TEST: DJI Mavic Air 2 Fly More Combo

Många fotografer har skaffat en drönare eftersom det ger dem friheten att ta bilder och göra videor som inte går att åstadkomma med en vanlig kamera.

Hur ska man till exempel göra en bröllopsvideo ur fågelperspektiv utan en drönare? Eller ta landskapsbilder från ovan? Det säger sig själv.

De flesta drönare i normala prisklasser har en relativt måttfull kamera, med en liten bildsensor som passar bättre för video än stillbilder. Om man ska fotografera med en spegelreflex från luften så behövs det en mycket större och mer komplicerad drönare av professionell klass, vilket inte alls är något som passar alla.

Lösningen finns någonstans mittemellan, vilket DJI:s Mavic Air 2 är ett bra exempel på. Den är större och tyngre än den oerhört användbara DJI Mini 2 och kostar mer, men den kan mer också.

Eftersom Air 2 väger mer än 250 gram så krävs det ett körkort för drönarflygning, men det är ganska så enkelt att fixa. Man loggar in sig på Transportstyrelsens hemsida, registrerar sig som operatör och tar en kurs online. Provet tar 30-40 minuter men det behövs ingen uppkörning

Observera att EU-länderna har tagit fram nya regler för drönare som började gälla i januari 2021. Som drönarpilot är man skyldig att sätta sig in i de fullständiga reglerna, men i korthet är de viktigaste punkterna följande:

Säkerhetsregler

• Ha alltid ögonkontakt med drönaren
• Flyg inte över sportevenemang, konserter, militära områden
• Flyg inte över olycksplatser
• Flyg inte högre än 120 m
• Flyg inte närmare flygplatser än fem km
• Håll säkerhetsavståndet på 150 meter från människor och byggnader
• Var uppmärksam på människors integritet
• Du måste också ha ansvarsförsäkring
• Följ gällande säkerhetsavstånd
• Alla flygningar måste göras på ett hänsynsfullt sätt

Flygande kamera

Drönare som Mavic Air 2 är mer kameror än leksaker och hela poängen är att ta bilder och göra videoinspelningar från luften. Då finns det ett par saker man måste tänka på.

En är hur hög bildkvalitet man är ute efter. Här är det viktigt att komma ihåg att ingen av DJI-drönarna – Mini 2, Mavic Air 2 och Mavic 2 Pro – ger samma bilddynamik, skärpa och detaljer som en systemkamera i fullformat kan.

Skälet är att samtliga har små bildsensorer med begränsad dynamik och upplösning. I det här fallet handlar det om ett halvtums CMOS-bildchip med en 24 mm vidvinkelkamera som kan ta stillbilder med 48 Mp och filma 4K-video med 60 fps och som kan göra hyperlapse-videor i 8K-upplösning.

Man kan bara glömma att göra samma sak med en systemkamera eller liknande som hänger under en drönare, för i närheten av samma pengar som för Mavic Air 2.

Det blir mycket dyrare.

Därför är en drönare som denna ett billigare och mer användbart alternativ.

Mavic Air 2 finns i ett grundpaket med drönare, batteriladdare och fjärrkontroll för 9 000 kronor, men också som en Fly More Combo-version där det ingår en del extrautrustning i paketet.

I det ingår bland annat reservpropeller, tre batterier och en laddare med plats för dem alla, en axelremsväska och tre kamerafilter.

Det går också att köpa ett kit med DJI Smart Controller, vilket är en mer avancerad fjärrkontroll till drönaren, med flera programmerbara knappar och en 5,5-tums pekskärm med 1000 cd/m2 ljusstyrka. Den finns även som tillbehör till drönarna Mavic, Zoom och Enterprise.

Smart Controller har DJI:s SkyTalk och OcuSync 2.0 inbyggt, som ger operatören möjlighet att strömma inspelningar från drönaren live till Facebook, Instagram och WeChat.

Take-off

Vi flög drönaren med både den medföljande standardfjärrkontrollen och Smart Controllern, vi föredrog den senare. Mest för att det är mer praktiskt att ha den stora skärmen med alla inställningar i menyer än att koppla mobilen till den andra fjärrkontrollen och starta appen för att kunna flyga.

Manövreringen är annars likadan med de två fjärrkontrollerna, fast de programmerbara knapparna på Smart Controllern kan vara praktiska att ha, och möjligheten att spela upp 4K-video från HDMI-utgången till en TV är väldigt behändig.

Precis som på Mini 2 och Mavic 2 Pro fäller man ut rotoraxlarna och slår på drönaren och kontrollerna innan man kan påbörja flygningen från DJI-appen på mobilen.

När man har gått igenom alla kontrollpunkterna före flygningen trycker man på Take Off på skärmen tills hela cirkeln är grön, sedan lyfter drönaren långsamt från marken och står och hovrar tills man för kontrollerna försiktigt framåt för att stiga.

Liksom med den mindre Mini-drönaren är inlärningskurvan inte brant för att behärska grunderna. De flesta lär sig snabbt att styra drönaren säkert dit de vill, och drönaren har ett par praktiska säkerhetstrick inbyggda.

Om man släpper kontrollerna så stannar drönaren och står och hovrar tills man rör dem igen. Till skillnad från Mini 2 har Mavic Air 2 sensorer fram och bak som förhindrar att den flyger rakt in i ett träd eller en husvägg. Den stannar på ett säkert avstånd även om man för kontrollerna framåt. Det finns sensorer på undersidan också, som varnar om flyghöjden blir mindre än åtta meter.

Om man är en helt grön drönarpilot kan man få hjälp av DJI:s praktiska träningsvideor. Annars blir det som alltid bättre med övning, men det är verkligen väldigt enkelt att styra en drönare i den här klassen.

Att landa är lika lätt som att starta. Det finns en return to home-knapp (RTH) på fjärrkontrollen som stoppar drönaren i luften och skickar tillbaka den till startpositionen. Samma sak händer automatiskt om batteriet – som räcker i upp till 34 minuter – börjar ta slut. Då stannar drönaren innan batterinivån blir så låg att den inte har ström att flyga tillbaka till startpunkten, sedan återvänder den sakta men säkert hem.

Flyglägen

Mavic Air 2 kan flygas manuellt och är väldigt smidig att manövrera. Med en toppfart på 68 km/h i sportläge är den tillräckligt snabb för att hålla jämna steg med många rörliga motiv.

Det har också en del flyglägen – Free, Circle, Course Lock och Waypoint – som kan ställas in i appen och som ger färdiga flygmönster. Till exempel att cirkla 360 grader runt ett visst motiv och ta hyperlaps (time lapse) i 8K-upplösning. Waypoint och Free sätter ett mönster med start och stopp, medan Course Lock är fly-by i ordets rätta bemärkelse.

Det finns också tre följningslägen där drönaren låser fokusramen exempelvis på ett rörligt motiv (ActiveTrack, POI och Spotlight) och sedan flyger man helt fritt samtidigt som kameran behåller skärpan på det valda motivet.

Väljer man QuickShots får man sex flyglägen där drönaren låser kameran på ett motiv och sedan flyger ett valt mönster.

Bild- och videokvalitet

Controllern styr inte bara drönaren, den har också en knapp som startar och stoppar videoinspelningen samt en utlösarknapp för stillbilder. Bilderna kan laddas ner direkt till mobilen eller lagras på ett microSD-kort i drönaren eller online. Drönaren använder både 2,4 GHz- och 5,8 GHz-bandet som gör det möjligt att strömma HD-video från upp till 10 km bort.

Men det är naturligtvis 4K-video vi är mest intresserade av och hur bra stillbilderna blir. Svaret är riktigt bra, kvaliteten är bättre än befarat med tanke på sensorstorleken.

Vidvinkelobjektivet med 24 mm brännvidd täcker ett stort område vilket är perfekt för landskap sett från luften. Kameran kan ta stillbilder i upp till 48 Mp och sitter på en treaxlig gimbal med mekanisk bildstabilisering, och det går att luta kameran 90 grader med inställningsknappen på fjärrkontrollen.

I dagsljus blir stillbilderna väldigt skarpa, det finns rikligt med detaljer i bilderna och även med automatisk exponering och vitbalans håller bildkvaliteten hög nivå. Vad som saknas är bilddynamik. Kameran lyckas inte riktigt bevara högdagrar när den mäter ljuset på himlen. Då bränner ljusa områden ut i vitt, så vårt råd är att välja manuell exponering – och råfiler, som här är användbara DNG-filer.

I bilder tagna i svagt ljus ser man lätt att bildbrus dyker upp i bilderna. DJI tycks ha valt en ganska aggressiv brusreducering i JPEG-filerna eftersom detaljskärpan sjunker märkbart vid höga ISO-värden. Om det går är vårt råd är att välja manuell exponering, 12 Mp-upplösning och max ISO 1600 ISO när det är dåligt med ljus.

DJI försöker undvika problemet med att kombinera HDR och motivigenkänning under bildbehandlingen med något de kallar HyperLight. Det hjälper, men efterbehandling av DNG-filerna är att föredra om man vill ha optimal bildkvalitet.

I videoinspelningar med lite ljus bevaras detaljskärpan lite bättre än i stillbilder när HDR är aktiverat, och med HEVC-format får man riktigt bra dynamikomfång. Om inspelningarna ska genomgå postprocessning kan man använda DJI:s färgprofil D-Cinelike.

Slutsats

DJI Mavic Air 2 kostar mer än Mini 2, men kan mer och har en bättre kamera. Det är drönaren man ska välja om bildkvaliteten är viktig – men också om man behöver Air 2:s räckvidd och flygegenskaper. Den är väldigt enkel att flyga och tål vind bra. På samma gång är användarvänligheten oklanderlig och med lite träning behärskar man drönarflygning så väl att det är kul att både flyga och filma från luften. Fly More Combo-paketet är det bästa alternativet, eftersom man får två extra batterier och lite extrautrustning i en axelremsväska, vilket gör Mavic Air 2 ännu mer användbar.