Recension: The Crown, säsong 1

Netflix har satt ihop en tillväxtstrategi som går ut på en större produktion av lokala TV-serier. Marseille var den första specialanpassade serien för den europeiska marknaden – även om vi inte blev särskilt imponerande av ”House of Cards i europeisk tappning”. Nu lanserar streaming-jätten en betydligt mer påkostad produktion som bör kunna nå en bredare publik, även utanför Europas gränser.
2006 porträtterade Helen Mirren drottning Elizabeth II i den mycket sevärda filmen The Queen. Manusförfattare var Peter Morgan. Han är en av huvudpersonerna bakom kameran (och medförfattare) till The Crown. Men medan The Queen fokuserade på drottningens reaktioner och liv efter Dianas död tar The Crown oss med till början av hennes liv som statsöverhuvud för Storbritannien och länderna i Samväldet. Ett liv som hon ursprungligen inte föddes till.

 

Kärleken övervinner allt
20 januari 1936 satte sig kronprins Edward på tronen som efterträdare till sin far, kung George V, och blev kung Edward VIII av Storbritannien. I 42 år hade han förberett sig för rollen som statsöverhuvud, men kärlekens outgrundliga vägar gjorde hans tid som regent oerhört kort – faktiskt så kort att han aldrig blev formellt krönt.
Edward förälskade sig i amerikanskan Wallis Simpson, enda problemet var att hon inte var av kunglig börd och – gud förbjude! – hade varit gift två gånger tidigare. Vilket gjorde att den oerhört konservativa, traditionella Windsor-familjen i Buckingham Palace, och den minst lika konservativa engelska kyrkan och Baldwin-regeringen, ansåg henne fullständig olämplig som blivande drottning. Edward fick ett ”enkelt val: kärleken eller tronen! 11 december 1936, efter knappt elva månader som kung, abdikerade han och efterträddes av sin bror Albert. Efter detta förklarades Edward persona non grata i kungafamiljen.

 

Den stammande kungen
Albert (Jarred Harris), ”den stammande kungen”, tog kunganamnet George VI. Han var en kung som uppenbarligen inte kände sig bekväm i mediernas starka sökarljus, men som ändå blev omtyckt av folket. Han dog av cancer 1952, bara 56 år gammal. Hans äldsta dotter hette Elizabeth …
Elizabeth Alexandra Mary föddes 21 april 1926 och levde de första åren av sitt liv lyckligt ovetande om att hon som tioåring skulle bli nummer ett i den brittiska tronföljden. Som brorsdotter till den blivande kungen förväntades hon leva ett idylliskt, nästan avskärmat liv utanför medias och folkets ständiga uppsikt. Men det var innan Wallis Simpson fanns med i bilden.
När Elizabeth tillträdde som Storbritanniens sjätte drottning genom tiderna var hon bara 25 år gammal. Ett enormt arbete låg framför henne, och med en sådan bakgrund och familj, intriger och drama så finns det gott om material att välja bland för manusförfattarna till TV-serien.

 

Nya tider
Drottning Elizabeth II (Claire Foy) kastades huvudstupa in i rollen som regent när hennes far avled hastigt under tiden hon var på en lång resa till länderna i Samväldet tillsammans med sin nyblivne make, prins Philip (Matt Smith). Som ung och oerfaren regent blev hon till en början hunsad av sina erfarna (manliga) rådgivare, de två drottningmödrarna och självaste sir Winston Churchill. De blandade sig i allting från familjenamn och bostad till prinsgemålens fritidsaktiviteter. Men Elizabeth hittade snart sin egen röst och formade sin egen, moderna drottningroll.
Foy är en fullträff som den lilla nätta och osäkra kvinnan som helt ofrivilligt hamnar på djupt vatten och snabbt ”lär sig simma”. Med enkel mimik och små gester har hon fångat den verkliga Elizabeth på kornet. Med en blandning av brittisk korrekthet och trotsig envishet är hon seriens mest fascinerande person – och den som också genomgår den största förändringen.
Serien är dessutom föredömlig på att framställa svårigheterna som den stolte och traditionelle prinsgemålen har och hans svårigheter med att hitta sin roll som undersåte till drottningen. Som han frustrerat uttrycker det: ”Jag vill vara gift med Elizabeth, inte med drottningen.” Ändå förväntar hon sig att han ska knäböja inför henne under kröningen.
Matt Smith spelar rollen som den småfrustrerade prinsen med trovärdighet och stark inlevelse, dessutom är han nästan porträttlik den verkliga Philip. En man som ofta talar innan han tänker, försöker förnya regentrollen och strävar efter att finna sig tillrätta i sitt nya liv som ”väskbärare” åt sin mäktiga hustru. Men det är spänningarna mellan en annan (och mycket mäktigare) man som är en av seriens höjdpunkter.

Sir Winston
En av Storbritanniens mest mytomspunna och legendariska premiärministrar genom tiderna, Sir Winston Churchill, återvänder till Downing Street 10 strax innan Elizabeth blir drottning. Och traditionalisten Churchill ser helst att ingenting (inklusive hans omfattande alkoholintag) förändras. Vid 77 års ålder börjar han så sakteligen tappa greppet och oppositionen (och hans partikamrater) ser sin chans att bli av med den gamla ringräven 1952. Då omkom tusentals invånare i London på grund av starkt förorenad luft, medan Churchill var upptagen av småsaker. Den krönte drottningen går så långt som att överväga att begära att han avgår och utlöser en konstitutionell kris.
John Lithgow är en fröjd för ögon och öron som den synnerligen färgstarke och politiskt inkorrekte Churchill. En man som är känd för att ha sagt ”My dear you are ugly, but tomorrow I shall be sober and you will still be ugly” till en parlamentsledamot som kritiserade hans drickande, är en källa till mycket bra underhållning och drama. I serien blir han och drottningen även motpoler i brytningstiden mellan ”det gamla” och ”det moderna”. Ändå har de ömsesidig respekt för varandra och, inte minst, varandras sociala positioner.

 

Kvalitetsserie
The Crown är definitivt en serie vi kommer att fortsätta följa eftersom den är god underhållning och en blandning av personligt drama, intriger och fascinerande historielektion från vår nutidshistoria. Här får såväl kostymdramafantaster och rojalister som politik- och historieintresserade vad de vill ha.
Det är imponerande hur väl Netflix har lyckats återskapa 1950-talets London och Buckingham Palace in i minsta detalj. På det området utstrålar serien påkostad kvalitet. Detsamma gäller de iögonfallande kostymerna som också bidrar till att ta med publiken till en svunnen tid. Här har det uppenbarligen ägnats mycket tid åt research i arkiv och officiella brev, och handlingen kryddas av påhittade privata samtal mellan medlemmarna i kungafamiljen.
Det ägnas dock lite för mycket tid åt det interna, detaljerade livet på slottet och vissa av avsnitten är lite långrandiga och innehållsfattiga, kanske hade serien fungerat bättre med åtta avsnitt? Det borde ha gått hårdare till i klipprummet samtidigt som tidsutvecklingen snabbats upp en smula.
Här finns garanterat drama nog för att fylla flera säsonger, och genomgående bra skådespeleri bidrar till att serien får fem stjärnor.
Hela första säsongen kan strömmas på Neflix från 4 november. Recensionen bygger på de första fem avsnitten (av sammanlagt tio).