test: Sony a7 III

För fem år sedan släppte Sony sin första spegellösa systemkamera i fullformat. På den tiden dominerade de två stora, Canon och Nikon, marknaden för systemkameror. Och definitivt marknaden för highend-kameror med fullformatsensor (24 x 36 mm).

De två Sony-kamerorna som släpptes 2013, alpha 7 och alpha 7r, var mycket mindre och lättare än Canons och Nikons motsvarande modeller.

De hade däremot ett par ergonomiska utmaningar, autofokusen var långsam och responstiden var allt annat än imponerande. Batteritiden var löjligt kort och de elektroniska sökarna var inte mycket att hurra för.

Urvalet av objektiv var ett skämt och starttiden en pina.

Canon och Nikon kan knappast ha känt sig särskilt hotade av Sonys fullformatssatsning på den tiden.

Spolar man fram snabbt till i dag så är situationen en helt annan. Sony är inne på sin tredje generation spegellösa systemkameror med fullformat. Batteritiden och optikutbudet är mycket bättre, ergonomin är av en helt annan värld, kamerorna är blixtsnabba och sökarna är äntligen så bra att det knappt finns något att klaga på.

Den korta resan sedan 2013 har lyft Sony upp till andra- eller tredjeplats på många marknader, så Canon och Nikon har all anledning att känna sig hotade av Sonys position på kameramarknaden.

Instegsmodellen

Som namnet antyder är a7 III den tredje generationen av Sonys billigaste fullformatkamera i den spegellösa klassen. Den har vuxit lite för varje ny generation men är fortfarande väldigt kompakt för att vara en fullformat.

Kameran har fortfarande 24 megapixlar men bildsensorn är ny och har betydligt bättre prestanda i svagt ljus och är mycket, mycket snabbare. Vilket har resulterat i en bildhastighet på 10 bilder/s, 4K-video med 100 Mbit/s från en 6K-feed samt en blixtsnabb autofokus med hela 693 fokuspunkter. Som täcker 93 procent av bildytan.

Canon EOS 6D Mark II och Nikon D750 kommer inte i närheten av så grymma specifikationer. Bildhastighet är betydligt lägre, ingen av dem har 4K-video, de saknar inbyggd bildstabilisator och båda är större och tyngre. Men de klår Sony på två områden: batterikapacitet och antal objektiv.

Men Sony a7 III har bättre batteritid än tidigare. 610 exponeringar om man använder sökaren, 710 om man håller sig till den vridbara pekskärmen. Mer än dubbelt så bra som föregångaren.

Sony-kameran har plats för två SD-minneskort, den ena är anpassad för UHS-II. Det finns också en inbyggd femaxlars bildstabilisator som ger upp till fem stegs kompensation.

Mer lättanvänd

Även om kameran är Sonys instegsmodell så är den långt ifrån tom på funktioner. Här finns både mikrofoningång, hörlursuttag, HDMI- och USB 3.1-kontakt.

Kameran kan lagra okomprimerade bildfiler som ger bättre färgdjup och dynamik. Den kan också lagra 4K-video, antingen som ett utsnitt från en 5K-videofeed med 1,2x beskärningsfaktor – Super 35 – eller utan beskärning från en 6K-feed. Och har videoprofiler som S-Log2 och 3, HLG, zebrafältvisning för exponeringskontroll på video, samt fokusmarkering för manuell fokus.

Det finns många alternativ för att ändra inställningar, programmera knappar med självvalda funktioner, fintrimma fokus och mycket, mycket mer.

Sony har förbättrat användarvänligheten, i en del fall markant, även om starttiden fortfarande är en pina. Men handgreppet är större och bekvämare än på a7 II. Inställningshjulen på fram- och baksidan är lättare att greppa, flera av knapparna är större och styrpinnen på baksidan gör det lättare att flytta fokuspunkter dit man vill ha dem i sökaren.

Sökaren är stor, ljus och skarp, men upplösning, brus och släckningstid (black out) är inte mycket att skryta över. Beröringsprestanda på den lågupplösta skärmen (921k) är inte heller något att skriva hem om, responsen är trög och oexakt – men något måste man offra för att hålla priset nere.

Observera att kameran inte har omfattande vädertätning, som Sonys professionella a-kameror har.

Bättre bildkvalitet

Bortsett från detta är Sony-kameran en välgjord, snabb, användarvänlig och framför allt väldigt bra systemkamera för erfarna fotografer.

Den matchar inte upplösningen från den dyrare Sony a7r III:s 42 megapixlar, den har inte heller Sony a9:s bildhastighet eller respons, men den sopar övriga konkurrenterna av banan på i stort sätt allting.

Det är inte bara bildhastigheten och möjligheten att filma 4K-video som är bättre här än i motsvarande fullformatkameror från Canon och Nikon. Bildkvaliteten är bättre, och det hade jag faktiskt inte trott.

Man kan få bättre detaljskärpa med 36, 42 och 50 Mp, men för allroundfoto har kameran mer än tillräcklig upplösning och skärpa.

Den är fullt i klass med EOS 6D II och D750, fast bilddynamiken är bättre med ungefär ett exponeringssteg, och bruset är mer välkontrollerat. Faktiskt ända upp till ISO 12800, där kornbrus och färgbrus gör sitt synliga intåg. Det betyder att man kan fotografera i väldigt lite ljus utan att oroa sig för att man måste lägga mycket tid på att efterbehandla bort brus.

En liten anmärkning: I tyst läge kan bilder som tas i dåligt ljus får linje-artefakter från ljuskällor, och finmaskiga och rutiga mönster kan framkalla moirémönster.

Liksom alla tredje generationens Sony a-kameror har de lyckats bättre med färgåtergivningen än tidigare. Hudtoner ser mycket naturligare ut och gröna blad, blå himmel och röda bilar ser inte lika övermättade ut längre.

Kvaliteten från 4K/25p är enastående, med fantastisk skärpa som bara störs av lite rolling shutter-effekt när man panorerar snabbt.

Slutsats

Sony a7 III är den klart bästa av alla de billigaste fullformatkamerorna på marknaden just nu. Den är några tusenlappar dyrare än konkurrenternas modeller, men också mycket bättre utrustad och har högre bildhastighet, bättre videoegenskaper och faktiskt även bättre bildkvalitet. Sony-kameran är perfekt för allroundfotografer, bröllop, porträtt, resor och alla som av och till behöver videoinspelning i hög kvalitet. Sony a7 III passar för i stort sett allt utom de snabbaste sporterna där fokushastigheten kan drabbas om man valt för liten bländare.