Recension: The Autopsy of Jane Doe

Trolljägaren satte den norske regissören André Øverdal på kartan i Hollywood och eftersom spänningskungen Stephen King har höjt honom till skyarna på Twitter för The Autopsy of Jane Doe ser hans framtid som regissör synnerligen ljus ut. Och det är verkligen en mycket bra film han åstadkommer som sin första Hollywood-produktion.
I en helt genomsnittlig amerikansk småstad anländer polisen till ett makabert massmord på en familj och en ung, vacker kvinna. Mannen och hustrun hittas sönderskjutna med hemska skador och extremt blodiga men den okända kvinnan, ”Jane Doe” (Olwen Catherine Kelly), ligger begravd i källaren. Tillsynes orörd och oskadd – men stendöd. Den lokala sheriffen (Michael McElhatton) begär en snabb obduktion innan pressen kastar sig över honom. Jobbet går till far och son Tilden (Brian Cox och Emilie Hirsch).

 

https://www.youtube.com/watch?v=mtTAhXuiRTc

Tilden har jobbat som privat rättsmedicinare i mer än 40 år. I källaren i sitt eget hem obduceras lik på samma vardagliga sätt som vi andra läser en bok. Men ”Jane Doe” är så långt från normal man kan komma. När hon skärs upp (och tro oss, här utelämnas inga detaljer!) görs det ena morbida fyndet efter det andra. Kroppen är uppenbarligen bestialiskt misshandlad och stympad – men från utsidan ser det ut som hon är helt orörd och bara sover. När lamporna börjar blinka, dörrarna knarrar och ”skuggor” visar sig i speglarna i det gamla huset, är goda råd dyra.
Øverdal har regisserat en förträfflig rysare, som visserligen stöder sig på de klassiska elementen från bra skräckfilmer med studsa-ur-soffan-hoppa-skräck, creepy musik, mörka källare och en allmän klaustrofobisk känsla. Men på samma gång har den en ganska så intrikat lösning på en otrolig mordgåta. Den morbida gåtan löses bokstavligt talat lager för lager när de skär sig djupare in liket.
Brian Cox är enastående som den ytterst erfarna obducenten och Emilie Hirsch porträtterar ungdomlig otålighet och nyfikenhet på ett övertygande sätt. Genidraget är att snudd på hela filmen utspelas mellan obduktionsrummets fyra väggar – vi känner oss lika instängda som Cox & co. Slutet är ett antiklimax med lite väl konstruerad förlösning, men så länge din mage tål den kommer Jane Doe att skrämma skiten ur dig! 5 stjärnor.
Ljudet (DTS 5.1) och bilden är genomgående bra, dock lite för mycket brus i en del mörka scener. Tyvärr inget bonusmaterial.