test: Capture One 11

Med rätt verktyg kan dina bilder gå från att vara OK till fantastiska. De flesta väljer Adobe Photoshop eller Lightroom, som länge har varit standarden för avancerad fotoredigering, men det finns många bra alternativ.

Phase Ones Capture One är ett av dem, och för erfarna amatörer och proffs är det kanske det mest intressanta alternativet till Photoshop och Lightroom.

Det senare är det bästa av de billigare alternativen till Photoshop. Som egentligen inte är det bästa bildprogrammet för fotografer. Till skillnad från Lightroom visar det inte metadata, och gränssnittet är för begränsat för att det ska vara ett perfekt fotoverktyg.

Capture One (C One) är däremot väldigt nära helt fulländat.

Jag har använt C One ända sedan jag behövde en bättre råfilskonvertering än Adobes för fyra år sedan. I dag är C One inne på version 11 och stöder i princip alla digitalkameror och en lång rad objektiv – och är fortfarande den bästa mjukvaran som finns för avancerad färghantering.

Helt perfekt är det dock inte. Till exempel finns det inget stöd för Fujifilms mellanformatkamera GFX50, inte för Pentax 645D eller Leica SL heller, och tethering-stödet (inkopplad till dator) finns inte heller för alla kameror. Fast naturligtvis för Phase Ones egna, och Mamiya Leaf som numera ägs av Phase One.

Det finns en gratis fullversion av C One som räcker i 30 dagar. Därefter kostar det 20 euro i månaden för ett abonnemang, eller 180 euro (plus moms) för ett år i taget. En ”evighetslicens” kostar 348 euro (inklusive moms), och det finns paket med film- och biofilter – och inte minst särskilda versioner av C One som enbart stöder Sony-kameror. De börjar på 99 euro.

Färgstyrning

Inlärningskurvan kan vara brant om man kommer från Adobe Elements, eller Lightroom för den delen, eftersom C One har några mer omfattande verktyg och anpassningar.

Ovan nämnda färghantering ger total kontroll över färger, vitbalans och inte minst svartvita bilder. Porträtt- och bröllopsfotografer kommer förmodligen att älska C One, som har en oerhört exakt justering av hudtoner och omfattande retuscheringsmöjligheter. Man kan också lägga på lagermaskering för i stort sett allting. Tona landskap, ta bort föremål, och jag vet inte vad.

Enda svårigheten är att lära sig alla symboler, tangentbordsgenvägar och alla fler möjligheter som finns i C One än i Lightroom.

Läckert gränssnitt

Gränssnittet är läckert, med tydliga markeringar och snygg grafik, men tillräckligt komplext för att det ska ta lite tid att sätta sig in i mer än grunderna. Efter ett tag behärskar man C One bra nog för att man inte konstant måste titta i Phase Ones utmärkta videobibliotek med användbara tips och instruktioner.

Lär man sig kortkommandona också så blir man blir man en kompetent C One-användare på ganska så kort tid.

Då upptäcker man att C One inte stöder layout av bilderböcker, ännu så länge finns inget stöd för ansiktsigenkänning och inte heller någon direktknapp för Facebook-delning.

Men om man letar efter ett renodlat bildverktyg är listan över funktioner och möjligheter lång. De är för många för att radas upp här, men C One visar alla metadata, färgkorrigering är rena drömmen att använda och beskärning, exponering, vitbalans och (inte minst) svartvitt har gott om undermenyer med paletter och live-visning av justeringar – med praktisk före- och efter-vy.

Gränssnittet ser i stort sett likadant ut vad man än gör, men fält och flikar går att dölja och hämta fram när man behöver dem.

I den elfte versionen finns äntligen dubblett-igenkänning, så att man slipper lagra flera exemplar av samma bild.

C One är snabbt också. Att importera bilder från en Sony a7r III till en tre år gammal iMac, och en ny MacBook Pro, gick snabbt och smidigt, och man kan bläddra bland bilderna omedelbart utan någon fördröjning alls.

Maskinvarukrav

Import av många filer, och batch-bearbetning av många bilder, kräver en modern dator med minst 8 GB minne. Jag skulle vilja säga att en fyrkärnig processor och minst 16 GB, helst med SSD-disk, definitivt är att föredra om man använder C One professionellt.

Det gäller särskilt om man ofta använder många lager-maskeringar och kör flera tunga filer i batch (samtidigt rendering).

Eftersom C One är beroende av grafikprocessorn (Open CL) för bland annat rendering så märker man inte av någon fördröjning. Att jobba med lagermaskering i svartvita bilder leder aldrig till frustration för att allt stoppar upp i ett par sekunder, vilket det kan göra i Photoshop, och småplock som att ta bort en finne eller retuschera bort hårstrån är en barnlek.

Det är värt att nämna att C One inte bara stöder katalogisering av bilder. Utan också lagring i så kallade smarta album, vilket gör det lättare att hitta taggade bilder och att importera (migrera) album från Photoshop, Aperture och äldre versioner av C One.

Slutsats

Capture One är så smidigt och har så stora möjligheter att det är definitivt värt att prova för alla. Det kostar lite mer, men många fotografer kommer att upptäcka att det är värt det, bara för den felfria färgbehandlingen. Inlärningskurvan kan vara brant och det finns fortfarande brister, men som renodlat bildverktyg är C One 11 vår favorit.

Capture One 11

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.