Recension: The Mummy

På 1930-talet bjöd Universal på en fest för horror-fansen. Man kunde se ikoniske Boris Karloff som mumie i The Mummy (1932), Bela Lugosi som Dracula i Dracula (1931), Jack Griffin som osynliga mannen i The Invisible Man (1933), Boris Karloff som monstret i The Bride of Frankenstein (1935) och Lon Chaney Jr. som vargmannen i The Wolf Man (1941).

Sedan dess har otaliga mumiefilmer sett dagens ljus, några av de mest kända är serien med Brendan Fraser och Rachel Weisz 1999–2008. Nu har Universal bestämt sig för att – bokstavligt talat – återuppliva den här skräckvärlden, där alla filmer ska ha en röd tråd. Först ut är The Mummy.

Nick Morton (Tom Cruise) befinner sig i dagens Irak. Tillsammans med partnern Vail (Jake Johnson) lever de livets glada dagar som hänsynslösa och nonchalanta gravplundrare. Ända tills de snubblar över prinsessan Ahmanets (Sofia Boutella) grav – och hela helvetet bryter ut!

 

Den första timmen är relativt välspelad och dramatiskt väl uppbyggd. Vi får se Tom Cruise som en snabbkäftad och oansvarig version av Indiana Jones, men när graven öppnas, förbannelsen släpps lös och hela baletten flyttar till London så går luften ur ballongen.

Specialeffekterna är välgjorda och effektfulla men har en tendens att flyta ihop, och det intrycket förstärks av den otroligt irriterande snabba klippningen – möjligtvis för att dölja bristen på substans. Historien är tunn som en soppa utan buljong och karaktärerna är outvecklade. Speciellt det konstlade ”förhållandet” mellan Nick och blonda Jenny (Annabelle Wallis) är långsökt, saknar kemi och känns långtifrån trovärdigt. Den saftigaste rollen har Russell Crowe som Jekyll/Hyde, men till och med den är alldeles för underutvecklad och förenklad.

Sammantaget är detta en oerhört blodfattig mumieversion som man inte blir sugen på att se om. En förvånansvärt ospännande och humorlös föreställning, speciellt som David Koepp är med som manusförfattare. Vi rekommenderar hellre de två första filmerna med Fraser/Weisz som, trots allt, utstrålar charm, humor och personkemi. 3 slappa stjärnor tilldelas 2017-versionen.

För att vara en 4K-utgåva är vi besvikna över Atmos-ljudet. Det har ett läckert surroundspår och tydliga röster, men i komplexa actionscener grötar ljudbilden ihop sig. Bilden är bra men saknar det sista snäppet skärpa och rena färger för att kamma hem maxpoäng. Det omfattande bonusmaterialet innehåller bland annat ett intressant kommentatorsspår, borttagna och utelämnade scener, intervjuer och en titt på specialeffekterna.