Sony är långt ifrån nybörjare i OLED-gamet. De lanserade världens första OLED-TV, XEL-1, redan 2007. Bara 11-tums skärm, 960 x 540 pixlar och ett pris på drygt 25 000 kronor innebar att den aldrig blev någon större succé. Sony har lyckats bättre med OLED-skärmar för professionellt bruk: toppmodellen BVMX300 används i dag som referensmonitor för många av de mest avancerade HDR-produktionerna. Priset är också ganska så proffsigt: vi snackar om en 30-tums 4K-monitor för den nätta summan 45 000 dollar!
A1-serien är däremot Sonys första riktiga OLED-storskärm för hemmabruk. Det handlar om en tvättäkta premium-TV med påkostat utförande och ljud, som i skrivande stund kostar 60 000 kronor för 65-tumsversionen. Sony har alltså inga ambitioner om att ta upp kampen med budget-OLED-skärmar som LG B6 i första taget. Detta är en flaggskepps-TV för kräsna, som är byggd för att ännu en gång sätta Sony på highend-kartan!
Design
Sony-skärmen är tveklöst snygg att titta på, med en svagt tillbakalutad, staffli-liknande design. Utan synliga högtalare och knappt någon inramning har den en väldigt minimalistisk framtoning som ändå utstrålar kvalitet. Rent utseendemässigt är det här definitivt en av årets läckraste TV-apparater.
KD-65A1 är däremot inte den mest praktiska att hänga på väggen. Det beror på att all elektronik, inklusive högtalare, anslutningar och väggfäste, sitter i själva foten som skärmen lutar på. Den är relativt tjock och innebär att skärmen sticker ut ett par centimeter från väggen.
Användning och finesser
Designmässigt är KD-65A1 definitivt en frisk fläkt bland alla tråkiga TV-skärmar. Ur den synvinkeln kan fjärrkontrollen verka lite tråkig och gammalmodig. Vi snackar om en traditionell tegelsten med många knappar. Bortsett från Netflix och Google finns det få snabbknappar. Sony har däremot stoppa i en mikrofon för röstkommandon. Observera att mottagaren för IR-signaler är monterad längst ned på skärmen och därför lätt kan blockeras.
Sony använder Android som gränssnitt i sina smarta TV-apparater och vårt testexemplar kom laddat med den färska versionen Android 7.0 (Nougat) som introducerar ett antal nya funksjoner. Användarupplevelsen påminner dock om förut och förmodligen måste vi vänta på Android 8.0 innan vi får se några dramatiska förändringar av grafik och menystruktur. Det största problemet med det nuvarande utseendet är huvudmenyn, som hamnar ovanpå allting och döljer innehållet du tittar på. Vi efterlyser en mer användarorienterad menyrad längst ned på skärmen, som den man hittar hos Samsung och LG. Jämfört med dessa känns Android fortfarande lite knöligt att använda.
Det märks att Sony-skärmen har blivit snabbare, och den har fått bättre kapacitet att växla mellan olika ingångar, appar och innehåll. Den kan ändå inte mäta sig med Samsungs QLED-modeller, som är riktiga blixtar på det här området. Sony-skärmen hade också en tendens att hänga sig och att frysa vid ett flertal tillfällen under testet. I slutändan tycker vi att användarupplevelsen sänker totalintrycket en smula.
Bildkvalitet
Med en OLED-panel från LG Display har Sony-skärmen alla förutsättningar för en hög bildkvalitet, och det är givet att prestanda ligger på en tämligen hög nivå. Den stora frågan är om Sony har lyckats skilja sig tillräckligt från LG och resten av konkurrenterna.
Eftersom alla OLED-paneler som LG levererar är snudd på identiska är det bildbehandlingen som utgör den största skillnaden. Här har Sony ett äss i rockärmen i form av sin kraftfulla videoprocessor, X1 Extreme. Den har en verktygslåda full av tricks för att förbättra bildkvaliteten, vilket vi av erfarenhet vet fungerar väldigt bra.
X1-processorn hanterar all bildbehandling, inklusive brusreducering, färgåtergivning, gråskala, ”tone mapping” av HDR-videomaterial och uppskalning av vanliga HD-sändningar till 4K HDR. Dessutom finns välkända finesser som MotionFlow-interpolering som jämnar till rörelser och Smooth Gradation som slätar till färgschatteringar.
Under testperioden har vi använt Sony KD-65A1 sida vid sida med LG OLED65E7V och det är ingen tvekan om att det finns fler likheter än skillnader mellan de två. Båda har de typiska kvaliteter vi förknippar med OLED, inklusive bottenlös svarta, utmärkt kontrast och fantastisk färgåtergivning oavsett betraktningsvinkel. Men det finns ett par skillnader också.
För det första har Sony märkbart mindre brus med vanligt TV-innehåll (HD-sändningar från Canal Digital parabol). Rörelserna är också mjukare, särskilt när kameran panorerar snabbt. KD-65A1 (med aktiverat MotionFlow) har en förmåga att bevara skärpan i rörelser medan LG är lite ryckig ibland. Skillnaden är inte enorm, men tillräcklig för att vi ska föredra Sonyn till vanligt TV-tittande och sport.
Sony-skärmen ser också superläcker ut med material på Ultra-HD Blu-ray, men presenterar HDR-videomaterial på ett lite annorlunda sätt än LG. De nya HDR-filmerna mastras med en maximal ljusstyrka på antingen 1000 eller 4000 nits, och eftersom ingen OLED kommer i närheten av detta ännu måste man göra en kompromiss mellan ljusstyrka och detaljer. Det är tydligt att Sony har tänkt lite annorlunda än LG: KD-65A1 har en generellt ljusare bild än 65E7V, men offrar några av de ljusaste nyanserna. LG har rent allmänt en något mörkare bild, men lyckas återge fler nyanser i ljusa områden. Det finns inget facit som bestämmer vad som är rätt och fel, men i praktiken upplevde vi att vi ofta föredrog Sonys version.
När vi byter till Netflix ser saker och ting lite annorlunda ut. Till skillnad från LG stöder inte Sony-skärmen Dolby Vision HDR-formatet (ännu). Detta är utlovat som en framtida firmware-uppdatering, men i skrivande stund är det alltså bara LG som stöder DV direkt ur kartongen, medan Sony får nöja sig med ”vanlig” HDR. Som vi redan har nämnt i vårt test av LG 65E7V är Dolby-standarden överlägsen när det gäller kontrastinformation från scen till scen. Det syns tydligt när man jämför de två skärmarna med klipp från Netflix-serien ”Iron Fist”, där LG både har ännu fler detaljer i mörka områden och mer ”tryck” i det vita – det bästa av två världar. I skrivande stund vi ännu inte vad Sony-skärmen kommer att kunna åstadkomma med samma format, men det är helt klart till LG:s fördel att deras TV stöder Dolby från början!
Ljudkvalitet
Sony-skärmens ljudsystem är så speciellt att det förtjänar ett eget kapitel. Sonys ljudtekniker har nämligen använt sig av själva OLED-panelen som högtalarmembran! Lösningen kallas för Acoustic Surface och är riktigt smart.
På baksidan av OLED-skärm sitter två akustiska ”aktivatorer” som vibrerar panelen i takt med ljudsignalen. För att klara av ett övertygande stereoljud driver höger och vänster aktivator var sin halva av panelen, medan basljudet återges av ett traditionellt subwoofer-element på baksidan.
Tekniken med små aktivatorer som vibrerar en större panel är långt ifrån ny, men såvitt vi vet är det första gången den används i en TV på detta sätt. Och det låter mycket övertygande: med högtalarna på baksidan skulle man kanske kunna förvänta sig en lite instängd och beslöjad ljudkaraktär, men inte den här gången! Ljudet kännetecknas av bra ”koppling” mellan vad man hör och vad man ser på skärmen. På samma gång finns en utmärkt fyllighet i basen, samt en kombination med fin klarhet i dialoger och ljudeffekter. Kort sagt, en välfungerande och innovativ lösning, inte minst eftersom den är så gott som osynlig.
Kalibrering av Sony KD-65A1
Sonys OLED-skärm har inte lika avancerade kalibreringsmöjligheter som LG. Utan tillgång till fullständig CMS-kontroll (Color Management System) finns det gränser för hur mycket man kan justera primär- och sekundärfärgerna. Vitbalanskontrollen har dessutom mycket grova steg, vilket gör det lätt att man justerar bort sig. Den goda nyheten är att TV:n ger mycket fina testresultat direkt ur kartongen och därför inte behöver korrigeras särskilt mycket!
Det är ingen tvekan om att japanen ligger hack i häl på sydkoreanen, och till och med överträffar LG på några områden.
Färgbalansen är snudd på snörrät och visar att Sony har en bra färgdekoder, som återger färgerna den tar emot utan att kladda till dem. Genomsnittlig delta-avvikelse efter kalibrering var rekordlåga 0,78 (att jämföras med 0,96 för LG).
Sony-skärmen ”trackar” också EOTF-kurvan relativt bra, men det är tydligt att den har något lägre maximal ljusstyrka än LG. LG-skärmen lyckas pressa ut hela 800 nits, medan Sony hamnar på cirka 650 nits och alltså offrar ett par av HDR-signalens ljusare nyanser till förmån för högre genomsnittlig ljusstyrka.
Slutsats
Med tanke på Sonys långa meritlista med fina TV-apparater hade vi höga förväntningar på KD-65A1 och de blir i stort sett uppfyllda. Sony-skärmen utmärker sig med ovanligt snygg design, en nydanande högtalarkonstruktion och framför allt den råläckra bildkvalitet vi förknippar med OLED. Kombinationen av utmärkta egenskaper gör detta till en ”vill-ha-TV” av sällsynt slag! Vi retar oss lite på Android-plattformen och hade gärna sett att Sony stödde Dolby Vision HDR utan att behöva vänta på nästa uppdatering. Ändå är det ingen tvekan om att Sonys OLED är en kandidat till årets highend-pokal!
