Recension: Tunnelen

Den norska filmfloran börjar bli relativt bred i genren som är amerikanernas hemmabana: katastroffilmer. Vi har redan sett ett enormt bergsskred, med efterföljande flodvåg, i Bølgen (Vågen), följt av en massiv jordbävning som jämnade Oslo med marken i Skjelvet (Skalvet). I Tunnelen utspelar sig katastrofen på ett ställe som det finns gott om i Norge: långa vägtunnlar.

Det finns tusentals sådana tunnlar i Norge, många av dem utan annan säkerhetsplanering än att man får rädda sig själv så gott det går om katastrofen skulle vara ett faktum – och katastrofen inträffar (naturligtvis).

https://www.youtube.com/watch?v=9_s2vAAlrYI

 

Det är bara ett par dagar före julafton på den lilla landsbygden där Stein (Thorbjørn Harr) och hans dotter Elise (Ylva Fuglerud) försöker få ordning på livet igen efter att mamman i huset dött av cancer. Friktionen mellan far och dotter är uppenbar, den ömma punkten är pappas nya flickvän. Stein är en del av katastrofberedskapen och kallas ut till en (till synes) oskyldig rökutveckling i en nio kilometer lång tunnel – vad han inte vet är att hans dotter är fångad inne i berget.

Har man sett den smått töntiga (men absolut underhållande) actionfilmen Daylight, med Sylvester Stallone som handlingskraftig hjälte när en av de trånga tunnlarna under Hudsonfloden kollapsar, så vet man lite av vad man kan förvänta sig. Men eftersom vi befinner oss i det lugna Norge så är Stein naturligtvis ingen Hollywood-hjälte à la Stallone, utan en sansad, gladlynt familjefar som försöker göra det rätta och som bryter gränser för att försöka rädda det käraste han har.

Actionscenerna håller tyvärr inte samma intensiva och realistiska nivå som motsvarande filmer från Hollywood, och dessutom finns det lite för få av dem. Däremot är det direkt obehagligt klaustrofobiskt att se räddningsmanskapets, och de instängda civilas, desperata kamp mot sin egen skräck, rök, lågor och mörker i jordens inre.

Harr och Fuglerud har ett övertygande och känslomässigt gripande samspel och är definitivt filmens starkaste kort. Flera av de andra personerna blir endimensionella och överdrivna, speciellt känns den dumma finansmannen (från Oslo!) som fastnar i berget i sin Tesla och ger sin son en avhyvling sonen, bara korkad. Ivar, en frivillig brandman i tonåringsbrunst är också over-the-top.

 

Gediget foto och jordnära karaktärer, plus en handling som vi verkligen kan relatera till och tro på, lyfter Tunnelen från mängden av genomsnittliga katastroffilmer. Om man hade lånat in lite amerikansk expertis till actionscenerna, pustat lite på historien och (innan inspelningen) tagit livet av en del av karaktärerna, hade detta kunnat bli en riktig höjdare.

4 nagelbitande stjärnor till en film som också betonar hur viktig (i dessa pandemitider) det är med en bra beredskapsplan.