Recension: The Man from U.N.C.L.E.

De flesta svenska är förmodligen inte så bekanta med den amerikanska agentserien ”Mannen från U.N.C.L.E.”. Den gick på TV-kanalen NBC mellan 1964 och 1968 och skapades bland annat av James Bond-författaren Ian Fleming. Handlingen utspelades mitt under kalla kriget, där en amerikansk och en rysk agent börjar samarbeta för att bekämpa skurkar i allmänhet och ett större brottssyndikat i synnerhet. Konceptet blev mycket populärt och resulterade i flera filmer och spinoff-serier. Enligt ryktena har flera filmskapare arbetat i åratal med att göra en film som bygger på den gamla succén. Till slut lyckades Warner förverkliga planerna och valet av regissör föll till sist på Guy Ritchie, en man som är känd för att ta genren på allvar.

Fascistisk brottsorganisation
I The Man from U.N.C.L.E. möter vi den synnerligen självsäkre amerikanen Napoleon Solo (Henry Cavill) som motvilligt arbetar som CIA-agent för att undvika ett längre fängelsestraff efter ett förflutet som konsttjuv. På ett uppdrag på andra sidan muren i Östberlin stöter Solo på tufft motstånd från den ryska agenten Illya Kuryakin (Armie Hammer). Så småningom tvingar deras respektive chefer dem att samarbeta för att stoppa en fascistisk brottsorganisation som med de värsta avsikterna håller på att köpa kärnvapen. Med i spionteamet kommer också den tyska mekanikern Gaby (Alicia Vikander), som Solo räddade genom järnridån för att spåra hennes far som är en av Tysklands ledande experter på atomteknik.

Spionfilmer kommer alltid att vara populära i filmbranschen och 2015 var ett händelserikt år för genren tack vare storfilmer som Mission Impossible: Rogue Nation och den senaste Bond-filmen, Spectre. Till skillnad från dessa är handlingen i U.N.C.L.E. förlagd till 60-talet när det råder iskyla mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Det kräver att filmen lyckas förmedla tidsandan och det har varit viktigt att hitta en regissör som klarar av att visualisera projektet på ett underhållande sätt. Både Quentin Tarantino och Steven Soderbergh har diskuterats som möjliga kandidater men till sist fick Guy Ritchie jobbet. Det är ett förståeligt val med tanke på hans förmåga att kombinera action och humor med en kuslig fallenhet för att skapa en unik estetik i sina filmprojekt. Å andra sidan kan man väl säga att det egentligen inte har kommit några bra filmer från honom sedan Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) och Snatch (2000).

Sextiotalsanda
The Man from U.N.C.L.E. är en beundransvärd produktion som är stiligt genomförd med sextiotalskänsla och musik som skapar feststämning. Här är det inte mycket som överlåtits åt slumpen och vi beundrar det fantastiska arbetet med kostymer och scenografi. Rollbesättningen är också bra även om både Henry Cavill och Armie Hammer saknar det där lilla extra. Bästa rollen görs av Alicia Vikander (Ex Machina, 2015) som fungerar utmärkt som mystisk och vacker sidekick. Dessutom är det faktiskt befriande att se Hugh Grant spela en något annorlunda roll än vi är vana vid.

Pastischen är alltså perfekt och alla förutsättningar för en lyckad film finns på plats. Tyvärr är inte resultatet lika lyckat och filmen slutar som en ganska så stor besvikelse. Det största problemet är att innehållet har fått ge vika för formen. Ganska så otroligt att man inte har tagit vara på möjligheten att göra en lysande film med de här förutsättningarna. Det finns ofattbart lite handling och historien är helt enkelt lövtunn. Dessutom är det en förvånansvärd brist på bra dialog och roliga scener. Det är för mycket poserande och för många statiska sekvenser som bara tilltalar ögat. Hela filmen känns som en modevisning och en utställning i konsten att göra scener som känns som oerhört påkostade reklamfilmer. Naturligtvis byggs det upp för fler filmer i serien, men då får vi allt hoppas att man kan behålla stilen men jobba hårdare med manus och handling. Filmen är trots allt värd en titt för sitt påkostade formspråk, men det är nog många som kommer att glömma den snabbt efteråt. Tre stjärnor.

En storfilm som den här kan sälja bra på Blu-ray och lyckligtvis är utgåvan mycket bra. Man får en bra inblick i produktionen genom flera intervjuer och bakomfilmer, även om de gärna hade fått vara lite grundligare. Den tekniska produktionen är däremot strålande. Bildåtergivningen av filmen, som är digitalt filmad, är tjusig och ljudspåret (i Dolby Atmos) sitter som gjutet.