Recension: The Mandalorian, säsong 2

Det har nu gått lite över två år sedan säsongsavslutningen av The Mandalorian, säsong 2, men på känt Disney-manér fick tyvärr inte recensenter tillgång till serien före premiären. Det är likadant med säsong 3 heller.

Den efterlängtade tredje säsongen har global Disney+-premiär i morgon (1:e mars) och den här gången får pressen se det första avsnittet samma dag som ”alla andra”, därför tog vi tillfället i akt att ta en fräsch titt på serien – och det är vi väldigt glada att vi gjorde!

 

Flaggskepp

The Mandalorian var den första spinoff-serien från Star Wars-universumet och frontades som flaggskeppet när Walt Disney Company lanserade sin egen streamingtjänst hösten 2019.

Handlingen i The Mandalorian utspelas i tiden mellan Return of the Jedi och The Force Awakens, närmare bestämt sex år efter Luke, Leia och Han Solo besegrade Darth Vader och Kejsaren. Imperiet har upplösts och i galaxen råder laglöshet och anarki, med diffusa maffia-gäng.

Det är prisjägarnas guldålder och den främsta av dem alla är ”The Mandalorian” (Pedro Pascal). Pascal spelar just nu huvudrollen i den gåtfulla zombie-dramaserien The Last of Us på HBO Max – där han till och med får visa sitt ansikte. Men även om karaktärsskådespelarens ansikte alltid (?) är dolt bakom en gyllene hjälm av Beskar-stål i en galax långt, långt borta, imponerar han stort som desillusionerad Star Wars-huvudperson.

Något förenklat gick Mandos framtidsplaner lite åt skogen när han (något motvilligt) åtog sig att transportera den dyrbara ”Baby Yoda” till en Jedi-riddare. Och när Mando väl har lovat något så håller han sitt dyrbara löfte.

Vintage Star Wars

Den andra säsongen har behållit den säregna, karaktäristiska stilen som definitivt påminner om de klassiska Star Wars-filmerna (1977–1983), med en distinkt aura av spaghettiwestern, varvat med en skvätt av den mörka medeltiden.

Serien ser modern och nostalgiskt gammaldags ut på samma gång – ett helt medvetet, och mycket lyckat val av serieskaparen Jon Favreau.

När vi möter Mando och Grogu (Yoda) igen träffar de, passande nog, den lokala ”sheriffen” i en avsides liten stad, Cobb Vanth (Timothy Olyphant). Att Favreau & Co har inspirerats rejält gamla westerns, med stilrena karaktärer, en tydlig gräns mellan det goda och det onda, vindpinade småstäder, prärielandskap och en ensam mans kamp mot naturens krafter, syns tydligt i det utmärkta första avsnittet.

Dramaturgin sitter som gjuten, scenografin är en blandning av gamla westernfilmer, vintage Star Wars och Mad Max. Specialeffekterna är perfekt anpassade till den lite tilltufsade stilen, och ensamvargen, ”mannen med ett uppdrag” suger in oss i den lekfulla handlingen.

Förädlad – och vidareutvecklad

I sitt outtröttliga sökande efter en lämplig jediriddare som kan ta hand om ”lillkillen” allierar sig Mando med ett antal färgstarka och udda karaktärer, och tar sig till mörka städer och livsfarliga planeter. Allt presenteras som små långfilmer, med avsnitt som varierar mycket i längd.

Jon Favreau är både serieskapare och manusförfattare. Multitalangen är själv ett stort fan av originaltrilogin, och har tagit vara på och vidareutvecklat den äventyrliga och exotiska stämningen från förr, samt bjuder på många nostalgiska referenser till originalberättelsen från George Lucas & Co.

Favreau har uppenbarligen kunnat välja och vraka i Hollywood och lockat till sig en rad stjärnnamn till små roller, till exempel får vi en lumpen Titus Welliver (Bosch) som en av de bästa nazi-generalerna, vi menar imperiegeneraler, genom tiderna. Och apropå nazism, i bekant stil har Stormtroopers, precis som Putins förlorade män på de leriga slagfälten i Ukraina, bara en uppgift: kanonmat!

Med det sagt blir det många underhållande actionsekvenser av allt huvudlöst skjutande och det ska bli riktigt kul när vi (äntligen!) får återse Boba Fett (Temuera Morrison i högform).

Otroligt välgjord!

Specialeffekterna är i stort sett gjorda med samma teknik som de tre originalfilmerna, med miniatyrer i stället för massor av datoranimering. Det ger serien en gammaldags look, som passar detta smutsiga och okonventionella universum. Mycket mer Star Wars-aktigt och humoristiskt, men mindre modernt, än Andor men lika brutalt trovärdigt.

Lite för ofta måste vi ideligen utsättas för typisk Disneyfiering, där söta bilder av en gurglande, leende, lekande liten grön och storörad dvärgtomte står i fokus. Den egentliga huvudpersonen, en ung Yoda med växande superkrafter, är faktiskt seriens svagaste punkt. Vi kan inte riktigt leva oss in i Mandos brinnande engagemang för denna lite smått irriterande karaktär. Å andra sidan kan Disney säkert sälja ett par hundratusen gosedjur …

Våldsamma actionscener genomsyrar säsongen, både strider i själva rymden, mot svarta ”demon”-robotar och mytiska djur, och mellan eldiga Jedi-riddare – personifierade av självaste Rosario Dawson (Dopesick) som den kallaste och mest förhärdade av dem alla: Ahsoka.

Rent tekniskt gnistrar det om serien som är bland det bästa vi har sett från sci-fi-världen, med oklanderligt hantverk från A till Ö. Allt ser läckert ut, är häftigt klippt och har en otrolig detaljnivå och osar av stor budget.

När The Mandalorian dessutom är förbaskat underhållande är det bara att ta av sig hatten – och vänta på säsong 3. Vi tackar mer än gärna ja till ännu en omgång av ”ensamme ryttaren”! 5 stjärnor.

Recensionen är baserad på hela säsongen.