Recension: The Laundromat

Tidernas största läcka om skatteplanering, penningtvätt och kreativ finansplanering i gråzonen slog ner som en bomb på tidningsredaktioner över hela världen 2015. Från den fancy advokatbyrån ”Mossack Fonseca” i Panama lyckades en anonym källa smuggla ut 11,5 miljoner dokument om närmare 215 000 skalbolag runt om i världen, där alla hade ett mål: att slippa betala skatt i hemlandet.

Den samhällsmedvetne ringräven Steven ”Ocean’s Eleven” Soderbergh bygger sin film om skandalen på Jake Bernsteins bok och har en tydlig politisk agenda: skattefiffel är ett stort problem och myndigheterna (särskilt i USA) måste ändra de liberala lagarna som eldar på ”racet-mot-botten”.

Meryl Streep är den genomsnittliga, smånaiva amerikanen som inte betalas någon försäkring utbetalad när hennes man dör i en båtolycka. Hon vill ha rättvisa och spårar pengaflödet. Till slut kommer hon fram till de skrupelfria svindlaradvokaterna Mossack (Gary Oldman) och Fonseca (Antonio Banderas) i Panama. Sedan ger Soderbergh oss en lektion i hur den brutala pengarvärlden fungerar.

På det planet misslyckas dock regissören, filmen är för starkt präglad av att vara en ”skattefiffling och skattelagstiftning for dummies”, berättad på ett överironiskt och lättsinnigt, nästan farsartat sätt av ett par clownliknande skurkjurister. Vi får aldrig se de brutala konsekvenserna av de komplicerade mörkläggningarna.

Den alltid så bra Oldman är överdrivet karikerad, vilket Soderbergh uppenbarligen också har velat, tanken har varit att framställa allt som en finansiell cirkus. Tyvärr saknar filmen nerv och genuint engagemang – trots fina skådespelare och imponerande filmhantverk. 3 helt ordinära stjärnor till en extraordinär historia som aldrig får blomma ut och som inte heller gör oss klokare – och med ett antiklimax-slut som är rena magplasket.

Fascinerad av finansbedrägerier? Se hellre den här!