Recension: The Right Stuff, säsong 1

Alla vet att Neil Armstrong var den första människan på månen, som sade de bevingade orden: ”One small step for man, one giant leap for mankind.” Men innan NASA kunde skicka en människa till månen var de tvungna att bevisa att de kunde skicka upp en astronaut i världsrymden – och få honom tillbaka levande till jorden. Det extraordinära projektet fick namnet ”Mercury”.

 

Originalserier

Ända sedan Disney+ lanserades på den nordiska marknaden den 15 september har vårt största klagomål på strömningstjänsten varit bristen på nytt originalinnehåll.

Flaggskeppet bland det nya innehållet är Star Wars-eposet The Mandalorian, som just haft premiär för den andra säsongen, men utöver detta finns det ytterst få originalserier att jubla över.

The Right Stuff, som handlar om den sanna (starkt dramatiserade) historien om de sju ursprungliga astronauterna i Mercury-programmet, är en av Disneys mest ambitiösa serier, men lever tyvärr inte riktigt upp till de höga förväntningarna.

Västvärderingar vs. kommunism

Rymdkapplöpningen med ryssarna började i tysthet, när nystartade NASA gradvis började rekrytera testpiloter från flygvapnet. Orädda tuffingar som med kunskap och vilja sätter sig i experimentplan och pressar dem till det yttersta – och med egon större än Trumps (om det ens är möjligt?).

När Sovjetunionen sköt upp världens första satellit, Sputnik, 1957 blev det plötsligt jobbigt för amerikanerna. Det blev en rymdkapplöpning för både rymden och forskningen, men minst lika mycket en ideologisk kapplöpning där Väst minsann inte skulle vara sämre än kommunisterna.

Mercury-programmet varade 1958–1963 och under den perioden sköt USA upp sex astronauter i rymden. Kostnaderna var astronomiska och blev mer och mer impopulära både hos folket och i Vita huset.

När ryssarna lyckades skjuta upp Jurij Gagarin (april 1961) fick den amerikanska ledningen ett nytt incitament att eskalera kapplöpningen. JFK hade bara varit president i knappa tre månader men stödde Mercury-programmet helhjärtat.

Drama för dramats skull

Serien är en samproduktion mellan Disney-ägda National Geographic Channel, men det är tyvärr en serie som inte fokuserar särskilt mycket på fakta, här handlar det mesta om de sju stora egoisterna, konflikter mellan dem och deras personliga problem.

Testpiloterna är av naturen villiga att ta risker, självcentrerade och tycker att de är bäst i världen. Sätt sju stycken i samma rum och låt ”priset” vara att den bäste blir först att åka ut i rymden, så är det oundvikligt att deras egon krockar.

NASA hamnade visserligen på sju astronauter så småningom, men i serien är huvudpersonerna Alan Shepard (Jake McDorman) och John Glenn (Patrick J. Adams) – två raka motsatser.

Glenn är en stark troende, nästan avhållsam, tystlåten och tar väl hand om sina familjevärderingar. Alan är den malliga titta-på-mig-typen som älskar rampljuset, en drink (eller tio), vackra kvinnor (helst andra än sin fru) och som skryter om sig själv från det att han går upp till han går och lägger sig. Men båda är överens om en sak: ”Jag vill bli först!”

Sus och dus på 1960-talet

Serieskaparna har återskapat det förhållandevis bekymmerslösa 1960-talet i välbekanta pastellfärger och en allt större kändisdyrkan.

När NASA-cheferna känner av ett växande motstånd från vanliga amerikaner mot den ekonomiskt galopperande rymdkapplöpningen, sätter de igång en genial charmoffensiv.

Legendariska Life Magazine får exklusiva rättigheter att följa de sju astronauterna och deras familjer på nära håll – och målet är kristallklart: Få publiken att älska dem!

För några av astronauterna känns pressens intresse och den växande persondyrkan helt naturlig, medan andra (som Glenn) har svårt för det. Astronauterna blir inkvarterade på ett hotell nära Cape Canaveral, med pool, god mat och en tillsynes fri bar – här kommer parasolldrinkarna en efter en.

Bortsett från asketen Glenn tar alla för sig av godsakerna, mycket tid ägnas åt att dricka, festa och berätta historier om kvinnor – samtidigt som fruarna sitter hemma, försmådda, och anar ugglor i mossen.

Att förhållandet till alkohol bland astronauter garanterat var mer liberalt 1961 än 2020 tvivlar vi inte en sekund på, men att man nästan varje dag var tvungen att bära de blivande astronauterna i säng är vi milt sagt tveksamma till.

Ännu mer irriterande är dock att konflikterna mellan astronauterna (och då i synnerhet Shepard och Glenn) är uppskruvade till max. Båda två blir offer för dramaturgin och verkar för endimensionella och karikerade. Den ena helt utan empati och konstant arrogant, den andre skenhelig och ständigt upprörd.

Seriens mest trovärdiga och intressanta karaktär, astronauten Gordon Cooper (Colin O’Donoghue), har ett mer ”komplext” privatliv. Han är en person som tyvärr drunknar lite i konflikten mellan de två alfahannarna. O’Donoghue gör en trovärdig och stabil roll, vilket vi tyvärr inte kan säga om hela ensemblen.

Och med alla kvinnohistorier och all otrohet som florerar blir allting lite konstlat ”förtäckt” av Disneys familjevänliga filter. Ingenting ska väcka anstöt – och alla åldersgrupper ska kunna titta på serien tillsammans.

En teknisk bragd

Trots närmare sju timmar med astronauterna, som utspelas mitt i en otrolig epok i världshistorien, som handlar om tekniska prestationer, starkt mod, personliga offer och politisk vilja, så får vi se tråkigt lite från andra områden än de personliga problemen och konflikterna – som dessutom känns överdrivet dramatiserade.

Vi hade velat se mer av storpolitiken bakom, ingenjörernas otroliga innovationer och de uppenbara farorna med en så banbrytande resa att skicka ut en person i en pytteliten plåtburk i rymden.

Rymdfantaster som tittar på serien och hoppas få mer spännande bakgrundsinformation om rymdkapplöpningens späda barndom blir nog lite besvikna. Här finns mer ”smutsig byk” än storpolitik och teknologiska kvantsprång.

4 svaga stjärnor till äventyrligt rymdepos med helt OK underhållningsvärde, men med en mycket större potential.

Recensionen bygger på hela säsongen, det sista avsnittet har premiär på Disney+ i dag.