Recension: The Handmaid’s Tale, säsong 3

Med ärkekonservative Brett Kavanaugh på säker plats i USA:s högsta domstol försöker delstat efter delstat strama åt abortlagarna, anförda av Redneck-land Alabama. I ljuset av detta blir skräckhistorien vi får se i The Handmaids Tale ännu mer aktuell och skrämmande.

I två säsonger har vi fått följa Margarets Atwoods dystra framtidsvision av USA (Gilead) där ärkekonservativa kristna män på värsta tänkbara sätt undertrycker kvinnor – och de mest förtryckta är de (få kvarvarande) fertila kvinnorna. Dessa kvinnor utnyttjas som serievåldtagna ”barnfödarmaskiner” av regimens fascistiska elit.

En av dessa ”tjänarinnor” är den viljestarka June/Offred (Elisabeth Moss). I ett och ett halvt år har hon varit slavbarnaföderska hos familjen Waterford, Fred (Joseph Fiennes) och hans vackra fru Serena (Yvonne Strahovski). Säsong två slutade med att vi fick se June fly med sitt nyfödda barn, i den tredje säsongen är störst fokus att tjänarinnorna, ledda av June, försöker slå tillbaka!

https://youtu.be/RcTvQx1Wot0

 

Under andra säsongen försökte June komma undan, samtidigt som hon knöt ett närmare – och märkligt – band till sin ”härskarinna” Serena. I Kanada finns fortfarande hennes make, men deras gemensamma dotter är ”donerad” till ett annat par i republikens elit – en dotter som June (smärtsamt) återser.

Mitten av förra säsongen kändes lite stillastående, men sedan tog den sig ordentligt i den sista tredjedelen. Men nu behöver serien ny dynamik, nya konflikter och ett större persongalleri om den ska lyckas hålla intresset uppe. In på banan kommer självaste Bradley ”Vita Huset” Whitford. I egenskap av en mystisk, dunkel chefsarkitekt som ligger bakom den rådande terrorregimen tycks han ha flera ansikten och nyanser – precis en sådan karaktär som serien behöver i ett persongalleri som annars är alldeles för svartvitt.

Början av den tredje säsongen börjar lite trevande, flera saker June gör känns tveksamma och saker och ting faller på plats lite väl enkelt – helt enkelt för att tillfredsställa dramaturgin mer än trovärdigheten. Dessutom börjar det onyanserade manshatet bli lite väl överdrivet, June känns nästan konstlad och onaturlig.

Den mest intressanta karaktären är faktiskt Serena, en kvinna som till 110 % haft ”stand by your man” som motto men som nu börjar tvivla på både mannen och hela deras absurda projekt. Hon genomgår en ytterst trovärdig och fascinerande karaktärsutveckling, vi ser fram emot att få bevittna hennes beteende och känslomässiga utveckling.

Colin Watkinson (foto) har en säregen och distinkt stil i Handmaid, han zoomar konstant in extremt mycket på huvudpersonerna, framför allt June, i ett försök att komma in under skinnet på personer som tvingas lägga band på sina åsikter och känslor. Vi anar ilska, sorg, förtvivlan och ett hav av instängda känslor bakom de djupa kyssarna när tjänarinnan försöker upprätthålla den iskalla fasaden – Moss briljerar på det här området.

Färgpaletten är fortfarande dystert brungrön med smutsiga toner, det finns inte mycket hopp eller ljus i slutet av tunneln. Lite överdramatiserat, men definitivt passande för handlingen och de undertryckta karaktärerna. Det dryper av ett genomgående solitt hantverk och kompetenta skådespelare.

Vi följer fortfarande Handmaid med spänning och förväntan när den rör sig allt längre bort från handlingen i bokförlagan men vi är mer osäkra på om den tredje säsongen som helhet lyckas infria de höga förväntningarna och kan ge oss en tillfredsställande dramaturgisk utveckling – det finns viss risk för att den fastnar en smula i gamla spår. 4 stabila stjärnor.

Recensionen bygger på de 3 första avsnitten (av 13). Första avsnittet har premiär 6 juni på HBO Nordic. Den tekniska kvaliteten är sådär, på det området är HBO Nordic en besvikelse, vilket blir extra tydligt i en serie som har så många mörka scener, där svart blir grått och detaljerna smetas ut.