test: McIntosh MC1.25KW

Det är inte mycket som kan jämföras med den mäktiga dynamiska kontrollen och bottenlösa basen som en riktig kraftförstärkare kan ha.

Även om det gränsar till overkill för de flesta av oss – för att inte tala om de flesta högtalare – så är det något visst med ljudet från en 1200 watt kraftig förstärkare.

Precis som med en superbil är man inte beredd på draget när gaspedalen trycks ner i mattan. Vrid upp ljudet två snäpp till och räkna med att tryckas bakåt i fåtöljen på ett sätt som inte ens de allra dyraste förstärkarna klarar av.

Om de inte har lika mycket muskler som McIntosh MC1.25KW.

För med 1,2 kilowatt till sitt förfogande – oavsett vilka högtalare man har – så finns det så mycket att gå på att öronen – och högtalarna – ger upp långt innan förstärkaren hinner blir ordentligt varm i kläderna.

Man måste prova själv för att förstå.

McIntoshs nya 1 200-wattare är efterträdaren till den redan legendariska MC1.2KW och det mest tycks vara sig likt. Fast det är bara på utsidan, och knappt där heller.

Grundreceptet är detsamma. Två galet stora transformatorer är hjärtat i en massiv strömförsörjning som genom ett omfattande kondensatorbatteri förser kraftiga utgångstransistorer med ändlös ström. Som vanligt används ”autoformers” (transformatorer) i utgångarna som gör förstärkaren immun mot olika högtalarbelastningar.

Men alla kretsar, komponenter, strömförsörjningar – till och med kylflänsarna – är nytt i MC 1.25KW.

Allt styrs av en mikroprocessor som använder sig av Power Guard-kretsar för att dämpa klippning av signalen och Sentry Monitor som övervakar utgångskretsarna och kopplar ur förstärkaren om belastningen blir för stor för att undvika kortslutning.

Det händer knappast här.

Konstruktion

Med en matchvikt på över 70 kg styck, och samma volym som ett mindre kylskåp, kräver de en del plats i rummet. Men de blir inte särskilt varma och med en kabel kan de kopplas till en McIntosh-förförstärkare så att man inte behöver sätta på och stänga av förstärkarna själv. Allt styrs med fjärrkontrollen till förförstärkaren.

På baksidan finns in- och utgångar för anslutning av förförstärkare samt en utgång till en extra effektförstärkare om man skulle vilja koppla ihop flera MC 1.25KW i en bi-amp-konfiguration.

Hos mig kopplades Macarna till en egen 16 A-fas som enbart används till anläggningen. Men varje gång jag satte på stereon med fjärrkontrollen till MC2600-förförstärkaren löste säkringen ut. Lösningen blev att koppla bort fjärrstyrningen från förförstärkaren och sätta på effektförstärkarna en och en för hand..

Raffinerad och brutal

Med våra referensmonitorer från Dynaudio, Contour 20, blev det snabbt uppenbart att MC 1.25KW representerar den nya generationen McIntosh-förstärkare.

Samma klädsamma värme, den fylliga klangen i mellanregistret och den bottenlösa basen är precis som i MC 1.2KW. Men den nya versionen låter fräschare, bättre upplöst, stramare och luftigare. Musiken har fler klangfärger och nyanser med MC 1.25KW i anläggningen.

De mycket större golvhögtalarna Burmester B18 öppnade upp ljudbilden ytterligare jämfört med C20 och hade större räckvidd i basen. Med B18 inkopplade växte naturligtvis musikens skala också. Paul Bleys album ” In The Evenings Out There”, med Gary Peacock, Tony Oxley och John Surman (ECM), fick en häpnadsväckande realism med Macarna och B18.

Det är något visst med sättet som förstärkarna presenterar de djupaste tonerna i kontrabasar, trummor och flyglar på, som ger musiken ett mycket mer trovärdigt fundament. Detta är visserligen något som de flesta större McIntosh-förstärkare är bra på, men ingen av dem får till det på samma sätt som de här.

Portrait Of A Silence börjar med ett långt solo på kontrabas som skakar om tarmarna när man spelar högt. Även med de små C20 känner man basen i magen, men det som verkligen imponerar är hur otroligt nyanserat det låter. På samma gång är kontrollen och den dynamiska kontrasten enastående. Kanske den bästa jag har hört.

Goodnight Rose från Ryan Adams ”Easy Tiger” har jag aldrig hört lika kristallklar, helt utan förvrängning, och samtidigt så välkontrollerad – och på så hög volym. Trummorna återges med mycket mer fysik än jag är van vid och jag kan inte komma på någon annan förstärkare som kan låta så oerhört oansträngd med komplex musik.

Och den saknar inte finess och raffinemang. Mozarts ”Trollflöjten”, avlöst av ”Cosi Fan Tutte”, förnyade mitt intresse för Mozarts operor. Helt enkelt för att det här är en så enastående organisk och ultraupplöst ljudbild och släpper igenom så mycket mer av de underliggande nyanserna att musiken kommer mycket närmare lyssnaren.

Jag har då aldrig hört på maken.

Slutsats

Det är inte många högtalare som behöver 1 200 watt från förstärkaren, och här handlar det inte heller om topphastighet. Utan om kontroll. Det har McIntosh MC 1.25KW hinkvis av. På samma gång är den brutal och raffinerad, med en enastående förmåga att trycka ut ännu mer dynamik, även om man kanske trodde att taket var nått. Förstärkaren tappar aldrig greppet, kanske bortsett från om man kombinerar en väldigt krävande högtalare med ett alltför stort rum.

Vill man ha dynamisk kontroll, de finaste nyanserna och är rädd för att strömmen inte ska räcka till, så är det den här förstärkaren man ska ha.

McIntosh MC1.25KW

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.