Recension: The Predator (2018)

Filmen Predator från 1987, om märkliga aliens som jagar människor, har, något oförtjänt, fått kultstatus. Definitivt med god hjälp av en inspirerande Arnold Schwarzenegger och en regissör (John McTiernan) med fingertoppskänsla för actionscener och spänning.

Vi befinner oss alltså 31 år efter den första filmen och nu är de avskyvärda utomjordingarna med kackerlacksmunnar och rastaflätor tillbaka på jorden för att suga ut det bästa DNA:t innan de tar över hela rasket. Det finns faktiskt ett litet dolt politiskt budskap här: kritik mot att mänskligheten hålla på att spola ner hela planeten på dass – vill någon vara så snäll och ringa Greenpeace?

Den amerikanska elitsoldaten Quinn Boyd (Holbrook) och hans trupp råkar ut för en ganska så otrevlig sammanstötning med ”vår vän” från yttre rymden i den mexikanska djungeln. Quinn är den enda som överlever och armén försöker lägga locket på genom att skicka honom till ett mentalsjukhus. ”Lyckligtvis” träffar Quinn ett helt gäng ”charmiga” galningar på bussen till institutionen, plus wannabe-Ripley, forskaren Casey (Olivia Munn) som har oväntade strids- och skjutförmågor. Tillsammans måste de och ”the freak gang” ta livet av det okända monstret. För att krydda historien ytterligare har Quinn ett misslyckat äktenskap och en autistisk son, ett barn som han har skickat alien-prylar till! Kan det bli mer spännande?

Det här är en film som bara en mor som älskar sitt misslyckade och deformerade barn kan älska. The Predator har en hopplös komik som bara tilltalar unga tonåringar, problemet är bara att filmen har så många grafiskt blodiga scener att de bara kan glömma att få se den.

Det finns inte ens en antydan till spänning, på det området levererade McTiernan varorna på en helt annan nivå i 1987-filmen. B-filmsentusiaster kommer däremot att få mycket ”glädje” av pinsamt dålig komik, idiotiska/irriterande karaktärer och en handling som varken hänger ihop eller har dramaturgi. Enda glädjen en cineast kan ha är alla referenser till den ursprungliga filmen. Men visst, The Predator försöker trots allt inte låtsas vara någonting den inte är: oseriöst, tråkigt skräp. 2 usla stjärnor.

4K-versionen har åtminstone en förträfflig teknisk kvalitet. Ett härligt surroundspår (Dolby Atmos) som ger mycket och precis ljudunderhållning. Bilden är bra, till och med i alla mörka scener. Ett par utelämnade scener, trailers, stillbilder och fyra dokumentärer är vad bonusmaterialet består av.