Recension: Tenet

Yes! Vi har varit på bio igen!

Biografernas räddning?

Efter att kineserna kom fram till att det var en god idé att sätta i sig myrkottar, fulla av virusinfekterad fladdermusskit, och biograferna över hela världen gick i lockdown, har det funnits ett ganska så magert filmutbud för cineaster.

Stängda biografer har däremot inneburit en guldålder för strömningstjänsterna, med rekordstor tillströmning till bland annat Netflix och nykomlingen Disney+ (som har premiär i Norden 15 september). Filmbolagen har däremot skjutit upp premiärerna för sina storfilmer och ibland till och med hänvisat dem till strömningstjänster. Premiären för Tenet har skjutits upp flera gånger, men från och med 28 augusti kan du alltså se den på en biograf nära dig (om den är öppen, alltså).

Flera filmstudior befinner sig nu nästan i ”krig” med biokedjorna och trycker på för att krympa det exklusiva fönstret som biograferna har på sig att visa en film innan den får lanseras i andra kanaler (strömningstjänster, Blu-ray och VoD).

En biomarknad plågad av avståndsregler, publikens rädsla för att träffas i stora sällskap (när vi såg Tenet var bara ungefär 20 % av platserna upptagna) och torka på storfilmer, innebär att många biografer nu hoppas på att Tenet ska rädda början på biohösten.

Filmen har definitivt alla de kvaliteter som behövs för att locka till sig en stor publik, den stora frågan är om folk har blivit så vana vid sin egen soffa i hemmets lugna vrå – och mer än dugliga actionfilmer från Netflix – att de kommer att återvända i stora flockar till landets biografer. Vi är inte så säkra på det …

 

Den kompromisslöse regissören

Vi kan lika gärna avslöja det direkt: Christopher Nolan är en av våra största favoritregissörer.

Den kompromisslöse, lekfulle britten ligger bakom klassiker som Batman-trilogin, Inception, Interstellar och den enastående krigsfilmen Dunkirk. Hans filmer ser alltid ut, och låter, som ”a million dollar”.

Nolan är absolut inte av filmvärldens mest produktiva regissörer, men så lägger han också ner hela sin själ och kreativitet i sina kompromisslösa konstverk. Och äkta konst, det tar tid att skapa – något han gör utan att ta hänsyn till vare sig publikens förväntningar eller kritikernas vassa pennor.

Det är Nolan själv som ligger bakom manuset till sina filmer, och han är inte rädd för att utmana sin publik med krävande, komplicerade berättelser och oväntade/oförklarliga vändningar. Ur den synvinkeln är Tenet inget undantag.

Nolans uppenbara lek med tid och rum

Nu är okomplicerade rakt-på-sak-berättelser inte precis Nolans varumärke, vilket de som sett Interstellar kan skriva under på. I Tenet packar han in ”sitt signum” i en mix av modern James Bond, experimentell sci-fi och de mörkaste domedagsprofetiorna – och allt kryddas av ”inverterad” tid.

John Davis Washington (BlacKkKlansman) är den coola, avslappnade protagonisten som hela handlingen är centrerad kring. Han kallas helt enkelt för ”The Protagonist”. Tillsammans med agenten (?) Neil (Robert Pattinson, som vi senast såg i The Lighthouse), ger de sig ut på ett uppdrag för att, inget mindre än, rädda världen från att smälta bort i en metafysisk Armageddon.

Deras gemensamma nemesis är den ryska oligarken Andrei Sator (Kenneth Branagh) och hans troféhustru Kat (Elizabeth Debicki). Sator är ofantligt rik, en globetrotter av rang och njuter av sina lediga dagar på en gigantisk lustjakt längs Amalfikusten eller utanför Vietnam. Hans fru är hårt hållen, med hot och psykologisk skräck hålls hon kvar i hans ”intressesfär” – för om inte han kan få henne så ska ingen annan det heller.

Handlingen spetsar till sig när tidshopp/-invertering dyker upp som ett centralt element. Utan att avslöja för mycket av handlingen kan vi säga så pass mycket att det handlar om Sators tillgång till tidsmaskiner som vänder på tid och rum i flera dimensioner – ett koncept som ger Nolan oöverträffade möjligheter att snurra på, och förvirra, handlingen – möjligen blir det lite för mycket av det goda.

I den geniala Inception utsattes vi för drömsekvenser i flera dimensioner, och i Interstellar gick Nolan hela vägen, men i Tenet blir tidsförskjutningar och parallella dimensioner helt centrala. Bilar kör baklänges, kulor ”skjuts” in i pipan och människorna – efter tillförsel av konstgjort syre – pratar baklänges på samma gång som värme blir till is.

I välbekant Nolan-stil bryr han sig, fullständigt medvetet, inte om att förklara eller bevisa konceptet – det överlåter han åt tittarna. Ska du få ut något av filmen, bortsett från spektakulära explosioner och läckert koreograferade scener, så förutsätter det att du köper tidskonceptet.

Orgie för sinnena, emotionella brister

Direkt från första scenen, när Ukrainas nationalopera sprängs, går allt non-stop i ett halsbrytande actiontempo. Via operan i Oslo till ett så kallat frihamns-konstlager förflyttar sig våra vänner till Estland, Italien, Vietnam och Mumbais bakgator i rena rama James Bond-stil.

Men till skillnad från den relativt lättsmälta Bond kräver Nolan mycket av sin publik.

Som alltid finns det absolut inget att klaga på i de exceptionella actionscenerna i en Nolan-film. Från scenen där en (riktig!) jumbojet sprängs på Oslos flygplats, till en häftig biljakt genom Tallinns gator, hårda fysiska slagsmål i två dimensioner, plutoniumjakt i hemliga sovjetstäder och rena rama gerillakrig i månlandskap och grottor, får han oss att tappa andan. Naturligtvis med god hjälp av ett fantastiskt foto, signerat Hoyte Van Hoytema.

Vi blir serverade en regelrätt visuell festbonanza, där användningen av digitala specialeffekter är nedtonat till vad som bara är absolut nödvändigt, allting ackompanjerat av en synnerligen bombastisk ljudspårsorgie av kompositören Ludwig Göransson.

Här finns inget utrymme att somna under filmvisningen, hjärnan bombas kontinuerligt med komplicerade teorier och tidshopp, samtidigt som det visuella skriker mot dig och öronen och kroppen blir hamrade av stora pukor!

Men mitt i denna ”attack” på alla sinnen verkar det som om Nolan nästan har glömt bort det emotionella planet den här gången.

Vår protagonist får omedelbart starka känslor för Kat, utan att historien stöder det. Vi begriper inte varför han nästan är beredd att riskera hela operationen för att rädda henne. Vi kommer inte heller speciellt mycket in under skinnet på någon av huvudrollerna. De förblir endimensionella och nästan platoniska karaktärer.

Visst, Branaghs karaktär är en ren kliché av en rysk oligark, men den stora Shakespeare-tolkaren klarar sig mycket bättre i den här ryska skurkrollen än han gjorde i Jack Ryan: Shadow Recruit. Hans fru, Elizabeth Debicki (som vi snart får se som prinsessan Diana) är filmens mänskliga alibi. Kat är den enda vi kommer nära inpå, vi känner hennes desperation och ånger när hon tvingas stanna kvar i förhållandet med psykopaten.

Washington är cool, fast inte lika cool som i BlacKkKlansman, och glider lätt in i rollen som världsvan agent – men vi får aldrig något grepp om honom som person eller förstår hans motiv. Bristen på en mänsklig dimension är en ganska stor svaghet i Nolans episka action-operett.

Kompromisslös konceptfilm

Det verkar finnas en djupare mening bakom alltihop, med en hint av kritik mot dagens överkonsumtion och miljöfientliga samhälle, framtiden tycks vara ute efter att straffa nutiden, men det budskapet drunknar lite i allt oväsen och kaos.

Nolans konstverk är inte alltid av den lättsmälta sorten, men på samma gång inte något man ställer sig likgiltig inför. Hans konceptfilmer kan ibland bli lite väl hårdsmälta och ”konstnärliga”.

En aning onödigt kaotisk och oöverskådlig handling drar ner, här är det nog många som kommer att lämna biomörkret ganska så frågande och känna att hjärnan har blivit helt mörbultad, men vi delar ändå ut 5 svaga stjärnor till Nolans senaste ”installation”.

Vi rekommenderar att se filmen flera gånger, accepterar du Christopher Nolans alla vändningar och fantasifulla grepp så kan vi lova dig en riktig joyride!