Recension: The Politician, säsong 1

Med The Politician ger Netflix oss en serie med ett dagsaktuellt tema: Hur politiker använder sig av alla medel för att vinna val.

Ambitiös

Adoptionssonen Payton Hobart (Benjamin Platt) växer upp i en av Kaliforniens rikaste familjer, med två (mindre begåvade) tvillingbröder, en åldrande far som bara är intresserad av gamla böcker och en mamma (Gwyneth Paltrow) som är en troféhustru och förälskad i en annan kvinna.

Payton går sista året på en fashionabel high school har haft ett enda mål ända sedan han var sju år gammal: han ska bli USA:s president! Det är inget han drömmer, Payton vet att han kommer att bli USA:s president när han blir vuxen.

Med ett sådant ambitiöst mål måste hela livet planeras därefter, vad han studerar, vilket college han ska gå på, vad han läser och vilka vänner och flickvänner han omger sig med – allt är en del av masterplanen. Han är övertygad om att ordförande för elevrådet i high school är rätt språngbräda för nästa steg – så nu är det bara att sätta igång kampanjmaskinen.

https://www.youtube.com/watch?v=6-kdBlzCG7w

Dysfunktionell familj

Paytons ytliga, adoptivfamilj är översvämmad av pengar och består av två hjärndöda styvbröder som lyfter skrot och jagar rätt solbränna, men som måste in på college. Vilket Payton vägrar – eftersom det kan skada honom i en framtida presidentvalskampanj.

Mamman i huset älskar alla sina barn, men favoriserar Payton och vill både hjälpa honom med kampanjen och se till att han inte stryks ur testamentet. Paltrow är lysande som den smånaiva men ändå bestämda rikemanshustrun som vill upprätthålla fasaden, men samtidigt drömmer om ett bättre liv. Hon anlitar River (David Corenswet) för att lära Payton tala mandarin, men det slutar med att Payton förälskar sig i honom.

På samma gång gör hans perfekta flickvän Alice och hans två valkampanjmedarbetare upp en plan för att vinna valet, vilket inkluderar att slå motkandidaten River. Sociala medier och analyser av studenterna används flitigt och allt görs för att passa/anpassa sig efter väljarbasen. Bland annat köper Payton hela lagret i närmaste vapenbutik till skolan, låtsas att flickvännen är otrogen för att få sympatisröster, väljer en cancersjuk vicekandidat, Infinity (Zoey Deutch), när pojken från Haiti tackar nej, och pressar fram en tår under sina tal när det verkar passa.

Speglar verkligheten

The Politician är en fascinerande, och samtidigt förbaskat rolig, spegling av politik i allmänhet och valkampanjer i synnerhet. Framför allt i USA, men det finns också mängder av likheter med hur valkampanjer utkämpas här hemma i Norden.

Serien ger en fascinerande inblick i hur cynisk valkampanjmaskineriet är, där spinndoktorer ständigt anpassar/formar budskapet, sociala medier används för att tweaka verkligheten, kandidater anpassar åsikter och uttalanden efter väljarbasen och kandidaten framstår som en välpolerad, perfekt version av en supermänniska. Payton är bitvis en miniatyrversion av självaste Francis Underwood (House of Cards), fast han har inte hunnit bli en riktigt lika cynisk jävel ännu …

Persongalleriet är intressant och kryddat med härliga biroller, bland annat en fullständigt manisk och cynisk Jessica Lange som Infinitys mormor, Paytons skandalösa föräldrar och Rivers brädade flickvän Astrid. Genomgående bra skådespelarprestationer, vi vill särskilt lyfta fram Platt, Lange och Boynton.

Handlingen är spännande och underhållande tack vare ett intelligent manus som håller en bra balans mellan drama och komedi. Mellandelen håller tyvärr inte riktigt måttet, där blir det för mycket upprepningar och serien trampar vatten – innan det tar sig igen mot slutet, med god hjälp av friskt blod i form av Bette Midler.

The Politician lär tilltala alla som bara är måttligt intresserade av politik, och tack vare sin smarta miljö kommer nog en del ungdomar som fascineras av livet på high school att ha glädje av serien. 4 starka stjärnor – vi ser redan fram emot en mer juicy uppföljare.