: Ayre AX-5

Efter fyra par högtalare och flera veckor med Ayres integrerade förstärkare kom jag att tänka på salig Peter Walker, mannen bakom de ursprungliga Quad-högtalarna och en förstärkarkonstruktör med milt sagt egna uppfattningar om saker och ting. Walker ansåg nämligen att den perfekta förstärkaren skulle ha samma egenskaper som en sladd. Fast med volymkontroll. Med det menade han att förstärkaren skulle kunna öka och sänka spänningen och överföra mer ström till högtalarna, utan att signalkvaliteten och ljudet påverkades.

Walker utvecklade bland annat Current Dumping 1975, som effektivt eliminerade förvrängningen i förstärkarens utgångssteg med hjälp av en enkel felkorrigeringskrets. Som bekant uppstår det ofelbart förvrängningar när förstärkaren ska leverera mer ström och spänning, och Walker hävdade att han hade hittat på ett botemedel mot den sjukdomen. I och för sig måste jag medge att han delvis hade rätt, för jag har själv ägt både en Quad 405-2 med Current Dumping och ett par Quad ELS-63-elektrostathögtalare.

Enkel
Men Quad-högtalarna lät faktiskt bättre med andra förstärkare än Quads egna. Bland annat försökte jag med ett par tidiga modeller från Electrocompaniet, en integrerad Luxman i klass A samt en Nakamichi. De hade relativt olika konstruktionsprinciper – och lät inte oväntat helt olika med Quad-högtalarna. Med andra ord: de påverkade i hög grad min uppfattning om ljudkvaliteten, och påverkade således också musikupplevelsen.

Precis som Ayre AX-5 kommer att göra. Det är en integrerad 125-watts stereoförstärkare som är plundrad på funktioner men har ännu en variant av Walkers tes om att en förstärkare ska uppföra sig som en sladd. Fast med förstärkning.

Kanske är det därför AX-5 saknar funktioner som man tar för givet nu för tiden. Den har nämligen inte en endaste digitalingång. Inte ens USB. Och ingen skivspelaringång heller. I stället är den uteslutande försedd med analoga ljudingångar. Både balanserade med XLR-kontakter och vanliga obalanserade. Fast det är ju inte alls samma sak som att den är lika enkelt konstruerad som en sladd med förstärkning!

Explosiv dynamik
Förstärkaren har nämligen lånat teknik från Ayres highend-förförstärkare KX-R och effektförstärkarna i Reference-serien, MX-R och VX-R. Volymkontrollen sitter alldeles intill utgångssteget och har mekaniska Shallco-kontakter i rent silver. Det betyder att du hör en knäppning varje gång du ändrar volymen. Den har också ett helt diskret (utan integrerade kretsar i signalvägen) och helbalanserat förstärkarsteg, separat jord samt inbyggt strömfilter till nätkabeln. För att bara nämna något av allt på den långa listan över tekniska lösningar som finns där för att AX-5 ska släppa genom mer musik till högtalarna.

Är det något den här förstärkaren briljerar med så är det upplösning, transparens och dynamik. Den låter som en mycket kraftigare förstärkare än de 125 wattarna ger en antydan om – ska du överträffa den måste du upp till Musical Fidelitys massiva M6 500i, som med sina 500 watt per kanal krossar de flesta integrerade förstärkare. Även AX-5.

Ayre-förstärkaren kan dock något som få konkurrenter mäktar med. Den kan trolla. Åtminstone känns det så. Jag kan inte minnas när jag senast hörde en integrerad förstärkare som skakade om musiken på samma sätt. För mig kändes det som om alla inspelningar var purfärska, nästan live om du så vill. Ta till exempel Calexicos livekonsert från Bryssel. Inte alls någon pärla rent ljudmässigt, men genom AX-5 förvandlades den till en skinande upplevelse, där mässingsblåset fick målarfärgen att flagna på väggarna när jag spelade ordentligt högt.

Dynamiken är så explosiv att jag fick tårar i ögonen när jag spelade ”Allegro con brio” från Leif Ove Andsnes Beethoven-tolkningar. Det eleganta pianots silkeslena textur lullade in mig i en romantisk stämning som The Mahler Chamber Orchestra ryckte mig ut ur. Den enorma dynamiska kontrasten gällde oavsett vilka högtalare jag använde. Små högtalare från Audiovector och Dynaudio växte rejält med uppgiften och ett par golvare från Piega lät nästan som en PA-anläggning med AX-5 bakom ratten. Riktigt magiskt blev det med Focal Diablo Utopia (test är på gång). Transparensen som den kombinationen skapade gav mig plötsligt en detaljrikedom i inspelningar som Keith Jarrett trio live från Montreux – och Bob Dylans ”Oh Mercy” på vinyl – som jag bara hört låta bättre med kombinationen Martin Logan Montis elektrostater och Ayre KX-R och VX-R.

Balansen är perfekt. Från den superstrama och expansiva basen, som går så djupt att det känns som om högtalarna når en extra halv oktav ner i basregistret, till den distinkta och luftiga diskanten. Personligen gillar jag mer värme i mellanregistret, som från en McIntosh-förstärkare, men jag måste erkänna att AX-5 är mer neutralt balanserad. Ingen annan integrerad jag har testat, möjligtvis med undantag av Gryphon Diablo, lyckas spänna upp en lika tredimensionell ljudbild med så mycket djup och dynamik. Här hör du faktiskt mer musik eftersom inspelningen atmosfär bevaras bättre än med andra förstärkare. En bragd, faktiskt, och enligt min åsikt en av de viktigaste parametrarna för att få musik att upplevas som realistisk. I synnerhet klassiska konserter inspelade i konsertsalar, och operor, där Ayre-förstärkarens rumskänsla gränsar till magi.

Kritiska öron kommer att sakna den fylliga värmen från en McIntosh-förstärkare, eller den mjuka finessen en Burmester ger musiken, men jag tror att AX-5 är det mest neutrala alternativet av de tre. Det är svårt att hitta något att sätta fingret på. Den totala kontrollen i basen och den explosiva dynamiska kontrasten finns i andra förstärkare. Men jag kommer inte på någon integrerad – inte ens Krell FBI – som lyckas kombinera muskler och finess på samma utsökta sätt som Ayre AX-5.

Gör guld av gråsten
Om man sätter värde på en neutral utgångspunkt, inte är rädd för extrem dynamisk kontrast och inte bryr sig ett dyft om digitala ingångar, är detta förstärkaren som bör stå överst på önskelistan. Den lyfter ljudkvaliteten i varje högtalare och lämnar lyssnaren med halvöppen mun, dreggel i mungipan och glödande öron. Billig är den inte, särskilt inte med tanke på att den saknar DAC, men sättet på vilket den förför lyssnaren kan leda till ett lyckligt samliv med en förstärkare som kan trolla fram guld ur gråsten.

Jag är säker på att Peter Walker skulle ha hållit med. Ayre AX-5 uppför sig precis så som han ville ha det.