Recension: The Witcher, säsong 1

Man kan komma långt med nakna bröst, men det räddar dessvärre inte en TV-serie.

Polsk fantasy

Netflix nya stora satsning bygger på böckerna (som sedan transformerats till en hejdundrande spelsuccé) av den polska författaren Andrzej Sapkowski.

Något kortfattat följer vi huvudpersonen, mutanten Geralt från Rivia (Henry Cavill), när han utför sitt jobb som prisjägare och lönnmördare, en så kallad ”witcher”. Hans specialitet är spektakulära likvidationer av alla tänkbara, och otänkbara, monster – färdigheter som är praktiska att ha under den mörka medeltiden.

Som rena rama Lucky Luke vandrar The Witcher runt och småpratar med sin häst, som är hans enda vän minsann. Häxkarlen Geralt är muskulös, butter, humorbefriad och sur, har en överdriven basröst som utstöter enstaviga ord och är egentligen bitter och arg på allt och alla. Känslor och synpunkter är ingenting för honom, men på vägen tvingas han fatta ett par moraliska beslut om vem han ska skydda eller döda.

Med sig på den ensamma landsvägen får han en irriterande munter ung skald, Jaskier (Joey Batey). Först är han bara ett stort irritationsmoment för grymtande hjälte, men efter ett litet tag anar vi tecken på en spirande bromance.

Rakt på sak

Skaparna av en annan fantasy-serie, den inte helt okända Game of Thrones, bestämde sig för att tona ner fantasy-elementen från böckerna (A Song of Ice and Fire) rejält, men The Witcher går all in – vilket förmodligen kommer att tilltala fantasy-fantaster, fast kanske inte ”vanligt folk”.

Med det sagt så är det inte överdoser av trollkarlar, häxor, magi, alver, jättespindlar och igelkottsliknande riddare som är seriens problem, sådant kan vara väldigt underhållande. Nej, problemet med The Witcher är uppbyggnaden, tempot och dramaturgin i handlingen/avsnitten, samt en katastrofalt usel (!) Cavill.

Vi kan inte föreställa oss en skådespelare med mindre charm och närvaro än Henry Cavill. En död sten skulle fängsla oss mer än hans fullständigt monotona ansikte och patetiska grymtningar. Han kunde förvandla Superman till en posterboy-aktig vaxdocka och nu gör han en ren parodi av Geralt av Rivia. Men han vet hur man svingar ett svärd, det ger vi Cavill.

Där Game of Thrones ägnade flera avsnitt åt att bygga upp en karaktär gör The Witcher precis tvärtom. Om du inte har någon förkunskaper om handlingen och karaktärerna så gäller det att hänga med i svängarna, för här är det pang på.

Historien är osammanhängande, dramaturgin haltar och huvudrollernas historieutveckling hoppas elegant över. De tre första avsnitten kan bäst beskrivas som ett kontinuerligt kaos, där vi kastas in i berättelsen, sedan kommer snabbt en ny scen och nya karaktärer.

Vi introduceras bland annat som hastigast för trollkarlen Stregobor (Lars Mikkelsen), i en scen som ser ut som om den kommer direkt från inträdesprovet för filmstudenter, där han kommer med lite kvasifilosofi om livet och varför Geralt måste döda Clean. Båda två är karaktärer som är fullständigt bortkastade.

Tre historielinjer

Förutom huvudpersonen The Witcher följer vi berättelsen om prinsessan Ciri som är på flykt efter att grannlandets armé har slaktat hennes stad, inklusive kungafamiljen.

Vi får reda på att Geralt har ett förflutet, och en anknytning till Ciri, som nu gömmer sig ute i skogen bland det vilda folket.

En annan, och betydligt mer fascinerande, karaktär är grisbondeflickan Yennefer från Vengerberg (Anya Chalotra, från Wanderlust). Yennefer har haft en ganska så svår barndom eftersom att hon råkade ut för att bli sld till en trollpacka (för en lägre summa än vad en gris kostar) eftersom hennes pappa inte tålde hennes avskyvärda puckelrygg. Hon går från att vara vanställd bondtölp till elev på trollkarlsskola, får tillträde till slottet och skaffar sig sedan betydligt större ambitioner som en mäktig trollkvinna.

Yennefer, briljant porträtterad av karaktärsskådespelaren Chalotra, är tveklöst karaktären som har den mest spännande och intressanta utvecklingen genom serien. Hon är komplex, oförutsägbar och gör en resa, både fysiskt och framför allt mentalt, som är många mil från Geralts platta karaktär.

Glimtar av storhet

Den första säsongen börjar långsamt, faktiskt ganska tråkigt, bortsett från ett par blodiga monsterslakter och mängder av utslitna tarmar, är det inte mycket som händer. Serien trampar helt enkelt vatten. Men i fjärde och femte avsnittet uppvisar The Witcher små gryende tecken på vad den skulle kunna bli.

Vi får en skymt av lössluppen metahumor mellan Jaskier och Geralt, handlingen stramas till och framför allt blir Yennefer och hennes stora ambitioner allt mer utrymme. Plötsligt vaknar vi till från mobilskärmen och orkar engagera oss i Geralts (eller, egentligen, Yennefer) liv och leverne.

The Witcher kommer förmodligen att uppskattas rimligt mycket av fansen till bokserien och spelen (och dem finns det många av!), men någon ny serie för ”den breda massan” à la Game of Thrones är den garanterat inte. Däremot har den en potential att bättra sig ordentligt från den röriga första säsongen. Tre stjärnor.

Recensionen bygger på de första 5 (av 8) avsnitten. Hela säsong 1 går att streama på Netflix.