Recension: Westworld, säsong 3

En av våra stora seriefavoriter är tillbaka och ännu en gång lyckas Westworld både överraska och underhålla.

Vad är verkligt?

När den varit som bäst har Westworld på ett övertygande sätt lyckats ställa de riktigt stora frågorna. Varför lever vi? Vad är skillnaden mellan medfödd och inlärd (konstlad) kunskap/erfarenhet? Vad är egentligen verkligt? Vad händer om maskinen blir smartare än sin skapare? Och framför allt, har vi egentligen någon fri vilja?

Frågor som – i synnerhet i vår tid med falska nyheter, sociala medier, trollfabriker och kreativa algoritmer – har blivit skrämmande relevanta.

I den tredje säsongen ändrar historien och stämningen riktning ännu en gång, och är ett rejält, och vågat, lyft från föregående säsong.

https://www.youtube.com/watch?v=pDJbFA32_QY&t=4s

Lekplats för rika

Utgångspunkten för Westworld (2016) är kortfattat att de rikaste av de rika kan vältra sig i en överdådigt lyxig och realistisk ”nöjespark” där allt utspelas i vilda västern och där samtliga värdar är androider/robotar – konstgjorda människor som är så naturtrogna att det är omöjligt att se skillnad på dem och riktiga människor.

I parken kan man leva ut sina innersta lustar, men också de mörkaste och mest extrema, till exempel ha sex med ett helt gäng värdar och sedan skjuta dem i småbitar efteråt – just for the fun of it! Och gästerna kan inte bli skadade. Dagen därpå är värdarna reparerade och deras hjärnor nollställda, redo för en ny dags ”förlustelser”.

I den andra säsongen hade flera av androiderna gradvis utvecklat en egen vilja och slog tillbaka mot sina skapare. Den säsongen började mycket lovande men slutade som en besvikelse, både onödigt kaotisk och konventionell.

Nu har upprorsledaren Dolores (Evan Rachel Wood) kommit ut i den verkliga världen och letar efter upprättelse, rättvisa och hämnd. Året är 2050 och vi får följa en bitter Dolores på jakt efter sina skapare.

Fulländad

Det har gått två år mellan varje säsong av Westworld, vilket också syns på den mäktiga kostsamma produktionen – här har det inte snålats in på något.

Den allvarliga och dystra stämningen är som hämtad från Blade Runner och Blade Runner 2049, men vi befinner oss inte i den neonfärgade slummen i LA, utan i en läcker och högteknologisk framtid, ren och snygg, som domineras av stål och glas.

Men även om fasaden är mer polerad så är bakgrunden verkligen inte mindre dyster än i de två science fiction-klassikerna.

Big data, gigantiska globala företag, övervakning, missbruk av sociala medier och dolda algoritmer står i centrum för Dolores hämnd. Har människan någon fri vilja, eller är det bara som vi tror? Och vad skiljer egentligen en högt utvecklad artificiellt intelligent person från en ”riktig” människa?

Dolores och hennes lärjungar

Dolores försöker alliera sig med andra förrymda samt nykomlingen Caleb (Aaron Paul), en desillusionerad soldat som letar efter en ny mening i livet. I Dolores hittar han en bundsförvant i sin frustration och alienering. Tillsammans slår de tillbaka och resultatet är en visuell actionfest.

I den riktiga världen träffar Dolores på gamla bekanta, till exempel Bernard (Jeffrey Wright), en av hjärnorna bakom de konstgjorda människorna, och Maeve (Thandie Newton), en annan android som numera styr sig själv. Frågan är om de tänker ”ligga lågt” eller vara med på Dolores revolution – är man sig själv närmast eller villig att bidra till den större gemenskapens bästa?

Upp dyker också ännu en gång handlingens mörkaste, och mest mystiska, antihjälte: Man in Black. Fantastiskt gestaltad av legendaren Ed Harris, som under två säsonger har lagt grunden för ett thrillermoment om vad som egentligen ligger bakom skapandet av den konstgjorda Westworld-världen.

Fräsch och aktuell

Handlingsgreppen som har tagits i den tredje säsongen gör serien mer dagsaktuell, relevant och desto mer spännande. Den är långt ifrån lika filosofiskt och trevande som den första säsongen, nu får vi se en mer konventionell thriller, läckert inpackad i en nära framtidsvision ackompanjerad av häftiga actionscener, en fängslande sci-fi-historia och enastående skådespelare.

Förutom den enigmatiske Man in Black är det ännu en gång Dolores Abernathy som är seriens intressantaste person. Hennes förvandling från naiv, långhårig bondflicka, i passande lång klänning, som dag in och dag ut utnyttjas av parkens gäster, till stenhård protagonist som tar sitt öde i egna händer, är själva hörnstenen i serien. Först framstod hon som ”flickan från landet”, nu tvekar hon aldrig en sekund och har full kontroll över sina känslor när hon sparkar skurkarna hårt i sin långklänning!

Detta är kvinnornas säsong rakt igenom: Dolores, Maeve och Charlotte (Tessa Thompson) är i centrum för den ofrånkomliga förändringen av det korrupta samhället. Under tiden förtärs Man in Black av ånger och förvirring efter att han skjutit sin egen dotter (Katja Herbers).

 

Vem lurar vem?

Vi får se ett kallt och härligt cyniskt skådespel som är förklätt till ett olösligt (?) pussel. Inte alltid lika lättsmält, men starkt beroendeframkallande och nästan förföriskt hypnotiserande. Westworld har dessutom lyckats med något som få TV-serier gör: att förnya konceptet och berättelsen från säsong till säsong – den här vändan möjligtvis lite för långt i konventionell riktning, men mycket hellre det än att ”trampa vatten” i säsong efter säsong.

Ibland blir serien lite för smart för sitt eget bästa, alla trådar blir inte lika enkla att följa och en del beteenden känns en aning långsökta. Men summa summarum är Westworld en av de bästa och mest fascinerande serierna du kan strömma i dag, och om du är ett fan av dystopisk sci-fi och grubblar över den snabba utvecklingen av konstgjord intelligens så har du 10 timmars toppunderhållning framför dig. 5 stjärnor.

Recensionen bygger på de första 4 avsnitten (av 8). Det första avsnittet kan strömmas från HBO Nordic 16 mars.