: Transformers – Age of Extinction 3D

Den fjärde filmen om leksaksbilarna som kan bygga om sig till gigantiska stridsrobotar går i exakt samma fotspår som sina föregångare, med ett enkelriktat fokus på enorma effekter och häftiga metalljättar som mosar varandra och intilliggande byggnader. Men efter den upplyftande tredje filmen handlar det den här gången mest om hur man kan höja marknadsvärdet för Transformers-leksakerna och -franchisen. Och hur bättrar man på försäljningen av Transformers-leksaker bland ett par miljarder asiater? Jo, man förlägger minst halva filmen till Kina!

Efter slaget i Chicago (Transformers – Dark of the Moon) har uppenbarligen ”någon” i CIA bestämt sig för att utrota samtliga Transformers en gång för alla, plötsligt är nämligen både Decepticons och Autobots våra fiender. Synd bara att man har valt att allierar sig med en ännu värre fiende, en som gör att Jorden står på randen till Domedagen. Det visar sig att Megatron trots allt inte dog i förra filmen, han har väckts till liv av (den gode?) affärs-/vetenskapsmannen Joshua Joyce (Stanley Tucci).

Men någon borde ha viskat goda råd i regissörens (Michael Bay) öra och berättat att en film tjänar på en dramaturgisk utveckling. Här är det nämligen plattan i mattan från början till slut, med helt enkelt utmattande – och efter ett tag fullständigt trista – gigantiska strider mellan de enorma robotarna. Nu är inte Bay direkt känd för finess, karaktärsdriven handling och underdrifter, men det får ändå finnas gränser. Bara de första 20 minuterna råder ”fred”, på landsbygden i Texas, visserligen med en irriterande kompis som sidekick. Så småningom tar Tucci över rollen som ”kul” sidekick, utan att vara det minsta rolig – vilket för övrigt passar hans karaktär som framgångsrik affärsman. Filmen vänder sig tydligt till en yngre publik än de föregående kapitlen, och för en åttaåring är det säkert riktigt skojigt att se jätterobotar krossa varandra och storstäder som Chicago och Hong Kong.

Visst är specialeffekterna ovanligt läckra och överväldigande, men efter den 99:e striden, som ser ut som den första och där den ena roboten slår ihjäl den andra, blir vi rätteligen irriterande. Det är uppenbart att ingen i staben har hört uttrycket ”less is more”, för när allt ser som mörkast ut, hoppet falnar och Jorden håller på att krossas av arga robotdjävlar, vad händer då? Jo, ”gammalfarfar” drar ”svärdet ur stenen” och väcker gigantiska kinesiska krigarrobotar till liv, drakar och robotdinosaurier. När man dessutom skriver in mängder av pinsamma one-liners och otroligt pompösa repliker (inte minst från Optimus) blir vi tyvärr vittnen till tidernas dyraste – och sämst stekta – kalkon.

Naturligtvis måste även den här versionen av Transformers ha en babe med snygg kropp och felfri makeup genom hela filmen, som ”grabbarna” kan rädda. Den här gången gick den föga smickrande rollen till Nicola Pelts som Wahlbergs dotter. Hon gör inte mycket annat än att skrika, yla och fly från faror, samtidigt som hon visar lagom mycket urringning – 11-årsgränsen får ju inte riskeras …

Wahlberg är däremot bra som den ståndaktige uppfinnaren och familjefadern Cade, men hans fejkade, klyschiga överbeskydd av dottern blir bara platt och pinsamt till slut. Ett bra skämt får absolut inte upprepas i det oändliga. Dessutom visar det sig att vår hjälte också är en lysande, och odödlig, soldat. Wahlberg har väldigt många bra filmer på sin CV men den här gången har han nog bara riktat in sig på (den feta) lönechecken. Skådespelaren som lyckas bäst är faktiskt Kelsey ”Frasier” Grammer som glimtar till som cynisk skurk.

Filmen är full av illa dold produktplacering och stinker av ett manus som är helt skräddarsytt efter Hasbros marknadsföringsavdelning. Handlingen är fullständigt ointressant och tanklös, fast vi får ”upptäcka” världen och se robotarna förgöra varandra x antal gånger. Varför måste man absolut dra ut på handlingen i nästan tre timmar? Redan efter en timme har vi tappat intresset fullständigt – och vi gillar faktiskt att koppla av med ”hjärndöda” actionfilmer emellanåt. Transformers – Age of Extinction hade fungerat alldeles utmärkt som en 15–20 minuter lång demofilm för att visa upp den högsta ljud- och bildkvaliteten din egen hemmabio har att erbjuda.

Tyvärr är allt klart för ännu en uppföljare, men nu räcker det! Två ynka stjärnor förtjänar det här tröttsamma, förutsägbara ”datorspels”-effektmakeriet. Men kom ihåg att det är DITT fel att det görs ”hundra” Transformers-uppföljare (femman kommer i 2016!) – så sluta köp biobiljetter och filmerna på Blu-ray!

Även om filmen stinker så gör den tekniska kvaliteten det inte. Vi har ALDRIG hört ett bättre ljudspår! Vi tittade på filmen i vårt testrum i ett Dolby Atmos-system (Transformers 4 är den första BD-filmen som har Atmos-ljudformat), och med högtalare fastsatta i taket (med kardborrband!) har vi aldrig känt oss mer omringade av ljud, i ett vansinnigt detaljerat och exakt surroundspår där dialogen är kristallklar även i de häftigaste actionscenerna. Bildkvaliteten är också i en klass för sig: här får man gott om läcker förstörelsemagi som i full 3D väller ut ur skärmen och runt våra huvuden, och allt med knivskarp kontrast och tjusig färgåtergivning och svärta. Får du inte nog av filmen (!) kan du gotta dig åt en uppsjö av mer eller mindre genomtänkt bonusmaterial. Under mer än två timmar får vi bland annat en särdeles grundlig bakomfilm (fördelad på åtta teman på sammanlagt en och en halv timme), intervju med Bay, trailers och utvecklingen av ”karaktärerna”.

Transformers – Age of Extinction 3D