Recension: The Old Guard

Den mycket duktiga och allsidiga sydafrikanska skådespelerskan Charlize Theron (som vi senast såg i solida Bombshell), har flera gånger fått visa upp sina talanger som actionhjältinna på film.

Bland annat i Fast & Furious 8, Æon Flux, Atomic Blonde, och inte minst Mad Max: Fury Road, har Theron visat att hon hon är helt i klass med manliga actionhjältar. Förväntningarna på den nya Netflix-filmen The Old Guard var därmed stora, och de blev inte mindre av att Gina Prince-Bythewood stod för regin. Det är definitivt inte Therons fel att The Old Guard inte infriar förväntningarna, hon kan svinga ett svärd, hantera ett vapen och sparka ifrån sig i närkamp på ett underhållande sätt – då är det långt värre ställt med den ovanligt långsökta (löjliga?) handlingen.

 

Baserat på den tecknade serien av Greg Rucka och Leandro Fernandez får vi lära känna krigshjältinnan Andy. Andy (Charlize Theron) är något så unikt som (i det närmaste) odödlig. Hon har varit på plats i alla viktiga slag sedan Kristus tid och alltid kämpat på de godas sida genom historiens gång. Med tiden har hon hittat fyra andra «som hon», varav tre fortfarande kämpar på hennes sida.

Du kan skjuta dem, sticka knivar i deras kroppar och sparka dem mörbultade, men deras kroppar läker sig själva på ett mirakulöst sätt. Till och med kulregn från automatvapen skakar de av sig efter några minuter.

Efter århundraden utan att hitta några fler kompanjoner hittar teamet marinsoldaten Nile (KiKi Layne). Hon visar sig inte vara lätt att övertyga, varken om odödligheten eller teamets moraliska modus operandi.

I den «motsatta ringhörnan» lär vi känna den lätt naiva filantropen Copley (Chiwetel «12 Years a Slave» Ejiofor) som är övertygad om att man kan utrota alla sjukdomar genom att extrahera de odödligas unika DNA. Därför kontaktar han en av läkemedelsjättarna, lett av den inte fullt så filantropiske Merrick (Harry Melling). Det går som väntat – åt helvete.

Actionscenerna är genomgående utmärkt koreograferade och filmade på det sedvanliga serietidnings-våldsamma sättet. Underhållande och visuellt vackert, dock i längden lite enformigt och långtråkigt. Det är dock inte heller inom detta område som Prince-Bythewood eller Theron sviker.

När själva historien vi serveras är så effektsökande, konstgjord och konstruerad, och dessutom befolkad av sådana endimensionella kartongfigurer som vi till sist irriterar oss över, kollapsar själva filmens premiss och existensberättigande.

Vi tror inte en sekund att den uppenbarligen intelligenta och framsynte Coplet kan vara så infantilt naiv att han, med öppna ögon, blir i maskopi med djävulen (Merrick). När han till sist ser hur denna beter sig så fortsätter han ändå att leverera «varorna». Ett möjligen ännu större problem är att Merrick själv är så tråkigt endimensionellt ond och cynisk, utan ett spår av empati eller medmänsklighet.

Filmen lyfts av glimrande skådespeleri från den enda «normala» rollfiguren, Nile, som ser på den absurda världen med våra ögon. Hon ställer alla de «dumma» frågorna och ställer vigilanterna mot väggen. Layne är strålande i rollen, och får fram komplexiteten i rollfiguren, samtidigt som hon är lika bra som bekymrad familjemedlem och stentuff soldat.

Theron är ännu en gång utmärkt som actionhjältinna, men dessvärre blir hon påtvingad så mycket hopplös dialog och pompösitet att rollfiguren som helhet fallerar. Hennes kompanjoner är trevligare, speciellt det charmerande homoparet Joe och Nicky. Det fullständigt oförlösta slutet förbigår vi däremot i tystnad.

Sammanfattningsvis en stundtals häftig actionfilm som inte klarar att leverera något mer än ett knippe solida actionssekvenser. 3 fullständigt medelmåttiga sjärnor – och definitivt inte en film för alla.