Recension: The Crown, säsong 3

Netflix dyraste TV-serie, om den brittiska kungafamiljens liv och leverne, har kommit till sin tredje säsong. Att serien är en dyr produktion syns verkligen, här har det inte sparats in på något – även skådespelarna håller högsta klass.

Nya ansikten

Apropå skådespelare, redan från början har det varit klart att serien skulle byta ut huvudrollsinnehavarna till säsong 3 och 5, och även om man har vant sig vid Claire Foys lysande tolkning av drottning Elisabeth II så lämnar inte Olivia Colmans någonting att önska. Dessutom är hon mer lik den riktiga Elisabeth. Colman gör rollen till sin egen och ger oss en fenomenal, ännu mer jordnära och personlig tolkning av en högst levande person.

Serieskaparna gör ett elegant grepp när de presenterar Colman i det första avsnittet, som en mer vuxen och mogen version av drottningen, i nådens år 1966.

Colman är för övrigt ingen nybörjare i kungliga roller, senast såg vi henne som hysterisk drottning Anne i den sagolika The Favourite, en roll hon välförtjänt belönades med en Oscar för – och 2012 spelade hon självaste drottningmodern (Hyde Park på Hudson).

Rollbesättarna har konsekvent gjort ett enastående jobb med att hitta skådespelare som har tydliga likheter med de riktiga personerna, med ett litet undantag av Helena Bonham Carter som den vuxna prinsessan Margaret, här misstänker vi att stjärnstatusen har vägt tyngst. Hennes version av Margaret är långt ifrån Vanessa Kirbys och blir faktiskt lite för enkel och karikerad.

In från kanten kommer självaste Charles (”Tywin Lannister”) Dance som prins Charles farbror, Lord Mountbatten. En man som är van vid att få som han vill och inte låter någon knäppa honom på näsan – en perfekt person för ränker, intriger och bedrägeri. En diabolisk ljusglimt!

Episoderna i den tredje säsongen står mer på egna ben, som fristående berättelser om de udda brittiska kungligheterna. En familj som insisterar på att de är ”helt vanliga” britter, vilket väl är så långt från sanningen man kan komma, men som de ironiskt nog inte ser själva inifrån sin kristallbubbla. Det går så långt att Philip samlar ihop ett TV-team för att göra en dokumentär som ska övertyga alla britter om hur normal Windsor-familjen är …

Andrafiol och bitterhet

Mycket tid ägnas åt det problematiska förhållandet mellan systrarna Elisabeth och fyra år yngre Margaret. Den ena är sprudlande, euforisk och utåtriktad, den andra är pedantisk, har järnkoll och är introvert och känslomässigt avtrubbad. Margaret stortrivs i rampljuset och pressens fotoblixtar medan drottningen helst vill hålla sig i kulisserna och pyssla om sina hästar.

Här framställs det som att hon som verkligen inte ville bli drottning blev det, och hon som skulle ha älskat drottningrollen ”dömdes” till att för evigt leva i skymundan. Ett liv av bitterhet och lidande, vilket i sin tur ledde till spritmissbruk, fest och personliga tragedier.

En annan som också spelar en klar andrafiol är hertigen av Edinburgh, drottningens man Philip. Den före detta vilda playboyen har nu lekt av sig och antar en mer mogen roll – men han plågas fortfarande av att han är ”av-maskulinerad” och mest betraktas som ”den som bär drottningens handväska”. Den här säsongen känns han nästan mänsklig. En komplex person som porträtteras väl och övertygande av Tobias Menzies. Drottningparets dotter, Anne (Erin Doherty), är denna säsongs fräcka och friska fläkt.

Tredjefiolen, som tycks hamna i ett evigt limbo i rollen mellan kronprins och framtida kung, är prins Charles. Han har inte varit särskilt närvarande i de tidigare säsongerna, men här träder den unge Charles (Josh O’Connor) fram i en roll som förmodligen kommer att ge de flesta ett lite annat, mer nyanserat intryck av honom. I unga år var har kuvad av sin patriarkaliska far och svala mor, men hemifrån får han försöka stå på egna ben och träffar sitt livs stora kärlek, Camilla (Emerald Fennell) – en nagel i ögat på den förstoppade, ärkekonservativa kungafamiljen.

Inrikes och inomhus

Rent allmänt är den tredje säsongen mer hemmainriktad än de tidigare säsongerna, med undantag för militärkuppen i Grekland och Margarets resa till USA – som inkluderar en härligt galen efterfest med LBJ i Vita huset – så det handlar det mesta om den kungliga familjens liv på hemmaplan.

Ny premiärminister är socialisten (!) Harold Wilson (Jason Watkins), som så småningom vinner den skeptiska drottningens gunst. En ny regering måste styra Storbritannien i en brytningstid med vacklande ekonomi, en ansträngd relation med EEG, utdragna gruvstrejker och ett världsimperium som sakta men säkert vittrar sönder. En utveckling som ger eko i dagens Brexit-debatt, där (vissa) britter klamrar sig fast vid en svunnen tid som stormakt.

Drottningen driver slottet, institutionen och familjen som ett stort företag som inte påverkas av samtiden och historiens gång. Som alla vet finns det inget utrymme för känslor och empati i affärsvärlden, mantrat är effektivitet, tydliga mål och en definierad rollfördelning. Egenskaper som hon behärskar ut i fingerspetsarna, och hon är dessutom brutalt ärlig och medveten om sina egna styrkor och svagheter.

Historisk resa

The Crown är bäst när den lyckas kombinera historier från kungafamiljen med viktiga historiska händelser. För de som är intresserade av politik och historia är serien en liten guldklimp, där vi får en unik (fast dramatiserad) inblick i det fascinerande samspelet mellan Downing Street och Buckingham Palace. Premiärministrar kommer och går medan drottningen ger den ena efter den andra audiens, lyssnar, ger råd och är neutral i partipolitiska frågor. Fredagsmötet med regenten blir ett slags terapi för den sittande premiärministern.

Serien är en resa i vår nutidshistoria och tar upp viktiga händelser. Händelser som gruvtragedin som drabbade den lilla sydwalesiska staden Aberfan. I ett mycket starkt avsnitt, där drottningen, traditionsenligt, håller avstånd till folket och inte visar empati och känslor – trots att 116 skolbarn har dött.

På samma gång är det överraskande vad denna starkt politiska och historiefokuserade serie väljer att inte ta med. Vi rör oss in på 1970-talet, men den eskalerande konflikten i Nordirland nämns inte ens.

Fakta och fiktion

Den största kritiken som kan riktas mot Peter Morgan & Co (seriens skapare) är hur mycket konstnärlig frihet de har tagit sig när de arbetat fram handling och manus. För om man betraktar The Crown som en ren dokumentär så tar man verkligen miste. Här dramatiseras och spekuleras det, samt spinns vidare på relativt begränsade fakta väldigt mycket – vilket ger bra TV-drama, men alltså inte någon egentlig dokumentärserie, även om den bygger på fakta.

The Crown är en verkligt storslagen serie som handlar om människor som försöker glänsa som juveler, men ibland kan den bli lite för segdragen, trampa i vatten och nästan verka konventionell (som sin huvudkaraktär) i sin inställning till handlingen och dramaturgin. Vårt största bestående intryck är medkänsla för en familj som tvingats in bisarra roller, som ständigt är i rampljuset och kritiseras. Serien i sig är en ambassadör för att lägga ner hela monarkin – befria dem!

The Crown lyckas med balansgången att ge oss kunskap och inblick i vårt nära förflutna samtidigt som den ger en unik insikt om en sluten familj (som vi alla har en relation till) och dess problem, utmaningar och segrar – både på ett högst personligt plan, men även som Storbritanniens ”väktare”.

På många sätt är den tredje säsongen en transportsträcka, men en sådan sträcka. 5 stjärnor till en exceptionell serie fylld med lysande skådespel, fascinerande drama och högsta tekniska kvalitet (inte minst läckert foto och klippning) på alla plan.

Netflix levererar ett imponerande detaljerat och fylligt surroundspår samt bra bildkvalitet, som tyvärr saknar lite tryck i färger och gör att vissa scener får svag svärta. Recensionen är baserad på samtliga tio avsnitt. Hela säsong 3 går att strömma 17 november.