: Bang & Olufsen BeoLab 9

Jag sitter i favoritfåtöljen och förundras över vart stereon tagit vägen! Platsen som nyss ockuperades av ett par stora och fyrkantiga lådhögtalare, upptas nu nämligen av två vackra, mjukt böjda skapelser. De liknar inte något annat som stått i mitt vardagsrum tidigare. Om inte B&O hade berättat att de var högtalare hade jag knappt trott på det. Danskarnas senaste ljudkreationer ser egentligen mest ut som fyrtorn, där de ståtar med sina karaktäristiska aluminiumkalotter på toppen.

BeoLab bryter inte bara mot normer och regler när det gäller formgivningen. Även de tekniska specifikationerna är något utöver det vanliga. Men ändå är det nog ljudkvaliteten som kommer att trollbinda de flesta. Och det bästa av allt är att högtalarna kan ställas nästan var som helst – de låter lika bra när du sitter mitt i soffan som när du läser tidningen vid köksbordet!

Perfekt spridning
BeoLab 9:s storebror, och toppmodellen i serien, heter BeoLab 5 och är – hör och häpna – faktiskt en av världens mest sålda High End-högtalare. Det säger en hel del om styrkan i B&O:s varumärke, och kanske ännu mer om hur stora de har blivit när det gäller ljudkvalitet. BeoLab 9 har lånat mycket teknik från den prestigefyllda toppmodellen, men är en mindre version som fått mer kompakta mått. Och vi får inte heller glömma bort att de bara kostar hälften så mycket. Men hur mycket kan de teknologiska landvinningarna uträtta rent musikaliskt? En hel del…

Oavsett musiksmak så misstänker vi att de flesta kommer att tappa hakan över ljudkvaliteten som de nya B&O-högtalarna kan ge ifrån sig. Deras stora styrka är definitivt diskantregistret. Den speciella spridningslinsen längst upp fördelar de höga frekvenserna i perfekta 180 grader längs det horisontella planet, medan en betydligt snävare vertikal spridning begränsar reflektioner från golv och tak. På så sätt har högtalarna en förförande öppenhet och fokusering i diskantregistret, samtidigt som de minimerar lyssningsrummets negativa inverkan på musiken.

B&O har tagit tag i något som är de allra flesta högtalares stora akilleshäl: de låter förträffligt i ett visst begränsat område mitt framför högtalarna, men så fort du reser dig eller flyttar dig ut mot sidan så rasar ljudbilden ihop som ett korthus. Detta fenomen har gjort musiklyssning till en ganska så egoistisk form av underhållning, där de som sitter mitt i smöret får allt det roliga.

Men sådana problem slipper man lyckligtvis med BeoLab 9. Här går det utmärkt att röra sig i rummet och ändå uppleva att ljudbilden bevarar fokus och följer efter vart man än går. Detta kan tryggt sägas vara de första högtalarna jag har haft hemma som ger ett fint lyssningsintryck även när jag sitter i arbetsrummet och skriver väl valda ord om dem! Den synnerligen finkorniga och upplösta diskanten gör sitt för att ge liv åt ljusa röster och stränginstrument. Ljudbilden är gedigen, med en realism som ger en känsla av att musikerna är på plats rent fysiskt, mitt mellan högtalarna.

Akustisk anpassning
Jämfört med diskantelementet är mellanregistret och basen av det mer traditionella slaget, men det har minsann inte hindrat B&O från att göra ett par smarta drag även här. Medan toppmodellens kännetecken är den automatiska rumskorrektionen har BeoLab 9 en enklare, men ändå effektiv variant för att anpassa ljudet efter rummet. Med hjälp av en manuell omkopplare kan man anpassa basåtergivningen efter olika placeringar. Medan vägg- eller hörnplacering kan ge en förstärkning av basen, är det omvända ofta fallet vid fri placering. Med hjälp av tre förinställda lägen kan B&O-högtalarna enkelt ställas in efter valfri placering, och det hela fungerar förvånansvärt bra. Till och med i ett hörn bevaras basens precision och taktfasthet.

Basåtergivningen är kort och gott otroligt imponerande, särskilt med tanke på högtalarnas ringa storlek. Djupa orgeltoner får väggarna att vibrera, utan att vi hör det minsta tecken på oljud från baselementen. Trumslag levereras rappare, tightare och mer brutalt än vi någonsin hört från så små högtalare. Det går att spela kolossalt högt utan att de åstadkommer missljud av något slag. Vi lägger däremot märke till en viss dynamisk begränsning på höga volymer – närmare bestämt en säkringskrets som aktiveras när volymen blir för hög. Men då spelar vi redan tillräckligt högt för att kunna väcka döda, för att inte tala om grannarna.

Inget att klaga på?
Med gnistrande diskant och häftig bas ställs det höga krav på ett lika dynamiskt och frigjort mellanregister. Det är här BeoLab 9 kommer till korta jämfört med andra högtalare i prisklassen. Det speciella diskantelementet är värt sin vikt i guld och basåtergivningen är tveklöst mäktig, men det saknas lite engagemang i mellanregistret. Det är faktiskt lite tillbakadraget och hamnar lätt i skuggan av bas- och diskantregistrets energiska egenskaper.

Johnny Cash kittlar inte i magen lika mycket som vi hade velat. Kan det vara tygfronten som håller tillbaka röståtergivningen? På detta område har de stora BeoLab 5 en uppenbar fördel med sitt fristående mellanregister med samma spridningslins som diskanten. Kanske att det borde finnas en inställning även för mellanregistret?

Särdrag
Om vi skulle våga oss på en uppmaning till Bang & Olufsen så skulle det vara att de borde göra det enklare att använda högtalarna tillsammans med anläggningar från andra märken. I stället för vanliga RCA-kontakter använder de nämligen speciella DIN-kontakter för lågnivåsignalen från huvudenheten. DIN är på många sätt en död standard och används nu för tiden bara av ett fåtal tillverkare, inklusive B&O och Naim.

DIN-kontakten har visserligen också sina fördelar, eftersom den kan överföra en på/av-signal till högtalarna, men B&O har nog sina ”politiska” skäl till att använda denna kontakt. Den sätter nämligen effektivt P för att använda annan elektronik än från B&O som signalkälla. Det finns visserligen billiga adaptrar att köpa löst, men i BeoLab 9:s fall misstänker vi att B&O skulle tjänat på att skicka med ett par RCA- eller XLR-kontakter, så att man även kunde koppla in ”vanlig” elektronik på ett enkelt sätt. Ljudmässigt är högtalarna nämligen så bra att begränsningen helt klart ligger i B&O:s egna huvudenheter – samt de ovan nämnda, mycket spinkiga signalkablarna.

Med hjälp av en adapter lyckades vi koppla in en extern CD-spelare (Rega Apollo) till högtalarna, och det gav ljudkvaliteten ett lyft ögonblickligen. Basen blev stramare, diskanten med behaglig och till och med mellanregistret fick betydligt mer fyllighet och kropp. Kort sagt: en odiskutabel förbättring som troligen beror på att den åldrande huvudenheten BeoSound 3000 inte längre är senaste skriket när det gäller ljudkvalitet från CD. Lite mindre helgardering från B&O kunde med andra ord gjort BeoLab-högtalarna mer tillgängliga för ännu fler. Något att tänka på till nästa gång, B&O?

Slutsats
B&O har många kunder som tittar först och lyssnar sedan. Utseende och design – och framför allt märkesnamnet – går uppenbarligen före rena prestanda och ljudkvalitet för pengarna. Men i BeoLab 9:s fall behöver man inte oroa sig. Högtalarna låter verkligen lika bra som de ser ut, och med välvilja från hemmets inredningsarkitekt lär de nog kunna hitta till många välborgade hem. Inte bara hos designintresserade, utan också hos dem som sätter ljudkvalitet allra främst. Vi är i alla fall helt sålda…