TEST: Canon EOS 1DX Mark III

Samtidigt som kistlocken lackas och spikarna räknas fortsätter de två jättarna att bygga spegelreflexkameror. Som vi och så många med oss ​​har förutspått en långsam död. Spegellösa kameror ska ta över, eller hur? Det gör de också, även om det går sakta. Och då dör spegelreflexen. Eller?

Inte riktigt. Det var inte länge sedan som både Nikon och Canon lanserade nya spegelreflexer. Både för amatörer och proffs. Orsaken är enkel. Det finns fortfarande fotografer som letar efter en ny kamera som antingen passar objektiven de redan har eller som ska ersätta en gammal spegelreflex.

Efterfrågan minskar, men marknaden är fortfarande tillräckligt stor för att motivera nya modeller. Detta gäller särskilt på proffsmarknaden. Där det ännu så länge inte finns så många spegellösa alternativ till en väl beprövad och rejäl spegelreflex.

Därför har Nikon släppt D6, uppföljaren till D5 som kom 2016, och Canon EOS 1D X Mark III. Uppföljaren till Mark II, som också kom 2016.

Precis som Nikon har Canon gjort omfattande uppdateringar för att proffsfotograferna ska tycka det är värt att uppgradera. Bland de viktigaste uppdateringarna i EOS 1 D X Mark III finns följande:

• Högre bildhastighet till 16 och 20 bps
• 191 fokuspunkter, 155 kryssensorer
• Uppdaterad 20 Mp CMOS-bildsensor i fullformat
• 10-bitars HEIF-stillbildsfiler – utöver 8-bitars JPEG
• Ny Digic X-bildprocessor
• Dual Pixel-autofokus och ansiktsspårning
• 5,5K/50/25/24p 12-bitars råvideo och 4K/50p 4:2:2 10-bit
• Mer än fördubblad batteritid till 2850 exponeringar
• Två CFexpress-kortplatser
• Bakgrundsbelysta knappar
• Wi-Fi och GPS
• Slutaren är testad att hålla för 500 000 exponeringar
• Bättre dämpning av spegeln
• Ny beröringskänslig AF-knapp

De som känner till Mark II kommer utan tvekan att nicka uppskattande. En kamera som är ännu snabbare och har bättre och mer exakt autofokus – särskilt för sport – kan bara det vara värt att uppgradera till.

Men Mark III passar inte bara för sport. Om vi ​​glömmer landskaps- och gatufoto, som det finns lämpligare kameror för, är Mark III också mycket lämplig för naturfoto. Framför allt djur. Sätt på en ljusstark tele och leta efter örnar eller björnar – när de dyker upp finns det en god chans att du får skarpare bilder med den här kameran än med de flesta andra vi har testat.

Konkurrenterna

Canons egen EOS 1D-serie är en naturlig konkurrent. För det är inte alla som behöver uppgradera till en Mark III, många av de äldre modellerna kommer garanterat att användas i många år till. Sonys a9 II är ett bättre alternativ för somliga, eftersom den är så liten och lätt, men den största konkurrenten heter Nikon D6.

Det är en kamera som inte bara har ett snarlikt utseende, den är helt enkelt gjord för att Nikon-användare ska ha ett alternativ. Eller vice versa, beroende på vilken synvinkel man har. Nikon-kameran är tämligen likt konstruerad, med många snarlika specifikationer. Bildhastigheten är något lägre med max 14 bps, den har 105 fokuspunkter och så vidare. Men annars skiljer det inte mycket. D6 har bättre batteritid, upp till 3580 exponeringar. Vilket vi av erfarenhet vet brukar vara en konservativ uppskattning.

Användning

Canon-kameran är stor och tung. Man känner att man släpar på något annat än en Sony a9 II när EOS 1DX har en 70–200 mm/f2,8 påhängd. Ergonomin är bekant för de flesta Canon-användare, men det finns ett par förändringar som är värda att nämna. Till exempel har flera av knapparna på baksidan bakgrundsbelysning. Konsertfotografer applåderar.

På baksidan finns Canons välkända och stora inställningshjul – låsbart – samt styrpinne för fokuspunkter, pekskärm (dock ej utfällbar) och statusskärm.

Att byta från stillbilder till video kräver bara en vippning på en omkopplare, och inspelningsknappen sitter i mitten av omkopplaren. Men det är den nya fokusknappen på baksidan som är riktigt spännande. Den kan programmeras att aktivera, starta och stoppa autofokus och är ett måste på en professionell kamera. Den har dessutom fått en beröringskänslig yta som kan användas för att flytta fokuspunkter i sökaren.

Canon kallar den för AF Smart Controller. Den är mycket smartare än svepfältet som Canon lanserade på EOS R5, här fungerar den faktiskt som det är tänkt. Det är en barnlek att flytta fokus genom att försiktigt dra fingret över knappen. Ytans känslighet kan justeras i de omfattande inställningsmenyerna.

Där hittar man också fintrimning av fokuslägen och vansinnigt mycket mer som kan ge fotografen en skräddarsydd kamera.

Anslutningar

Canon har lyckligtvis övergett CFast-standarden för minneskort och omfamnat CFexpress. Som är kompatibelt med XQD-kort och mycket snabbare. Här finns två CFexpress-platser. Vilket passar väldigt bra, i synnerhet med tanke på att kameran kan spela in video i upp till 5,5K och med 12-bitars råfiler. Som vanligt kan man välja vad som ska lagras var med stillbilder och video.

På den andra sidan av kameran hittar man alla anslutningar, väl övertäckta av gummerade lock. Där sitter kontakt för fjärrkontroll, 3,5 mm-kontakter för hörlurar och mikrofon, anslutning för separat Wi-Fi-sändare (WFT-E9), ethernet, USB-C, HDMI och blixtsystem.

Kameran har Wi-fi, Bluetooth och GPS inbyggt och kan styras av Canons EOS-app. Som man också kan ladda över bilder till trådlöst.

Video

Det finns flera videomöjligheter i Mark III. 5,5K-upplösning med 50/25/24p och 12-bitars råvideo har vi redan nämnt och det går också att spela in 4K/50p i 10-bitars 4:2:2 internt på minneskorten.

Observera att 5,5K-video stänger av autofokus, men 4K kan användas med både automatisk och manuell fokusering. Råvideo i 5,5K tar mycket plats på minneskorten. Man kan klämma in knappt 3 minuter på ett 64 GB-kort, drygt 10 minuter på 256 GB. Som jämförelse får man en dryg timmes video på ett 64 GB-kort när 4K/25p är valt i UHD-format med IPB.

4K-video kan spelas in med antingen UHD- eller DCI-upplösning, och inspelningarna översamplas från hela bildytan i 5,5K. Nästan, för UHD-formatet ger pyttelite beskärning, men båda formaten ger oerhört snygga videofiler med mycket hög upplösning och skärpa. Inspelningarna kan också sparas som All-Intra eller IPB, även med BT.2020 Canon-Log.

Det finns en rad inställningar för video, men inga zebrafält som hade gett bättre kontroll över exponeringen.

1080 HD-video går också att filma i, med upp till 100 fps.

Bildkvalitet

Canon-kamerans hastighet är hysteriskt hög. Det är inte bara bildhastigheten jag menar, utan även autofokusen. Som är bäst i klassen. Jo, Sony a9 II har snabbare och mer exakt fokusspårning på ansikten. Men inte på rörliga motiv.

De snabbaste kamerorna lyckas hänga med rörliga motiv fint när man panorerar och de följer ett förutsägbart mönster. Om motivet plötsligt ändrar riktning, till exempel vänder 180 grader och springer bort från i stället för mot kameran, så kan det hända att man tappar fokus på några bilder innan autofokuseringen återhämtar sig.

Sådant behöver man inte oroa sig för med Mark III, som biter sig fast och vägrar släppa taget förrän man släpper av utlösarknappen.

Det bör också påpekas att kameran har en lång rad möjligheter för optimering av autofokus. Fyra färdiga lägen som alla kan fintrimmas och mängd andra fokus- och spårningsparametrar ger ytterligare alternativ för fotografer som vill skräddarsy fokussystemet.

20 Mp innebär att Mark III inte är något upplösningsmonster. Landskaps- och studiofotografer har det bättre med en EOS R eller en Sony a7r IV, för att inte tala om Panasonic Lumix S1R, som alla har märkbart bättre upplösning när det gäller detaljnivå.

I dåligt ljus är det däremot inte några problem att använda både ISO 6400 och 12800 för att få tillräckligt kort slutartid för att bilderna ska bli skarpa. Brusmängden är relativt beskedlig och jag fick fullt användbara bildfiler i svagt ljus upp till ISO 25600. Möjligheten att lagra i 10-bitars HEIF ger en JPEG-kvalitet som jag hävdar är den nästa som jag har sett från någon Canon-spegelreflex. Det finns ett mycket brett tonomfång och tjusig kontrast i bilderna, vilket inte är så otroligt vanligt att se i JPEG-filer. Om man vill kan HEIF konverteras till JPEG i kameran, men jag skulle inte ha valt något annat än HEIF som ett alternativ till JPEG-filer.

Video? Utan autofokus i 5,5K och med begränsad lagringskapacitet använde jag inte maxupplösningen mycket med Mark III. Men det är ingen tvekan om saken: videofotografer som vill ha en videofil med beskärningsmöjligheter kommer att glädjas åt kvaliteten i 5,5K-video. Däremot bör det påpekas att det inte är våldsamt stor skillnad på 5,5K och 4K DCI eller UHD, bortsett från den sistnämnda upplösningens marginella beskärning.

Man får gå ända ner på pixelnivå för att se skillnaderna. Det syns inga plågsamma mängder rolling shutter så länge man inte panorerar som en galning.

Slutsats

Kort sagt är Canon EOS 1D X Mark III den bästa spegelreflexkameran vi har testat. Även om den saknar bildstabilisator och borde haft en vinklingsbar skärm. Den har nämligen allt som en sportfotograf behöver och är ett stort steg upp från Mark II när det gäller autofokus (framför allt fokusspårning), videoegenskaper, bildhastighet (framför allt live-view) och batteritid. Och bildkvaliteten är oklanderlig. Även om den inte är något megapixelmonster. Med Mark III får du fler skarpa bilder med rörliga motiv än med föregångaren Mark II, och naturfotografer som inte låter sig avskräckas av tyngden kommer att kunna fotografera djur i flera dagar – och komma hem med ännu fler skarpa bilder. Mark III:S oförvanskade egenskaper uppfyller inte allas behov, men för målgruppen finns det ingen bättre spegelreflex just nu.