Recension: True Detective, säsong 3

Serieskaparen och manusförfattaren Nic Pizzolatto blev nästan geniförklarad efter den otroligt imponerande och skakande bra TV-serien True Detective 2014. Fallet från tronen blev desto större när han gav oss den föga tillfredsställande uppföljaren 2016.

Cold case

Efter den andra säsongen, som gick vilse bland klyschor, stereotyper och för många bihistorier och -karaktärer, var det tyst som i graven från HBO:s sida angående en eventuell tredje säsong med Pizzolattos deckarkoncept. Lyckligtvis fick hans kreativa sinne en ny chans – och nu går historien till hans ursprungliga koncept.

Precis som med ringrävarna Woody Harrelson och Matthew McConaughey i första säsongen är det återigen ett cold case ska gås igenom med fräscha ögon. Vi hoppar in i handlingen 1990, när den erfarna polisutredaren Wayne ”Purple” Hayes (Mahershala Ali från House of Cards) återigen måste berätta om ett fall han ledde 1980 när två barn försvann från en liten stad i Arkansas.

Emellanåt hoppar handlingen elegant fram till 2015 där vi möter den pensionerade, lätt demente Hayes som intervjuas av en TV-kanal i samband med en cold case-dokumentär (!) om försvinnandena. Tidshoppen fungerar överraskande bra genom att vi som tittar måste fråga oss hur mycket vi kan lita på dagens Hayes – som för övrigt är imponerande snyggt sminkad.

https://youtu.be/btoZfxs0pE0

Sanningssökande

Hayes är en lätt desillusionerad Vietnamveteran som tar dagarna som de kommer och inte har något egentligt liv utanför polisen – men han söker alltid efter sanningen, även om den (något oortodoxt) måste slås ur någon som har ofredat ett barn. I ’Nam var han den stora spanaren som i ensamt majestät traskade runt i veckor i den vilda djungeln och letade efter gömda fiender. Dessa dramatiska sidor får vi en inblick i i det intensiva fjärde avsnittet. Som polis jagar Hayes sanningen med samma intensitet.

Det stora ärret på den amerikanska själen, Vietnamkriget, går som en röd tråd genom den tredje säsongen. Majoriteten av Hayes kollegor, inklusive den lätt buttre Roland West (Stephen Dorff), är krigsveteraner, och många av de misstänkta i polisutredningen har varit direkt och/eller indirekt påverkade av det meningslösa kriget. Kriget vilar som en mörk skugga över det smått nedgångna samhället och den fattiga delen av staden som de försvunna barnen kom från, där det finns sociala problem och äktenskap i upplösning – och där läraren Becca (en utmärkt Deborah Ayorinde) skiner som en lysande ängel bland allt det meningslösa.

Förutom Vietnamsyndromet är ras ett underliggande tema, det är uppenbart att erfarne Hayes inte har samma auktoritet inom polisen just på grund av hans hudfärg. Det nämns aldrig och berättas bara med bred pensel, men är en ständigt bakomliggande faktor.

Hela denna komplexitet i en karaktär får Mahershala Ali fram på det mest eleganta och naturliga sätt. Han har ett stoiskt lugn, spelar inte med stora gester och rörelser utan får fram alla nyanser av personen på ett subtilt sätt. En prestation på samma nivå som McConaugheys i den första säsongen.

Sydstaterna

Efter att Pizzolatto gått vilse bland neonljusen i LA återvänder han i säsong 3 till rötterna: hans egna sydstater. Merparten av den första säsongen utspelade sig i den fuktiga och öde landsbygden i Louisiana, nu har vi flyttat till den torrare delen av sydstaterna: Arkansas. Ännu en gång spelar landskapet, kulturen och folket en av huvudrollerna i hans thrillerdrama. Vi befinner oss i redneck-land, med en överväldigande republikanvänlig befolkning, som är skeptisk till all inblandning från storstaden och federal polis.

En del av landet som har slående natur som det, bokstavligt talat, är lätt att gå vilse i, där kamerorna (Germain McMicking) har en möjlighet att svepa över det överväldigande landskapet och ensamheten tar plats i mannen och hans själ.

Allt går lite långsammare i söder än i norr, vilket Pizzolatto bekräftar med sin saktmodiga stil där han låter karaktärerna och handlingen växa fram. Det är verkligen inte ett avsnitt av CSI Miami vi tittar på, det är den välskrivna dialogen, mellan män med ärrade själar, som driver handlingen framåt.

Tredje säsongen av True Detective får oss inte att tappa andan lika mycket som vi gjorde när vi såg den enastående första säsongen, och den är inte heller lika uppfriskande originell, men säsong 3 är en helvetiskt välberättad kriminalhistoria med äkta människor, enastående skådespelare, intelligent dialog, vackert foto/klippning och en ständigt obehaglig, krypande spänning. Vi belönar den stora comebacken med 5 stjärnor.

Pizzolatto har hela tiden sagt att han planerat för tre säsonger av True Detective, med olika uppsättningar huvudroller. Efter säsong 3 vill vi ha ännu mer!

Episod 1 kan strömmas från HBO Nordic från 14 januari. Recensionen bygger på de första fem avsnitten (av sammanlagt åtta).