Recension: The White Lotus, säsong 1

Med bara ett par dagar kvar tills HBO Nordic äntligen förvandlas till HBO Max (26:e oktober) tog vi en titt i backspegeln för att se efter om det fanns några seriegodbitar från tidigare i år som vi inte hade recenserat.

Och visst, i inkorgen hade det kommit – under tiden vi klättrade från vulkantopp till vulkantopp på bildsköna Azorerna mitt i den varma sommaren i juli, ett pressmeddelande om den nya serien The White Lotus. Men eftersom hjärnan var i semesterläge hade vi faktiskt missat den här godbiten.

 

De privilegierades lekstuga

Mike White står för både manus till och regi av denna fascinerande serie om Hawaii-semesterfirande för ”avancerade”.

Vi möter ett omaka gäng amerikaner på väg till drömsemester på den smaragdgröna paradisön Maui. Gemensamt för dem alla är superförmögenheter – och ett allmänt missnöje med livet, familjen och sig själva.

Familjen Mossbacher är på sin årliga nu-ska-vi-mysa-hela-kärnfamiljen-semester. Där den lite stressade mamman Nicole har en mycket ledande position i ett globalt företag, pappan Mark (Steve Zahn, Treme) är övertygad om att han kommer att dö av testikelcancer när som helst, och båda två (ömsesidigt) har tröttnat på sex med sin bättre hälft.

Med sig har de den osmakligt obstinata dottern Olivia (Sydney Sweeney, The Voyeurs), som släpar runt på sin färgade troféväninna Paula, och den 16-årige, livströtte, spelmaniske lillebrodern Quinn.

I palmsviten regerar det unga Patton-paret. De är på första delen av sin exotiska smekmånad. Det bortskämda mansbarnet Shane (Jake Lacy) tar sin övernaturligt vackra fru Rachel (Alexandra Daddario) för given – och behandlar henne därefter: som luft och/eller skit, beroende på dagsformen.

askan efter sin nyligen avlidna mamma ute på det magiska, turkosblå havet.

Alla ska de, efter bästa förmåga, vårdas på lyxresorten ”The White Lotus” (som egentligen är ”Four Seasons Resort Maui at Wailea”) av den ambitiösa, alltid överdrivet leende hotellchefen, med tydliga Fawlty Towers-drag, Armond (Murray Bartlett).

Vi är universums centrum

Hela gänget har, i högre eller lägre grad, och mer eller mindre medvetet, tankegången att de står i centrum av universum och att alla andra finns för att betjäna dem. Ingen önskan är för liten eller för stor, och absolut ALLT kan (och bör) klagas på!

I spetsen för narcissisterna finns unge herr Patton, vars enda prestation här i livet är att ha ärvt massor av miljoner av sina föräldrar. Från det att han sätter sin fot på resorten hamnar han i bråk med Armond och kan inte leva med att han har fått en för liten svit – han vill ha ”den som Mamma har bokat åt honom”! Han sätter ständigt sin fru Rachel i andra hand låter henne skämmas. Han misslyckas inte heller med att ta varje tillfälle i akt att racka ner på hennes yrke som online-journalist.

Överviktiga, och starkt desillusionerade, Tanya anländer till resorten utan antydan till självförtroende och med en starkt överdriven alkoholkonsumtion. Hon söker tröst hos spa-chefen Belinda och utnyttjar henne som privat biktstol, på samma gång som hon sår ett frö om ett eventuellt framtida affärssamarbete.

Mamma Mossbacher försöker organisera familjen och rummet(!) samtidigt som hon ständigt svarar på jobbmail och håller Zoom-möten med Kina. Halvvägs genom semestern blir pappan i huset nästan katatonisk när han får reda på sin avlidne fars utsvävande, hemliga liv. Han lovar sig själv att inte upprepa misstaget och insisterar på fullständigt öppenhet inför sin generade son.

Dottern har minsann mage att klaga på sina materialistiska föräldrar, deras vita världsbild och bristande respekt för andra kulturer och raser (läs: ”woke”) – samtidigt som hon vältrar sig i sina föräldrars rikedom och gör sitt yttersta för att manipulera sin (”andraklassens”) väninna.

Utmärkt persongalleri

White har gjort ett suveränt jobb med att skapa ett fascinerande persongalleri, som både kompletterar och utmanar varandra. Ibland blir det skämskudde-TV, sedan växlar det blixtsnabbt till komiska gapskratt eller övergår i djupt mellanmänskligt drama.

En härlig cocktail med den allt mer frustrerade Armand som handlingens nav – det är nästan så att vi hör det mytomspunna ”Don’t mention the War!” i bakgrunden.

Kulissen för den eskalerande dramatiken är natursköna omgivningar på paradisön, med bländande vackra solnedgångar, hav så långt ögat når, susande palmer och lokal (visserligen inkorrekt!) sång och dans med de infödda.

Miniserien (som nu har förlängts med en andra säsong) är filmad med ett lätt orange, drömlikt filter, men det är i allra högsta grad verkligheten vi upplever, inbäddad i mänskligt förakt, förnedring och brist på självinsikt.

Med det sagt är inte karaktärerna enbart onda människor (möjligtvis med undantag för Shane), de lever helt enkelt i sin egen lilla rosa bubbla och kan inte ta till sig andras perspektiv eller synvinkel. Det som mamma Mossbachers är mest bekymrad över är hur svårt livet har blivit för privilegierade unga vita män, precis som hennes son Quinn.

 

Skådespelarna gör topproller, med Murray Bartlett, Steve Zahn (komisk talang och timing så det räcker och bli över!) och Sydney Sweeney i spetsen. Manusetet är kvickt, intelligent, aktuellt och härligt befriande för eftertanke (är det en skymt av oss själva vi ser där i spegeln?).

The White Lotus har blivit en superstark serie, som på utsidan ser ut som ett drömparadis men som på insidan skalar av lager efter lager av mänsklig osäkerhet, mörker och total brist på självinsikt. En nästan perfekt blandning av drama och bitter satir. 5 überstarka stjärnor.

Hela säsong 1 går att strömma på HBO Nordic.