppfattas som tight, detaljerad och med superkontrollerad dynamik, är R35 mer lekfullt dynamisk och har fetare bas. Det finns mer djup i ljudbilden och ett lite större spektrum av klangförger med R35.

Båda har tightare bas än ECP-2 MK II, men trummorna i Dire Straits Private Investigations låter roligast med Electrocompaniet, som även ger sångröster lite mer klangdjup och värme.

Ur den synvinkeln drar sig Primare R35 mer mot ECP-2 MK II än Hegel V10, den ligger inte mittemellan. I ytterändarna är det V10 som sträcker sig djupast i basen, men R35 ger trummorna lite större skala och djup, och är också den som upplevs som luftigast längst upp i diskanten.

Slutsats

Om du letar efter ett flexibelt phonosteg som kan användas med alla pickuper och som låter himmelskt, utan att spränga banken fullständigt, är Primare R35 ett av de bästa alternativen i prisklassen under 20 000 kronor. De inte särskilt användarvänliga dip-switcharna är naturligtvis en pina, men med bruksanvisningen i ena handen och en liten skruvmejsel i den andra anpassar man efter lite jobb phonosteget till pickupen. Då är allt dukat för en rejäl höjning av ljudkvaliteten om man är van vid enklare saker, som de inbyggda phonostegen ofta är. Ljudet går det verkligen inte att klaga på och i slutändan är det det enda som betyder något.