Recension: Westworld, säsong 1

Steg för steg kommer forskarna allt närmare det utopiska: att skapa artificiell intelligens. I alla tider har sci-fi-författare varit fascinerade av om artificiell intelligens kan utveckla känslor, empati och fri vilja – och vad händer om maskinerna så småningom blir smartare än sina skapare? Sådana existentiella frågor har varit temat i klassiker som Blade Runner, A.I., The Island, I, Robot och Ex Machina.

År 1976 kom långfilmen Westworld med Yul Brynner och James Brolin i huvudrollerna. Manuset byggde på boken med samma namn och var författat av ingen mindre än Michael Crichton. Nu har Star Wars-regissören JJ Abrams producerat en av årets absolut mest omtalade TV-serier, baserad på Crichtons bok. Efter fyra avsnitt är vi fast!

Lekplats för de rika

Crichton gav ut boken i nådens år 1974 och det ryktas att Abrams har lekt med tanken på en filmatisering/TV-serie i mer än 20 år. I Westworld möter vi den geniale och excentriske vetenskapsman Ford (Anthony Hopkins) som har bestämt sig för att skapa den ultimata lekplatsen/”nöjesparken” för de allra mest förmögna. En värld där de superrika kan uppleva den gamla vilda västern så realistiskt att det är som att resa i en tidsmaskin.

Ute i den amerikanska vildmarken har Ford och hans mystiska ex-kollega Arnold byggt en naturtrogen kopia av vilda västern. Där finns den lilla staden med den klassiska baren, sheriffen, horhuset och alla arketypiska skurkar. Vad som skiljer nöjesparken från alla andra, bortsett från priset, är att alla ”värdarna” är artificiella människor. Robotar från A till Ö, men så realistiska att det är omöjligt att skilja människorna från maskinerna. Hela världen övervakas av ”parkvakterna”, som ett slags koreograferad värld à la The Truman Show.

Innan du går in i fantasivärlden får du klä dig i tidsriktiga, specialgjorda kläder, med hatt och pistoler. Sedan kan du leva livets glada dagar, festa, dricka och ha sex med (robot)värdinnor. Och om du vill kan du skjuta vilt omkring dig och döda så många ”värdar” du vill. För de är ju bara programmerade robotar – eller?

 

Fusion

Westworld är något så originellt som en fusion mellan modern science-fiction och klassisk, stereotypisk western. I början är det omöjligt att skilja på fiktion och verklighet, eftersom serien skapar en atmosfär som dryper av antydningar och karaktärer som har en dold agenda. Och det fungerar skrämmande bra.

I ena ögonblicket befinner vi oss mitt i en vilda västern-film med jakt på mördare och hästtjuvar, i nästa får vi se blomstrande kärlek mellan småstadens sötaste kvinna, Dolores (Evan Rachel Wood), och den modigaste cowboyen, Teddy (James Marsden).

Serien är bäst i de fascinerande dialogerna mellan skaparna och deras robotar, där de funderar över livet, vem de är och vad det är som händer. Allt är ett spel där skaparna försöker få ut så mycket information som möjligt ur sina ”undersåtar”, där de har alla svaren men ofta blir förbluffade över vad de får höra. Har robotarna plötsligt utvecklat en egen fri vilja?

Chefsprogrammeraren Lowe (Jeffrey Wright) har just kört en uppdatering på samtliga av värdarna när plötsligt flera av dem börjar bete sig oförutsägbart och tycks ha minnen från sina tidigare ”liv”. Kaos börjar bryta ut i paradiset.

Komplexa karaktärer

Ärevördige Sir Anthony Hopkins är som självaste John Hammond i Jurassic Park. Han har skapat sin perfekta värld där han tror att han har fullständig kontroll och där ingenting kan gå snett. Att likheterna mellan dem är så många är inte alls någon slump, det är nämligen Michael Crichton som skrivit båda böckerna.

Förutom Ford är serien proppfull av komplexa och intressanta karaktärer. Vi möter en sadistisk – och mystisk – Ed Harris som inte skyr några medel i sin jakt efter den stora hemligheten som nöjesparken döljer. Dolores drömmer om annat och bättre liv långt borta från där hon bor nu. Men det blir aldrig någonting av drömmen, eftersom hon varje dag vaknar med ett återställt minne, och det enda hon minns är vad som programmerats in i hennes artificiella hjärna.

En av de mest fascinerande sakerna med Westworld är att alla robotar är övertygade om att de är 100 % vanliga människor och inte har någon aning om att de bara är styrda karaktärer i ett underhållningsspel där deras ”kroppar”, tankar och känslor utnyttjas å det grövsta. Och även om frågan inte är uttalad så är det en klar underliggande ton i serien huruvida detta är acceptabelt rent etiskt.

Dessutom ser det ut som om allt har kostat lika mycket som halva ukrainska BNP:n. Specialeffekterna är av yppersta klass, rekvisitan och western-känslan är i allra högsta grad närvarande och foto, klippning och dramaturgi är inte sämre än i något av det bästa vi har sett på vita duken.

Stjärnteam

Till Westworld har Abrams och co. fått med sig ett gäng stjärnor som skulle ha varit otänkbart att samla i en TV-serie för tio år sedan. Längst fram står Hopkins som en av seriens mest fascinerande personer, och den gamle mästaren missar som vanligt inte. Och även om gammal visserligen är äldst så är Ed Harris skrämmande genial som den mystiske ”The Man in Black”. Seriens huvudperson, och en av de klart mest intressanta karaktärerna, spelas av den begåvade Evan Rachel Wood som Dolores, med sig har hon sitt hjärtas utvalde, Teddy (James Marsden).

Jeffrey Wright och vackra Thandie Newton tillför ytterligare pondus till den imponerande skaran skådespelare.

Glädjande nog är även Skandinavien representerat, i form av danska Sidse B. Knudsen som VD för nöjesparken och norska Ingrid B. Berdal som hämndgirig och råbarkad cowgirl-mördarmaskin. Båda starka och komplexa karaktärer.

Årets bästa?

Vi har sällan sett något så bra på TV som Westworld. Men helt utan brister är den inte. Den ”Groundhog Day”-aktiga plotten kan kännas lite för enformig ibland och handlingen hänger inte alltid ihop riktigt. Men på det stora hela är det bara små skönhetsfläckar.

Med stor sannolikhet bevittnar vi här årets bästa och mest intressanta TV-serie. En serie som inte bara lyckas underhålla utan också ställer tankeväckande frågor om moral, etik och var gränsen går för artificiell intelligens och fri vilja. Dessutom är den vansinnigt spännande och har rakt igenom en ryslig och mystisk underton, så att du inte riktigt vet vad du kan förvänta dig. 6 solklara stjärnor!

Ljud- och bildkvaliteten är precis som vanligt mycket bra från HBO, även om den inte matchar de läckraste 4K-serierna från ärkerivalen Netflix. Westworld har premiär den 3 oktober på HBO Nordic.