test: Martin Logan Impression ESL 11A

De kallar den Masterpiece-serien, och det är en träffande beskrivning. För amerikanska Martin Logan har aldrig gjort bättre högtalare, åtminstone inte av den här typen.

Högtalartypen vi pratar om är en sällsynt variant av två väldigt olika tekniker att skapa ljudvågor på, men när allt klaffar skapar det nästan chockerande realistiska ljudupplevelser.

En fjäderlätt duk i kombination med två kraftfulla baselement låter som ett recept på katastrof, men här fungerar hybridlösningen så nära optimalt som man kan komma.

Konventionella högtalare har ett eller flera element, där en spole rör sig i ett magnetgap och förflyttar ett konformat membran, men en hybridhögtalare har olika sorters element.

I det här fallet betyder det ett 112 cm långt, välvt elektrostatmembran som är utsträckt på en ram, plus två 20 cm stora baselement med membran av aluminium som sitter i två kammare i botten av högtalarna.

De båda baselementen har var sin förstärkare på 275 watt, vilket underlättar bördan för förstärkarens man kopplar in. Som bara behöver driva elektrostatelementet, inte baselementen.

Martin Logan Impression ESL11A heter den, och det finns nästan inga liknande högtalare. Utom de från Martin Logan själva. De har flera hybridhögtalare med samma typ av teknik.

Men det är bara Masterpiece-serien som kombinerar aktiva basar med elektrostater och automatisk rumskorrektion. Ja, du läste rätt. Rumskorrektion. Mer om det om en liten stund.

Impression är av fyra modeller i serien, och den billigaste som har aktiva basar. De närmaste konkurrenterna är kanske Dynaudio Confidence C2, System Audio SA Pandion 50, Focal Sopra No2 och Piega Coax 90.2.

Men ingen av dem liknar den här.

 

Det bästa av två världar

Med två aktiva baselement som tar hand om registret från 29 till 300 Hz, och ett 112 x 28 cm elektrostatelement som sträcker sig upp till 23 kHz, får man både en mäktig basdynamik och en viktlöshet och extrem detaljrikedom.

Högtalarna ser inte ut som andra högtalare heller. De är 155 cm höga eftersom det stora elektrostatmembranet behöver en stor yta för att täcka ett brett frekvensområde. Membranet är en tunn film som är uppspänd på en vertikal båge med perforerade poler på fram- och baksidan.

Membranen strålar ut musiken bakåt också, så det ”läcker” ljud från baksidan. Så man måste se till att avståndet från högtalarna till bakväggen är detsamma för höger och vänster kanal.

 

Aktiv bas

Membranytan på 3136 kvadratcentimeter är inte tillräckligt stor för att flytta tillräckligt med luft vid låga frekvenser. Två baselement i vad som bäst kan beskrivas som en inbyggd subwoofer tar hand om de lägsta frekvenserna.

De är byggda ganska så snarlikt baselement i vanliga subwoofrar. Med lång slaglängd och 20 cm stora aluminiummembran som tål kraftiga tryck. Elementen spelar i var sin kammare, och en 275-watts förstärkare till var och en av dem gör baslådan till en aktiv konstruktion.

Rumskorrektion

De två basarna – en på framsidan och en på baksidan – kan regleras +/–10 dB under 75 Hz, och mellanbasen kan regleras +/–2 dB för att man ska kunna anpassa basresponsen efter placeringen i rummet.

Men det går också att använda rumskorrektion för att anpassa basen i högtalarna efter rummet.

De är förberedda för Anthem Room Correction, som kräver en Windows-dator med ARC-programvara, en mätmikrofon på stativ inkopplad till en PC och med USB till högtalarna. Allt detta är naturligtvis extrautrustning, men räkna med att butiken tar hand om kalibreringen.

Det fungerar ungefär som rumskorrektionen i en hemmabioförstärkare. En signal skickas genom högtalarna och upprepas med mikrofonen på olika ställen. Förslagsvis i närheten av där man brukar sitta i soffan. Sedan laddas korrigeringarna upp till högtalarens 24-bitars DSP-krets.

En omkopplare på baksidan sätter på och stänger av ARC-korektionen så att man inte är låst till kalibreringsresultatet.

Resultatet av kalibreringen är häpnadsväckande.

 

En fest

Med måttband och vattenpass ställde jag högtalarna i rummet exakt efter instruktionsboken. De smala elektrostaterna har ungefär 30 graders spridning och jag fick bästa balans i ljudet när jag vinklade dem svagt inåt och ställde dem så att de stod nästan 90 grader ut mot sidorna från lyssningsplatsen.

De två baselementen trycker till rejält och jag var tvungen att dämpa basen en smula med potentiometrarna på baksidan. Då lät det alldeles praktfullt, med hinkvis med detaljer och en sällsynt grad av luftig viktlöshet. Det är något speciellt med lätta elektrostatelement.

Någon hörbar förvrängning finns inte, och klangen är inte färgad eller betonad på något sätt.

Högtalarna sparkar ifrån sig seriöst i basen. Trummor och kontrabasar nästan känns i kroppen och är man inte noggrann med justeringarna så kan det bli för mycket av det goda. Klangen från storheter som Charlie Hadens, Gary Peacocks och Arild Andersens kontrabasar fick väl mycket värme och fyllighet. Bastonerna staplades liksom på varandra.

 

Men det var tills vi körde en ARC-kalibrering av basresponsen i rummet.

Då blev basen renare och balansen föll på plats. Kontrabasar fick bättre fokus i ljudbilden, det var mycket enklare att få med rumskänslan från inspelningsstudion eller konsertlokalen. Det hjälpte även i mellanregistret.

De lägsta oktaverna från en konsertflygel blev bättre definierade. Jag har hört Keith Jarretts Köln-konsert otaliga gånger, men aldrig så levande som här. Högtalarna släpper igenom mer information, och små nyanser som precis är hörbara återges tydligt.

Den gamla Decca-inspelningen med Luciano Pavarotti och Mirella Freni i La Boheme får nytt liv genom elektrostaterna. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag aldrig har hört akustiken på inspelningen lika glasklart som genom ESL 11A. Helt enkelt magiskt!

Ta till exempel Leonard Cohen. Det känns som att mannen har återuppstått och står mitt på golvet. Den djupa rösten ger mig gåshud, så naturtrogen låter den.

Basåtergivningen hänger ihop mycket bättre här än med någon annan hybridhögtalare jag har lyssnat på, och jag är säker på att den går mycket djupare än vad som specas. På samma gång är djupet extremt i musiken. Det finns så mycket ny information i inspelning efter inspelning, och högtalarna gör ett fenomenalt jobb med att återge instrument med realistisk skala.

De har egenskaper som Piega Coax 90.2 och Dynaudio Confidence C2 också besitter, men Impression ESL 11A har bättre fokus, med bättre mikrodynamisk kontrast, låter mer neutralt och spelar överlägsen bas.

 

Slutsats

Martin Logan Impression ESL 11A glider in rakt på topp-10-listan över de bästa högtalarna jag har hört. Få är bättre på att återge musiken levande, och inte minst röster. De spelar inte högst eller tuffast, men mer levande och trovärdigt än det mesta annat jag har testat. Behöver man mer räckvidd i basen så finns det två större versioner, men jag tror att ESL 11A är den gyllene mittpunkten i Masterpiece-serien. Sällan har ett namn varit mer träffande.