Recension: The Two Popes

Baserat på verkliga händelser får vi följa med bakom kulisserna under de dramatiska konklaverna som gav oss de två nu levande påvarna.

Paradigmstrid

När en av de längst sittande påvarna i modern tid, Johannes Paulus II, gick hädan 2005 uppstod en maktkamp i de innersta gemaken i Vatikanen. Skulle kyrkan förnya sig och följa med tiderna eller skulle de klamra sig fast vid det förflutna och gamla dogmer?

Efter fyra omröstningar valde majoriteten av kardinalerna att omfamna det förflutna och konservative Joseph Ratzinger utnämndes till påve Benedikt XVI (Anthony Hopkins). Men till historien hör att kardinalen som fick näst flest röster, argentinske Bergoglio sedan 2013 har styrt över världens 1,3 miljarder katoliker som påve Franciskus I (Jonathan Pryce).

Den brasilianska regissören Fernando Meirelles (The Constant Gardener) tar oss med in till Vatikanens inre och de fiktiva mötena mellan den abdikerande och den tillträdande påven.

 

Brokigt förflutet

Påven Benedikt XVI sågs som en försvarare av det befintliga, en sann konservativ inte villa förändra kyrkan och dess dogmer för att ”hänga med iu tiden”. Han återinförde bland annat många kyrkliga ritualer och klädkoder som kastats i historiens soptunna för många år sedan – och han ville absolut inte ha någon form av modernisering när det gällde kyrkans syn på homosexualitet.

Benedikts påvlighet präglades av kritik (nazi-sympatisör?), usel hantering av sexuellt utnyttjade korgossar samt massivt ekonomisk otrohet från hans närmaste medarbetare. Den sjuklige och trötte påven abdikerade (som den första på 700 år!) 2013.

Påven Franciskus växte upp i Buenos Aires som en riktig man av folket, med populära intressen (bland annat fotboll) och en unik förmåga att kommunicera med vanliga människor. Han var, och är, opretentiös och anspråkslös, och en stor förespråkare för förnyelse av kyrkan, att ta ställning och göra upp med utbredda utnyttjandet av korgossar (som hans föregångare gjorde sitt bästa för att bagatellisera) och göra påveämbetet mindre snobbigt.

Franciskus ansåg länge själv att han var olämplig som påve på grund av sin kontakt med militärdiktaturen i Argentina på 1960-talet, där han bland annat kritiserades för att ha kastat två av sina präster åt vargarna.

Filmens nerv är de underbara konversationerna mellan Benedikt och Franciskus, en dialog som påbörjas när Bergoglio försöker pensionera sig som kardinal, vilket Benedikt inte vill gå med på eftersom han är för att Bergoglio skulle sikta sig på påve-ämbetet.

 

Gamla är (fortfarande) äldst!

Anthony Hopkins har en film-VC med långa rader av imponerande roller, han har personifierat allt från gud och kung till vanlig människa, filantrop, butler och seriemördare. I The Two Popes briljerar han som den lite äldre, udda och introverta konservativa påven, som sakta men säkert blir fascinerad av den mer livsglade och joviale argentinska kardinalen och börjar se honom i nytt ljus.

Om Benedikt agerar lite trögt och hänger med dåligt i tiderna (populärkulturella referenser förstår han inte alls) så har han massor av självinsikt, kunskap och ironi – samt bemästrar maktspelet i Vatikanen. Från att vara kardinal Bergoglios främste motståndare förvandlas han till hans främste vapenbärare – eftersom han har förändrats, inte kompromissat.

Meirelles bjuder på läckert foto och lekfull klippning när vi nästan smyglyssnar på de två heliga männen, som om vi satt bakom en buske i sommarträdgården eller bakom en soffa i residenset i Vatikanen. Mycket handhållen kamera skapar närhet och nästan dokumentärkänsla. Hoppen fram och tillbaka i tiden ger historien liv och dramaturgi, de åldrande männen får tid att reflektera över val de gjort – och kanske uppvisa någon form av ånger.

Både Hopkins och en enastående Pryce har tydliga likheter med de riktiga personerna och spelar bra mot varandra. Ibland är de två lite griniga gubbar, men gradvis vinner de varandras respekt och ömsesidiga förståelse. Här blir det förmodligen Oscar-nomineringar.

Alltför uppenbar agenda

De två männen ägnas lika mycket tid, men filmskaparna har en klar förkärlek för den joviale, ödmjuke reformatorn Franciskus – lite väl onyanserat för att det ska vara trovärt.

Trots fascinationen för tangodansaren är det Benedikt som framträder som den mest intressanta och komplexa karaktären, och dessutom den av de båda som har den största förmågan att ändra sig och sina (förutfattade) åsikter.

The Two Popes är en film som kommer att fängsla dig om du är intresserad av historia, vill ha en inblick i katolicismens/Vatikanstatens irrgångar eller helt enkelt vill bevittna två lysande skådespelare i Goda samtal. Till och med när Hopkins ber om några minuters tystnad är vi fascinerade! 5 stjärnor.