: The Hunger Games: Catching Fire

The Hunger Games: Catching Fire fortsätter att berätta historien där den första filmen (2012) slutade. Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) har kommit hem och lever ett tillsynes bra liv efter vinsten av de årliga ”dödsspelen” tillsammans med sin manliga motspelare Peeta Mellark (Josh Hutcherson). I egenskap av vinnare av spelen förmås de två att lämna vänner och familj för att åka på segerturné runt till alla distrikt och visa att deras kärlek är äkta och att man efter en ordentlig insats blir belönad av staten Panem.

Katniss och president Snow (Donald Sutherland) känner av att befolkningen närmar sig ett uppror och för att kontrollera situationen arrangeras de nya ”dödsspelen” även i år med Katniss och Peeta som deltagare. Bakom kulisserna pågår ett högt spel om alla deltagarnas framtid, och vid horisonten anar vi konturerna av en revolution.

Francis Lawrence (I Am Legend, 2007, Vatten till elefanterna, 2011) har tagit över som regissör efter Gary Ross och axlat det tunga ansvaret att tillfredsställa en förväntansfull publik med nästa filmatisering av Hunger Games-böckerna. Och visst har publiken all anledning att vara nöjd med The Hunger Games: Catching Fire, som har kvaliteter på alla fronter. Fördelen med filmen är bland annat att den fått mycket större plats för djupdykningar i karaktärerna och att etablera en riktning för berättandet. Vi får lära känna persongalleriet närmare, även om huvudfokus fortfarande ligger på hjältinnan Katniss, som inte helt oväntat porträtteras utmärkt av Jennifer Lawrence. Det finns överlag många fina skådespelarprestationer, men tyvärr för sörjande fans så verkar inte Philip Seymour Hoffman särskilt inspirerad i sin rolltolkning av Plutarch Heavensbee.

Det finns inte mycket negativt att säga om den tekniska biten. Filmen har mycket bra foto, klippning, specialeffekter, produktionsdesign och ett välfungerande musikspår. Catching Fire har ett ganska så behagligt och långsamt tempo som ibland exploderar i hissnande actionscener. Det klär dramaturgin mycket väl men kräver tålamod av publiken. Det är en besvikelse att man har valt att ägna mer än halva filmen åt att bygga upp klimax med ”dödsspelen”, och när de väl kommer är det inte så våldsamt imponerande eller kreativt. Man har byggt upp förväntningar på en enorm höjdpunkt som aldrig kommer – åtminstone inte i den här filmen. Catching Fire känns mer som en transportsträcka till de avslutande kapitlen Mockingjay 1 och 2, som enligt planerna ska vara färdiga under 2014 och 2015.

Slutsatsen är att The Hunger Games: Catching Fire som ensamstående film är mycket imponerande både rent tekniskt och berättarmässigt, men sammantaget är den ändå inte tillräckligt bra. Förväntningarna på de avslutande kapitlen är däremot uppskruvade, så ur den synvinkeln är detta en lyckad film.

Blu-ray-utgåvan är det inte svårt att berömma. Extramaterialet är oerhört imponerande, med sammanlagt tre timmars speltid som inkluderar en rad välgjorda dokumentärer, intervjuer och kommentatorsspår. Bilden är otroligt bra och har bara ett par skavanker som inte ger maxpoäng. Ljudspåret, i DTS-HD MA 7.1, är däremot helt felfritt och har allt man kan förvänta sig av en storfilm av det här formatet. Mycket bra. Köp rekommenderas å det allra varmaste!