Recension: The Maze Runner: The Scorch Trials

Den självutnämnde nörden James Dashner gav ut den första boken i Maze Runner-serien 2009. Med en blandning av Hunger Games och alla element som äventyrsgenren har att erbjuda fick han in en fullträff och prickade en stor och köpstark, ung tonåringspublik – i år släpps den femte (!) boken i serien. Första filmen var förvånansvärt vital, originell och framför allt klaustrofobiskt spännande. Andra filmen känns dessvärre som en ren transportsträcka utan spänning.

Ungdomsgänget ledda av Thomas (Dylan O’Brien) slutade första filmen med att fly från den intrikata labyrintens fångenskap. De befriades från ”OND” och verkade komma i säkerhet – och ut i friheten. Så var det naturligtvis inte och Thomas anar snabbt ugglor i mossen. Tillsammans med nykomlingen Aris (Jacob Lofland, som märkligt nog är praktiskt taget helt frånvarande längre fram i filmen) flyr gänget ut i det okända, till ett postapokalyptisk samhälle där blodtörstiga zombier lurar bakom varje ruin. Det betyder att de måste springa mycket, ducka undan de halvdöda i sista sekunden och ta sig från den ena mörka källaren till den andra. Mycket mer än så händer faktiskt inte på drygt två timmar, och de stereotypiska karaktärerna utvecklas inte heller.

Tyvärr är inte alla möten med zombier ens kusliga, mest utmattande och tråkiga. CGI-effekterna är inte heller särskilt imponerande. Tar man också med i beräkningen att skådespelarna, precis som i förra filmen, inte direkt imponerar så är det inte särskilt mycket lyckad underhållning kvar. Vad som trots allt höjer kvaliteten är de fascinerande kulisserna i den dystopiska framtiden, samt en actionpackad slutscen med Barry Pepper – det räcker precis för 2 stjärnor.

Ljudspåret (DTS 7.1) är superbt och snudd på referens-surround. Även bilden är mycket bra. Det omfattande bonusmaterialet ger oss bland annat en nästan timslång bakomfilm, en mängd borttagna och förlängda scener, trailers, stillbilder och ett intressant kommentatorsspår. Mycket bättre än själva filmen.